onsdag 9 maj 2012

H)a Kapitel 1



                                               O  G  R Ä  S    -     m  e  m  o  a  r  e  r

                                             
                                                            Första delen

                                                All vår början bliver svår 

                                                             nu och då                                                         

                                      - i Unnaryd, Bolmsö och Hästveda



                                                             
 Man ska inte skryta med fina anor, inte med sitt ursprung överhuvudtaget. För vi är alla komna från svåra bedrövelsers hållplatser utmed den väg som inleddes i stora förödelsens kaosgryningar. Utan motståndet och plågan vi mött och stundom övervunnit hade det nog inte blivit mycket till utveckling här i världen. I nuets ljus är det därför otroligt dumt, och fegt, att skamset gå in för att dölja vårt bakomliggande mörkers tyngdpunkter och svåra kval.
     Ändå vill jag framhålla att mitt födelsehus är pensionatet Alebo, i ljusväna Södra Unnaryd inom det vattenrika och skogluftigt syresatta landskapet Småland. Det som för länge sedan fattades som himlaljusets vind- eller andeögon liknar där vilka rektangulärt formade tittgluggar som helst. Men varje sådan öppning är egentligen  märkvärdig. Någon har sagt att när man ställer sig vid ett fönster vänder man sig egentligen till Gud, som därigenom låter sitt ljus strömma in över oss och ger chans till helhetsfattande. Naturligtvis kan det korsade ribbverket inuti ramen även ses som symbol för den till Gud uppåtriktade och till medvarelserna individuellt utbredda kärleken. Och neråt begrundande respekten för ursprungets rötter.
    I just det här huset är det mittersta vindsfönstret mot sjösidan sexkantsrunt. Det omges av sidofönster vilkas överlöpande karm har garnerats med  symbolsnibbar som kanske kan kallas smygande vinkelknän. Men rätteligen ska detta enkla emblem ses som en delad blixtvigg, ett verk av Zeus (med alternativt uttal [D]Jius, Deus eller Dior och Teor/Tyr och så vidare) under tillnamnet Keranos, den för människan outrannsakliga gudsviljan eller Försynen. Han som har både havsgud och smed till söner och förmedlare, vilket för mig samstämmer väl eftersom min far var en smed som på gamla dagar konstsmidde både treuddiga eldgafflar och höga blomkalksljusstakar..
     Det är fråga om samme överallt verkande Zeus pater eller ”Fader i himlen” som på vedisk sanskrit anropats i form av Dyaus pitar (lägre gudar var devas, eller judar, på sanskrit dyews av ordroten dei = lysa i samband med himlaljus och solgudsdyrkan). På latin är motsvarigheten  Iu piter, alltså Jupiter eller Jovis – på engelska ännu prisad by Jove. Jahve lurar naturligtvis i vassen.

Sedan jag började skriva denna livsredogörelse har jag fått en del utsprungliga byggdetaljer i mitt för övrigt enkla födelsehem förklarade som mätsymboler. De där teckendetaljerna bidrog nog till att ett gäng frimurare semestrade ihop här under en lång följd av år fram till mitten på 1950-talet. Dessa var alltså sentida ordensbröder till de fria hantverkare som på 1300-talet började dra runt till kyrkbyggen i Europa, från början organiserande sig enligt ett 33-gradigt system. I det svenska frimurarsällskapet, som bildades på 1700-talet av den fransktinspirerade greven Axel Wrede-Sparre, uppställdes tre grundläggande grader.
Denna orden bygger på kristna värden, för personlig utveckling till gagn för medmänniskor, och har lagt mycket vikt vid välgörenhet inriktad på barn och unga, ibland även  gamla. På grund av sin hemlighetsfullhet har sällskapet omgetts av misstänksam ryktesspridning – genom århundradena har det här i världen också funnits så kallade frimurarsällskap med syften som varit mycket ljusskygga. Avslöjade sådana har gällt förgreningar som tycks ha modellerats efter gamla romerska nätverksbyggen.
      I det rituella arbetets kungliga konstinriktning sägs ordens innersta väsen utvecklas via symbolkorrespondens, på samma sätt som  kyrkan gör det  i sin dogmatik, och den   inre erfarenheten måste återupptäckas på nytt av var och en. Företrädare för sällskapet har förklarat att man genom  symbolik i levande livet kan besegra och erövra den döda materien när andliga ting görs gripbara för sinnena. Geometrin är symbolismens tjänarinna och pyramiderna har setts som vetenskapens grundläggande underverk.       

 August Wolfstieg (1859-1922) har i Hans Biedermans Symbollexi-konet  vittnat om frimureriets grundsyn:
     ”En symbol uppstår i samtliga  de fall då man tillmäter ett reellt faktum, en siffra, ett ord, ett tecken, en växt, en bild eller ett byggnadsverk---djupare betydelse än det egentligen besitter genom sin blotta existens---då man tillskriver det rent yttre föremålet en djupare andlig och moralisk betydelse och därigenom gör det till en bild av andliga skeenden som inte kan framställas på annat sätt ---Endast det viktigaste bör bevärdigas med symbolisk rang---det momentana, det totala, det nödvändiga, det outgrundliga--- upphöjer den till högsta nivå---får då beteckna uppenbarelsen av det gudomliga---”.

1953.Då lönnallén ännu fanns, som synes av lövade grenen som hänger fram överst.

Alebotaket är dubbelveat eller vingvinklat til formen, likt treenighetsgudens altarskåp. Påminner mig ibland om ett avancerat dockteaterhus där min själ kan ha placerats för  tillväxt i lämplig kropp. Av Någon eller några Ovan Där som möjligen försökte få mig att göra vissa val genom att emellanåt dra i osynliga nervbanors marionettrådar eller på annat sätt påverka mig.

  I denna gästfria boning, liksom på alla andra ställen, är summan av trianglarna - eller vinklarna, eller hur det nu var - 180 grader. För oss som växte upp där borde detta faktum ha varit lätt att lägga på minnet, för i telefon sa vi först av allt 18. Alltså: ”ett åtta”. Om min syster och jag ville kontakta vår far när han var på sin arbetsplats, i smedjan, var det bara att vända på steken. För dit kopplade oss rikstelegraftelefonisten Anna om vi bad om uppringning på det omkastat tänkvärda numret 81. Som är nio gånger nio, åskådliga även som omvända och på huvudlösa halsen balanserande sexor. 

Det törstsläckande templet, mitt framför den trespetstakade huvudbyggnaden, hade konliknande tak, krönt av en halvvriden punktspiral. Vi kallade det brunnshuset ibland men oftast rätt och slätt kuren efter den häsobringande vattenbehandling som genomgicks runt omkring. Den var byggd som en så kallad stukad cirkel, vilket innebär att den var åttakantig eller oktagonal, en form som brukar anses lyckobringande. Detta vårt lilla vattentempel var inte ens två meter i diamater, mitt i sig omslöt det en fyrkantig cementbrunn på kanske 60 gånger 60 centimeter. Längs dess kanter fanns låga bräder i knäböjningshöjd, lagom för oss barn att sitta och drömma på med fötterna på farliga djupets brunnskant, eller i den röda jorden. Övre halvan var glasad med smårutor, undre trästommad med varannan bräda vitgul, som huvudbyggnaden, varannan grön likt koppartaket. Träknoppsspiralen överst var vitmålad.
      När seklet var ungt fanns inget skjul alls över brunnen, den befann sig mitt i en rundformad gräsplätt genomskuren av tregrenat grusstigskors. På 1920-talet omformades den, kring det då nybyggda brunnshuset, till gräsrundel  med rödrosig rabatt i sig som livmoderligt hade endast en öppning där en smal grusstig öppnades i cirkel omkring det lilla lusthusbygget. På baksidans vänstra del närmast landsvägen fanns en platt sten översköljd av källflödet som  sprang fram intill den och under själva träväggen. Så vattnet porlade fram både inom- och utomhus, för att enligt gammal tradition i hela den kända världen vara lätt och gratis tillgängligt för alla törstiga vägfarande som kom förbi. Dygnet och året runt: källans levande vatten frös aldrig ihop ett islock att lägga över sig, hur kallt det än blev.

Trots den sinnebildligt givna siffermagi som omgav mig i handfasta vardagen, eller kanske just därför, har jag aldrig varit särskilt bra på att räkna ut det för mig. Nästan som en fix idé fick jag  tidigt för mig att vägra försöka ens, har i stället gått in för att klara mig under spontanitetens tunna men spännande mantel. Det har inte alltid varit lätt, därför att jag av den anledningen fick stå ut med att ibland tas för naiv eller dum. Dessutom fördes jag då och då till knapphetens kyliga stjärna, naturligtvis. Men trotsigt stark ingivelse styrde min egenvilja till detta från tidiga år och medvetenheten om självvald livsinställning därvidlag gjorde mig delvis stark mitt i svagheten. Och den har haft sina obetalbara poänger.
Särskilt inför dem som vant drog alla smålänningar över en kam, såsom snålt beräknande och småskurna typer eller ”judar”,  i både tid och otid. Jag upptäckte när jag i tonåren kom att bo bland de överlägsna landsmän som gärna uttrycker sig så om oss - dels de i gräddfilernas Skåne, dels de  i högmodets Stockholm - att detta var ett sätt att omskrivet maskera  förakt för den förutsatt underlägsne som befann sig i små omständigheter. Medan det i stället speglade att det i sanningens namn var de själva som ofta var inkrökt snåla. Gästfriheten - även mot främlingar – har av tradition varit stor åtminstone bland de nöderfarnaste av oss smålänningar.


                                                       *           

Tidigt kom jag att barnsligt känna för aderton, arton – eller attan enligt uttalet hemomkring - som en ödesdiger dödssiffra. Kanske grundat på själaringningens arton mäktiga klämtningar, från kyrktornet ut över sjö och nejd, när en Unnarsbo gått ur tiden.
Varför just arton dånande slag av klockkläppen för kungörelse om dödsoffer? Till den dag som i dag är? Ända från de gamla tider då vi i stugorna på sin höjd mätte ljusets skuggväxlingar med timglasens vändsand.
Förnumstigt började jag uppfatta siffran 18 som summan av tre gånger sex eller tre adderade sexor tillhopa efter domedagsanstrukna precisionsanspråk. Det var sedan jag i tidiga tonåren läst Johannes Uppenbarelsebok, den sista av  böckerna i bibelns nya testamente. Traditionsbundet brukar man ange dess tillkomst till 90-talet efter Kristus, medan  andra funnit det troligare att den skrevs 900 år senare, inför det ödesdiga första årtusenskiftet. Där lärs att Antikrists namns tal är 666 – något slags samlande nyckeltal mot fascinerande ondska vid öppnandet av yttersta tidens kamp till ny himmel och jord.

Någon har påstått att tretalsnavets dynamik runt 6 och 18 spelar roll även i Leonardo da Vincis uträknade skönhetsmått av Gyllene snittets proportioner. Därom vet jag ganska lite.
Men jag har på senare tid lärt mig att gnostikernas så kallade naasenska kvarternitet på sätt och vis är osymmetrisk, skev, och leder till hexadens sextal som entydigt och uteslutande pekar uppåt. Vilket lett till en psykisk fallenhet för den lägre Adam, alltså för oss som lever i kroppen och jordiska tillvarons lägre regioner, att framträda ur det nedersta från vilket det bara finns en riktning: uppåtstigandets.
Denna dockteaterlika teoris mystiska aktörer kan ses som en fyrhövdat förenad familj som innebor i en fyrsidig och sig själv vid basen nedåtspeglande eller skuggande pyramid. I detta tankebygge känner jag mig riktigt hemmastadd, genom Jungs Aion, och fattar till och med upplysningen att den andliga utvecklingen i lägre sexkantens nadir (alltså den nedåtriktade rymdpunkt som skyms av jorden) inte representeras av någon lägre adamsmänniska utan av skapelsens mörka och djuriska förstadium till oss.  Nämligen ormen, masken eller strängmonaden Naas som samtidigt är  en av gudsänglarna.

Som barn framstod talet arton för mig mest som den åldersmässiga livsgräns där jag tyckte mig se att ungdomar övergick till att bli  ”döda”, det vill säga  mekaniskt agerande, vuxna varelser. Utom hos oss, tidvis. Jag fick till och med för mig att till Alebo ringde somliga, och kom lite senare, för att börja ett nytt liv bakom och framför våra fasader sedan de så att säga gått bort från sina gamla omgivningar. Vanligen var de själva omedvetna om dubbeltydigheten i denna sin fortvaro. Efter en tid i Unnaryd slussades de ut i vår vida värld, nya öden till mötes.
William Blake-atletisk Atlas
        i upp och nervänd värld?

 Jag levde nog i en ovanligt omväxlande och spännande barndomsvärld eftersom min fantasi inte visste några gränser. Den berikades förstås av att det ibland dök upp udda och extra idéinspirerande pensionatsgäster i min hemmiljö.

Svavelosande svordomar hördes nästan aldrig hemomkring. De hörde till den fula ordgrupp som visserligen vädrades i ilsket väsande emellanåt, en och annan gång även högljutt. Men då såg vi tvehågsna bort från den som utstött dem, i skam över att vara åhörare när vederbörande förföll eller plågades till att bli så ful i mun. 
Ändå lärde jag mig tidigt att man kan vända sig till Den Lede i form av tvianden eller klumpsummor och att det är han som kan antas ligga bakom de siffror som vi i olika sammanhang räknar med. Vem som helst kunde ilsket höras använda det ställföreträdande kraftuttrycket ”Hundan också!” eller förtjust utbrista  ”Det var som tusan!”.
Utom dessa avrundade jättesiffror tog tanter och barn ibland ”Sjutton!” på sin tunga, uttalat  i förtrytsam ton när något gått dem emot. Pappa och andra karlar utbrast vardagligen i ett ”Det var som attan!”. Inte sällan med ett imponerat tonfall, när någon presterat en sjusärdeles märkvärdig gärning.
Det var nästan lika otänkbart att manfolk skulle spetsa till sin ordarsenal med det damiga eller barnsliga ”Sjutton”, vilket bara försiktigt närmade sig Den Farlige,  som  att kvinnor manhaftigt spottade ur sig det direkta och grövre ”Attan”. De gjorde det inte ens med ett satmarigt Sss ljudande i ordets början.
Högre upp, eller lägre, gick vi aldrig i preciserat siffertalande kring den omätlige samt  farlige och mäktige Tvi Vale eller Håle som inlindat åkallades. Det förbryllade mig en del. För ingen kunde eller ville förklara varför attandets arton är ett så betydelsefullt tal.

Först i mitten på 1990-talet, då jag börjat få insikt i den rika symboliken kring mitt födelsehem, steg genom ett par Strindbergsrader den Alexandriafödde kyrkofadern Athanasius in i mitt liv, av somliga kallad Den Store Athanasius. Detta gjorde han i sammanhang som direkt sammankopplade honom som kämpe för Kristus ställning som frälsare och gudomlighet med min barndoms svavelosande ”Attan! ”. Liksom med vårt himmelssträvande, rentav tetralogiska taks treuddiga nomogram  – alltså återgivet mot himlaskyarna som grafiskt beräkningsbar sambandsvariabel.
Det var denne energiske nordafrikan som rensade ut apokryfer och andra opassande texter som skulle bort ur den bibelsamling som förankrades i 300-talets latinska centrumförskjutning inför kristendomens sergertåg ut över världen. Han var också den man som låg bakom att treenighetsläran fastställdes vid kyrkomötena år 325, 362 och 381, efter stora stridigheter fram och tillbaka. Sonens väsensenhet med Fadern, genom Den Helige Andes samordning, ansågs därmed slutgiltigt formulerad.

En attanförföljd enstöring som jag fick om honom också lära att han verkade för spridandet av klosterlivets tillbakadragna enkelhet. I det sammanhanget utpekas han som ansvarig för levnadsskildringen om den helige Antonius, som i Egypten grundlade det kristna munkväsendet. Denne dog år 356 efter ett fyrtiofemårigt eremitliv i öknen, under vilket han svårt ska ha frestats av djävulen.  Ett motiv som genom århundradena inspirerat många till att bli konstnärer, sedan de tagit del av målande beskrivningar.
Nu hör det till saken att de åsiktsmotståndare som hetsigt kämpade mot denne egyptiske biskop och hans treenighetslära kallades arianer. Från början leddes även de av en på 300-talet ordstridande kristen gudsman i ökenlandet Egypten. Han hette Arius och övertygade sina anhängare om vikten av att hylla ett abstrakt och avskilt gudsbegrepp som ren ande och odelat vara, väsensskilt från jordiskt besudlande relationsbegrepp av typ söner och döttrar.
Likt den manikeiska uppfattningen i denna sak. Även den muslimska asketismens begränsning av Allah till ett upphöjt och obeskrivligt hinsidesväsen är ett samma andas barn, som står i centrum för den rent trognaste tron, har jag tyckt mig förstå. 
I kampen om själarna bekämpades arianismen intensivt.
Denna renodlande lära om Herrens totala andlighet undertrycktes från slutet av 300-talet inom Romarriket, men fortlevde århundrade efter århundrade bland de nykristnade germanska folken. Inte minst hos de omvända goterna som till apostel hade den arianske ärkebiskopen (W)Ulfila och i vilkas led tidvis en hel del göter fanns, med flera individer från folk i Norra Europa och södra Skandinavien.

För länge sedan...
Vad kan detta fjärran svunna ha med mitt barnahems kraftord attan och treveckade takrygg att göra? Eller med mina tomtar på loftet där, liksom här och nu?
Jo, på senare tid har det dragits fram i ljuset att vandalerna från början gav sig ut i världen från bland annat mitt Småland. Med början runt Kristi födelseår, enligt Pontus Hultén och hans medarbetare i boken Den sanna historien om vandalerna, som utgavs i samband med Värnamo-utställningen Vandalorum som-maren 2001. Därigenom fick jag ytterligare kött på benen till bakgrunden av min orts historia, nyhetsförmedlat till mig just medan jag håller på med dessa skriverier. Därför återger jag framöver några av de i sammanhanget aktuella upplysningarna.

Vandalerna spred sig således från även mina hemtrakter ner genom Europa ända till norra Afrika. Att deras  historieskrivande besegrare gav dem ett så oförtjänt dåligt rykte berodde på deras arianska religion, framhålls det. Vandalprästerna använde (W)Ulfilas till gotiska översatta bibel och framhärdade  upproriskt i att tro på att Fadern, Sonen och Den Helige Ande evigt är tre enskilda väsen.

Att abstrakt ordklyveri, om antikrist och om högandligt kontaktskapande kroppar på andra sidan graven,  var i domedagsstämd hetluft redan när Johannes skrev sina brev (förmodligen runt år 100 e Kr) framgår av följande utdrag:

1 Joh 2:18-19: ”Mina barn, detta är den sista tiden. Ni har hört att en antikrist skall komma, och nu har också många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden”.

Vidare i vers 4:1: ”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen”.
Här följer 1 Joh 5:6-9: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet  utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd:  han har vittnat om sin son”.
Samt 1 Joh 5:20-21: ”Vi vet också att Guds son har kommit och att han har gett  oss förstånd så att vi kan känna den Sanne.  Vi lever i den Sanne, i hans son Jesus Kristus. Han är den sanne guden och det eviga  livet. Mina barn, var på er vakt mot avgudar”. 
Jag slutar citerandet i Johannes andra brev, verserna 7-11: ”Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. 
Där har ni bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det ni har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, skall ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling”.

Gudsbildens utformning och striden om trons detaljer var hård på den tiden. Den blev säkert inte lättare sedan trefaldighetsläran trumfats igenom i den av Filon delvis förformulerade kristendom som Paulus berikade och där Jesus intar platsen som centralgestalt mitt bland de tolv. Bland annat Tertullianus (som dock ”förföll” till frygiskt svärmeri präglat av antiattisk asketism, så kallad  montarism, mot slutet av sitt liv i början på 200-talet), Origenes samt Athanasius och Augustinus slutformulerade och bestämde efterhand det lärobygge som fick segervind i missionståget genom Europa och övriga världen.
Inte bara manikéerna, som runt år 300 var på god väg att sprida sin tro som världsreligion, utan även vandalerna och deras trosfränder kallades säkert antikrist och fiender till såväl Fadern som Sonen och Anden. De sågs som villolärande hot mot människors chans att vinna evigt liv. Och som konkurrenter till egna utstuderade formuleringarna, i  världslig maktkamp inte minst. 

Fäktning med svärd, 1300-talets slut. Illustration till  Magnus Erikssons landslag.
Enligt Vandalorum-boken varade germanernas och nordbornas kamp mot Öst- och Västroms katolska treenighetstolkning i minst tusen år…
Kanske är det en hop rätt hårda sällar och vannvänner - ja, även wender bland vaner eller vandaler - som spökat runt mig sedan barnsben, tänker jag nu lite vanvördigt på min  barndoms dialekt. Men ändå med stor respekt längst inne i mig.

Ty först i dag har vi kunskap nog att veta hur flytande kraftgränsen är mellan påtagligt fysisk och ickekroppslig materia runt det subatomära energifält som genomströmmar vår abstrakta tankevärld. Allt vi teoretiskt, i vårt inre, föreställer oss kan på ett eller annat sätt  framträda också i vår yttre och praktiska verklighet – det gäller sannerligen att välja vad man vill drömma om eller önska sig förverkligat.
I dag vet vi tillräcklig för att även av kunskapsskäl kunna se vår föränderligt konkreta värld som andlig praktikkategori på både gott och ont. För mig är innerst allt genomsyrad andlighet och allsmäktig Gudslekamen. Ungefär så som Newton och efter honom särskilt Leibniz grundformulerade sina andligt och materiellt sammanhängande världsbilder.

Somliga i detta lilla land på detta måttliga rymdklot har faktiskt försetts med övernog av inspiration och fantasi samt fått vänja sig vid att unna och vånna sig både ett och annat. Så att vi kan klara Gudstron inte bara som förtröstan utan även som en hel del vetande övertygelse. Till råga på allt spetsad med praktisk erfarenhet av densamma. Trots, eller tack vare, småländsk fallenhet för både magisk föreställning och gruvande ifrågasättning.
                                                                 

Aleboutsikt från båt  vid badhusets brygga.
 När jag lekte i den steniga strandkanten där hemma bland strävbeskt alsly och milt doftande hundkäx hade jag snett till höger om mig, kanske hundrasjuttio meter bort, Kärleksön. Och rakt ut på närmare håll en lummig holme som vi kallade Lycksalighetens ö. Numer lär den vara omdöpt till Måsön. Av folk som bodde längre bort runt sjön kallades de förr Teodora holme respektive Alebo holme.

Ofta såg jag upp mot det kraftfulla vingslag i tredimensionellt vågspel som barndomens livfulla centrumtak ville avteckna för mig i silhuett mot himlen under oroligt jagande moln, över eller genom kronorna i alléns vindsvepande lönnar. Mina ögon iakttog hur det likt en fantastisk jättefågel närmade sig framifrån med det breda mittenpartiet som huvudkropp. Huvudet gömde sig bland molnen emellanåt, när det inte trött stuckit in sig under ena vingens vildvinsgrenar. 
Ur Bhagavatam. Herren vile besvara bönen och fram-
         trädde därför på platsen i sin åttaarmade gestalt med
       diskus, snäcka, svärd, sköld, båge, rep och klubba. 
Den tedde sig som en stiliserat fartfylld men stelnad luftande, men kom mig ändå att tänka på en inte särskilt eterisk fågel: på Mårten Gåskarl som Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson färdas på över svenska landskap, bildande en osymmetriskt segerviss V-teckenflock ihop med tretton andra gäss som leddes av den visa gamla Akka. 

Även påminnande om Vishnus eller Krishnas gudabärande fågelfarkost Garuda, och om Brahmas  väldiga svan, fick jag för mig när  jag lärde känna dem runt fyrtio år senare.
För att inte tala om Ikaros. Han som svedde och smälte sina konstfullt skapade vingar och störtade, sedan han övermodigt och fadersöverglänsande dristat sig alltför högt upp mot solen i fjäderhamn. Fast logiskt tänkande män har påpekat att det snarare var iskristaller som i höghöjdskyla kunde fälla hans vingar. Jag skulle komma att göra något liknande i flygande ögonlek när mitt födelsesekel hunnit trekvartsfyllas. Men smältbrände bara in blinda cluster, eller punktklasar, i gula fläcken av mina seende globers näthinnor, för att sedan störta ner i svensk psykvårds opålitliga famntag.
Därefter har jag fått fortsätta se allt jag behöver se medan jag försöker resa mig ur askan efter en kanske tidigare Fågel Fenixtillvaro.

måndag 2 april 2012

H) Kapitel 1


                                               O  G  R Ä  S    -     m  e  m  o  a  r  e  r

                                             
                                                            Första delen

                                                All vår början bliver svår 

                                                             nu och då                                                         

                                      - i Unnaryd, Bolmsö och Hästveda



                                                             
 Man ska inte skryta med fina anor, inte med sitt ursprung överhuvudtaget. För vi är alla komna från svåra bedrövelsers hållplatser utmed den väg som inleddes i stora förödelsens kaosgryningar. Utan motståndet och plågan vi mött och stundom övervunnit hade det nog inte blivit mycket till utveckling här i världen. I nuets ljus är det därför otroligt dumt, och fegt, att skamset gå in för att dölja vårt bakomliggande mörkers tyngdpunkter och svåra kval.
     Ändå vill jag framhålla att mitt födelsehus är pensionatet Alebo, i ljusväna Södra Unnaryd inom det vattenrika och skogluftigt syresatta landskapet Småland. Det som för länge sedan fattades som himlaljusets vind- eller andeögon liknar där vilka rektangulärt formade tittgluggar som helst. Men varje sådan öppning är egentligen  märkvärdig. Någon har sagt att när man ställer sig vid ett fönster vänder man sig egentligen till Gud, som därigenom låter sitt ljus strömma in över oss och ger chans till helhetsfattande. Naturligtvis kan det korsade ribbverket inuti ramen även ses som symbol för den till Gud uppåtriktade och till medvarelserna individuellt utbredda kärleken. Och neråt begrundande respekten för ursprungets rötter.
    I just det här huset är det mittersta vindsfönstret mot sjösidan sexkantsrunt. Det omges av sidofönster vilkas överlöpande karm har garnerats med  symbolsnibbar som kanske kan kallas smygande vinkelknän. Men rätteligen ska detta enkla emblem ses som en delad blixtvigg, ett verk av Zeus (med alternativt uttal [D]Jius, Deus eller Dior och Teor/Tyr och så vidare) under tillnamnet Keranos, den för människan outrannsakliga gudsviljan eller Försynen. Han som har både havsgud och smed till söner och förmedlare, vilket för mig samstämmer väl eftersom min far var en smed som på gamla dagar konstsmidde både treuddiga eldgafflar och höga blomkalksljusstakar..
     Det är fråga om samme överallt verkande Zeus pater eller ”Fader i himlen” som på vedisk sanskrit anropats i form av Dyaus pitar (lägre gudar var devas, eller judar, på sanskrit dyews av ordroten dei = lysa i samband med himlaljus och solgudsdyrkan). På latin är motsvarigheten  Iu piter, alltså Jupiter eller Jovis – på engelska ännu prisad by Jove. Jahve lurar naturligtvis i vassen.

Sedan jag började skriva denna livsredogörelse har jag fått en del utsprungliga byggdetaljer i mitt för övrigt enkla födelsehem förklarade som mätsymboler. De där teckendetaljerna bidrog nog till att ett gäng frimurare semestrade ihop här under en lång följd av år fram till mitten på 1950-talet. Dessa var alltså sentida ordensbröder till de fria hantverkare som på 1300-talet började dra runt till kyrkbyggen i Europa, från början organiserande sig enligt ett 33-gradigt system. I det svenska frimurarsällskapet, som bildades på 1700-talet av den fransktinspirerade greven Axel Wrede-Sparre, uppställdes tre grundläggande grader.
Denna orden bygger på kristna värden, för personlig utveckling till gagn för medmänniskor, och har lagt mycket vikt vid välgörenhet inriktad på barn och unga, ibland även  gamla. På grund av sin hemlighetsfullhet har sällskapet omgetts av misstänksam ryktesspridning – genom århundradena har det här i världen också funnits så kallade frimurarsällskap med syften som varit mycket ljusskygga. Avslöjade sådana har gällt förgreningar som tycks ha modellerats efter gamla romerska nätverksbyggen.
      I det rituella arbetets kungliga konstinriktning sägs ordens innersta väsen utvecklas via symbolkorrespondens, på samma sätt som  kyrkan gör det  i sin dogmatik, och den   inre erfarenheten måste återupptäckas på nytt av var och en. Företrädare för sällskapet har förklarat att man genom  symbolik i levande livet kan besegra och erövra den döda materien när andliga ting görs gripbara för sinnena. Geometrin är symbolismens tjänarinna och pyramiderna har setts som vetenskapens grundläggande underverk.       

 August Wolfstieg (1859-1922) har i Hans Biedermans Symbollexi-konet  vittnat om frimureriets grundsyn:
     ”En symbol uppstår i samtliga  de fall då man tillmäter ett reellt faktum, en siffra, ett ord, ett tecken, en växt, en bild eller ett byggnadsverk---djupare betydelse än det egentligen besitter genom sin blotta existens---då man tillskriver det rent yttre föremålet en djupare andlig och moralisk betydelse och därigenom gör det till en bild av andliga skeenden som inte kan framställas på annat sätt ---Endast det viktigaste bör bevärdigas med symbolisk rang---det momentana, det totala, det nödvändiga, det outgrundliga--- upphöjer den till högsta nivå---får då beteckna uppenbarelsen av det gudomliga---”.

1953.Då lönnallén ännu fanns, som synes av lövade grenen som hänger fram överst.

Alebotaket är dubbelveat eller vingvinklat til formen, likt treenighetsgudens altarskåp. Påminner mig ibland om ett avancerat dockteaterhus där min själ kan ha placerats för  tillväxt i lämplig kropp. Av Någon eller några Ovan Där som möjligen försökte få mig att göra vissa val genom att emellanåt dra i osynliga nervbanors marionettrådar eller på annat sätt påverka mig.

  I denna gästfria boning, liksom på alla andra ställen, är summan av trianglarna - eller vinklarna, eller hur det nu var - 180 grader. För oss som växte upp där borde detta faktum ha varit lätt att lägga på minnet, för i telefon sa vi först av allt 18. Alltså: ”ett åtta”. Om min syster och jag ville kontakta vår far när han var på sin arbetsplats, i smedjan, var det bara att vända på steken. För dit kopplade oss rikstelegraftelefonisten Anna om vi bad om uppringning på det omkastat tänkvärda numret 81. Som är nio gånger nio, åskådliga även som omvända och på huvudlösa halsen balanserande sexor. 

Det törstsläckande templet, mitt framför den trespetstakade huvudbyggnaden, hade konliknande tak, krönt av en halvvriden punktspiral. Vi kallade det brunnshuset ibland men oftast rätt och slätt kuren efter den häsobringande vattenbehandling som genomgicks runt omkring. Den var byggd som en så kallad stukad cirkel, vilket innebär att den var åttakantig eller oktagonal, en form som brukar anses lyckobringande. Detta vårt lilla vattentempel var inte ens två meter i diamater, mitt i sig omslöt det en fyrkantig cementbrunn på kanske 60 gånger 60 centimeter. Längs dess kanter fanns låga bräder i knäböjningshöjd, lagom för oss barn att sitta och drömma på med fötterna på farliga djupets brunnskant, eller i den röda jorden. Övre halvan var glasad med smårutor, undre trästommad med varannan bräda vitgul, som huvudbyggnaden, varannan grön likt koppartaket. Träknoppsspiralen överst var vitmålad.
      När seklet var ungt fanns inget skjul alls över brunnen, den befann sig mitt i en rundformad gräsplätt genomskuren av tregrenat grusstigskors. På 1920-talet omformades den, kring det då nybyggda brunnshuset, till gräsrundel  med rödrosig rabatt i sig som livmoderligt hade endast en öppning där en smal grusstig öppnades i cirkel omkring det lilla lusthusbygget. På baksidans vänstra del närmast landsvägen fanns en platt sten översköljd av källflödet som  sprang fram intill den och under själva träväggen. Så vattnet porlade fram både inom- och utomhus, för att enligt gammal tradition i hela den kända världen vara lätt och gratis tillgängligt för alla törstiga vägfarande som kom förbi. Dygnet och året runt: källans levande vatten frös aldrig ihop ett islock att lägga över sig, hur kallt det än blev.

Trots den sinnebildligt givna siffermagi som omgav mig i handfasta vardagen, eller kanske just därför, har jag aldrig varit särskilt bra på att räkna ut det för mig. Nästan som en fix idé fick jag  tidigt för mig att vägra försöka ens, har i stället gått in för att klara mig under spontanitetens tunna men spännande mantel. Det har inte alltid varit lätt, därför att jag av den anledningen fick stå ut med att ibland tas för naiv eller dum. Dessutom fördes jag då och då till knapphetens kyliga stjärna, naturligtvis. Men trotsigt stark ingivelse styrde min egenvilja till detta från tidiga år och medvetenheten om självvald livsinställning därvidlag gjorde mig delvis stark mitt i svagheten. Och den har haft sina obetalbara poänger.
Särskilt inför dem som vant drog alla smålänningar över en kam, såsom snålt beräknande och småskurna typer eller ”judar”,  i både tid och otid. Jag upptäckte när jag i tonåren kom att bo bland de överlägsna landsmän som gärna uttrycker sig så om oss - dels de i gräddfilernas Skåne, dels de  i högmodets Stockholm - att detta var ett sätt att omskrivet maskera  förakt för den förutsatt underlägsne som befann sig i små omständigheter. Medan det i stället speglade att det i sanningens namn var de själva som ofta var inkrökt snåla. Gästfriheten - även mot främlingar – har av tradition varit stor åtminstone bland de nöderfarnaste av oss smålänningar.


                                                       *           

Tidigt kom jag att barnsligt känna för aderton, arton – eller attan enligt uttalet hemomkring - som en ödesdiger dödssiffra. Kanske grundat på själaringningens arton mäktiga klämtningar, från kyrktornet ut över sjö och nejd, när en Unnarsbo gått ur tiden.
Varför just arton dånande slag av klockkläppen för kungörelse om dödsoffer? Till den dag som i dag är? Ända från de gamla tider då vi i stugorna på sin höjd mätte ljusets skuggväxlingar med timglasens vändsand.
Förnumstigt började jag uppfatta siffran 18 som summan av tre gånger sex eller tre adderade sexor tillhopa efter domedagsanstrukna precisionsanspråk. Det var sedan jag i tidiga tonåren läst Johannes Uppenbarelsebok, den sista av  böckerna i bibelns nya testamente. Traditionsbundet brukar man ange dess tillkomst till 90-talet efter Kristus, medan  andra funnit det troligare att den skrevs 900 år senare, inför det ödesdiga första årtusenskiftet. Där lärs att Antikrists namns tal är 666 – något slags samlande nyckeltal mot fascinerande ondska vid öppnandet av yttersta tidens kamp till ny himmel och jord.

Någon har påstått att tretalsnavets dynamik runt 6 och 18 spelar roll även i Leonardo da Vincis uträknade skönhetsmått av Gyllene snittets proportioner. Därom vet jag ganska lite.
Men jag har på senare tid lärt mig att gnostikernas så kallade naasenska kvarternitet på sätt och vis är osymmetrisk, skev, och leder till hexadens sextal som entydigt och uteslutande pekar uppåt. Vilket lett till en psykisk fallenhet för den lägre Adam, alltså för oss som lever i kroppen och jordiska tillvarons lägre regioner, att framträda ur det nedersta från vilket det bara finns en riktning: uppåtstigandets.
Denna dockteaterlika teoris mystiska aktörer kan ses som en fyrhövdat förenad familj som innebor i en fyrsidig och sig själv vid basen nedåtspeglande eller skuggande pyramid. I detta tankebygge känner jag mig riktigt hemmastadd, genom Jungs Aion, och fattar till och med upplysningen att den andliga utvecklingen i lägre sexkantens nadir (alltså den nedåtriktade rymdpunkt som skyms av jorden) inte representeras av någon lägre adamsmänniska utan av skapelsens mörka och djuriska förstadium till oss.  Nämligen ormen, masken eller strängmonaden Naas som samtidigt är  en av gudsänglarna.

Som barn framstod talet arton för mig mest som den åldersmässiga livsgräns där jag tyckte mig se att ungdomar övergick till att bli  ”döda”, det vill säga  mekaniskt agerande, vuxna varelser. Utom hos oss, tidvis. Jag fick till och med för mig att till Alebo ringde somliga, och kom lite senare, för att börja ett nytt liv bakom och framför våra fasader sedan de så att säga gått bort från sina gamla omgivningar. Vanligen var de själva omedvetna om dubbeltydigheten i denna sin fortvaro. Efter en tid i Unnaryd slussades de ut i vår vida värld, nya öden till mötes.
William Blake-atletisk Atlas
        i upp och nervänd värld?

 Jag levde nog i en ovanligt omväxlande och spännande barndomsvärld eftersom min fantasi inte visste några gränser. Den berikades förstås av att det ibland dök upp udda och extra idéinspirerande pensionatsgäster i min hemmiljö.

Svavelosande svordomar hördes nästan aldrig hemomkring. De hörde till den fula ordgrupp som visserligen vädrades i ilsket väsande emellanåt, en och annan gång även högljutt. Men då såg vi tvehågsna bort från den som utstött dem, i skam över att vara åhörare när vederbörande förföll eller plågades till att bli så ful i mun. 
Ändå lärde jag mig tidigt att man kan vända sig till Den Lede i form av tvianden eller klumpsummor och att det är han som kan antas ligga bakom de siffror som vi i olika sammanhang räknar med. Vem som helst kunde ilsket höras använda det ställföreträdande kraftuttrycket ”Hundan också!” eller förtjust utbrista  ”Det var som tusan!”.
Utom dessa avrundade jättesiffror tog tanter och barn ibland ”Sjutton!” på sin tunga, uttalat  i förtrytsam ton när något gått dem emot. Pappa och andra karlar utbrast vardagligen i ett ”Det var som attan!”. Inte sällan med ett imponerat tonfall, när någon presterat en sjusärdeles märkvärdig gärning.
Det var nästan lika otänkbart att manfolk skulle spetsa till sin ordarsenal med det damiga eller barnsliga ”Sjutton”, vilket bara försiktigt närmade sig Den Farlige,  som  att kvinnor manhaftigt spottade ur sig det direkta och grövre ”Attan”. De gjorde det inte ens med ett satmarigt Sss ljudande i ordets början.
Högre upp, eller lägre, gick vi aldrig i preciserat siffertalande kring den omätlige samt  farlige och mäktige Tvi Vale eller Håle som inlindat åkallades. Det förbryllade mig en del. För ingen kunde eller ville förklara varför attandets arton är ett så betydelsefullt tal.

Först i mitten på 1990-talet, då jag börjat få insikt i den rika symboliken kring mitt födelsehem, steg genom ett par Strindbergsrader den Alexandriafödde kyrkofadern Athanasius in i mitt liv, av somliga kallad Den Store Athanasius. Detta gjorde han i sammanhang som direkt sammankopplade honom som kämpe för Kristus ställning som frälsare och gudomlighet med min barndoms svavelosande ”Attan! ”. Liksom med vårt himmelssträvande, rentav tetralogiska taks treuddiga nomogram  – alltså återgivet mot himlaskyarna som grafiskt beräkningsbar sambandsvariabel.
Det var denne energiske nordafrikan som rensade ut apokryfer och andra opassande texter som skulle bort ur den bibelsamling som förankrades i 300-talets latinska centrumförskjutning inför kristendomens sergertåg ut över världen. Han var också den man som låg bakom att treenighetsläran fastställdes vid kyrkomötena år 325, 362 och 381, efter stora stridigheter fram och tillbaka. Sonens väsensenhet med Fadern, genom Den Helige Andes samordning, ansågs därmed slutgiltigt formulerad.

En attanförföljd enstöring som jag fick om honom också lära att han verkade för spridandet av klosterlivets tillbakadragna enkelhet. I det sammanhanget utpekas han som ansvarig för levnadsskildringen om den helige Antonius, som i Egypten grundlade det kristna munkväsendet. Denne dog år 356 efter ett fyrtiofemårigt eremitliv i öknen, under vilket han svårt ska ha frestats av djävulen.  Ett motiv som genom århundradena inspirerat många till att bli konstnärer, sedan de tagit del av målande beskrivningar.
Nu hör det till saken att de åsiktsmotståndare som hetsigt kämpade mot denne egyptiske biskop och hans treenighetslära kallades arianer. Från början leddes även de av en på 300-talet ordstridande kristen gudsman i ökenlandet Egypten. Han hette Arius och övertygade sina anhängare om vikten av att hylla ett abstrakt och avskilt gudsbegrepp som ren ande och odelat vara, väsensskilt från jordiskt besudlande relationsbegrepp av typ söner och döttrar.
Likt den manikeiska uppfattningen i denna sak. Även den muslimska asketismens begränsning av Allah till ett upphöjt och obeskrivligt hinsidesväsen är ett samma andas barn, som står i centrum för den rent trognaste tron, har jag tyckt mig förstå. 
I kampen om själarna bekämpades arianismen intensivt.
Denna renodlande lära om Herrens totala andlighet undertrycktes från slutet av 300-talet inom Romarriket, men fortlevde århundrade efter århundrade bland de nykristnade germanska folken. Inte minst hos de omvända goterna som till apostel hade den arianske ärkebiskopen (W)Ulfila och i vilkas led tidvis en hel del göter fanns, med flera individer från folk i Norra Europa och södra Skandinavien.

För länge sedan...
Vad kan detta fjärran svunna ha med mitt barnahems kraftord attan och treveckade takrygg att göra? Eller med mina tomtar på loftet där, liksom här och nu?
Jo, på senare tid har det dragits fram i ljuset att vandalerna från början gav sig ut i världen från bland annat mitt Småland. Med början runt Kristi födelseår, enligt Pontus Hultén och hans medarbetare i boken Den sanna historien om vandalerna, som utgavs i samband med Värnamo-utställningen Vandalorum som-maren 2001. Därigenom fick jag ytterligare kött på benen till bakgrunden av min orts historia, nyhetsförmedlat till mig just medan jag håller på med dessa skriverier. Därför återger jag framöver några av de i sammanhanget aktuella upplysningarna.

Vandalerna spred sig således från även mina hemtrakter ner genom Europa ända till norra Afrika. Att deras  historieskrivande besegrare gav dem ett så oförtjänt dåligt rykte berodde på deras arianska religion, framhålls det. Vandalprästerna använde (W)Ulfilas till gotiska översatta bibel och framhärdade  upproriskt i att tro på att Fadern, Sonen och Den Helige Ande evigt är tre enskilda väsen.

Att abstrakt ordklyveri, om antikrist och om högandligt kontaktskapande kroppar på andra sidan graven,  var i domedagsstämd hetluft redan när Johannes skrev sina brev (förmodligen runt år 100 e Kr) framgår av följande utdrag:

1 Joh 2:18-19: ”Mina barn, detta är den sista tiden. Ni har hört att en antikrist skall komma, och nu har också många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden”.

Vidare i vers 4:1: ”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen”.
Här följer 1 Joh 5:6-9: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet  utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd:  han har vittnat om sin son”.
Samt 1 Joh 5:20-21: ”Vi vet också att Guds son har kommit och att han har gett  oss förstånd så att vi kan känna den Sanne.  Vi lever i den Sanne, i hans son Jesus Kristus. Han är den sanne guden och det eviga  livet. Mina barn, var på er vakt mot avgudar”. 
Jag slutar citerandet i Johannes andra brev, verserna 7-11: ”Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. 
Där har ni bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det ni har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, skall ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling”.

Gudsbildens utformning och striden om trons detaljer var hård på den tiden. Den blev säkert inte lättare sedan trefaldighetsläran trumfats igenom i den av Filon delvis förformulerade kristendom som Paulus berikade och där Jesus intar platsen som centralgestalt mitt bland de tolv. Bland annat Tertullianus (som dock ”förföll” till frygiskt svärmeri präglat av antiattisk asketism, så kallad  montarism, mot slutet av sitt liv i början på 200-talet), Origenes samt Athanasius och Augustinus slutformulerade och bestämde efterhand det lärobygge som fick segervind i missionståget genom Europa och övriga världen.
Inte bara manikéerna, som runt år 300 var på god väg att sprida sin tro som världsreligion, utan även vandalerna och deras trosfränder kallades säkert antikrist och fiender till såväl Fadern som Sonen och Anden. De sågs som villolärande hot mot människors chans att vinna evigt liv. Och som konkurrenter till egna utstuderade formuleringarna, i  världslig maktkamp inte minst. 

Fäktning med svärd, 1300-talets slut. Illustration till  Magnus Erikssons landslag.





















Enligt Vandalorum-boken varade germanernas och nordbornas kamp mot Öst- och Västroms katolska treenighetstolkning i minst tusen år…
Kanske är det en hop rätt hårda sällar och vannvänner - ja, även wender bland vaner eller vandaler - som spökat runt mig sedan barnsben, tänker jag nu lite vanvördigt på min  barndoms dialekt. Men ändå med stor respekt längst inne i mig.

Ty först i dag har vi kunskap nog att veta hur flytande kraftgränsen är mellan påtagligt fysisk och ickekroppslig materia runt det subatomära energifält som genomströmmar vår abstrakta tankevärld. Allt vi teoretiskt, i vårt inre, föreställer oss kan på ett eller annat sätt  framträda också i vår yttre och praktiska verklighet – det gäller sannerligen att välja vad man vill drömma om eller önska sig förverkligat.
I dag vet vi tillräcklig för att även av kunskapsskäl kunna se vår föränderligt konkreta värld som andlig praktikkategori på både gott och ont. För mig är innerst allt genomsyrad andlighet och allsmäktig Gudslekamen. Ungefär så som Newton och efter honom särskilt Leibniz grundformulerade sina andligt och materiellt sammanhängande världsbilder.

Somliga i detta lilla land på detta måttliga rymdklot har faktiskt försetts med övernog av inspiration och fantasi samt fått vänja sig vid att unna och vånna sig både ett och annat. Så att vi kan klara Gudstron inte bara som förtröstan utan även som en hel del vetande övertygelse. Till råga på allt spetsad med praktisk erfarenhet av densamma. Trots, eller tack vare, småländsk fallenhet för både magisk föreställning och gruvande ifrågasättning.

                                                                                  *


Aleboutsikt från båt  vid badhusets brygga.
 När jag lekte i den steniga strandkanten där hemma bland strävbeskt alsly och milt doftande hundkäx hade jag snett till höger om mig, kanske hundrasjuttio meter bort, Kärleksön. Och rakt ut på närmare håll en lummig holme som vi kallade Lycksalighetens ö. Numer lär den vara omdöpt till Måsön. Av folk som bodde längre bort runt sjön kallades de förr Teodora holme respektive Alebo holme.

Ofta såg jag upp mot det kraftfulla vingslag i tredimensionellt vågspel som barndomens livfulla centrumtak ville avteckna för mig i silhuett mot himlen under oroligt jagande moln, över eller genom kronorna i alléns vindsvepande lönnar. Mina ögon iakttog hur det likt en fantastisk jättefågel närmade sig framifrån med det breda mittenpartiet som huvudkropp. Huvudet gömde sig bland molnen emellanåt, när det inte trött stuckit in sig under ena vingens vildvinsgrenar. 
Ur Bhagavatam. Herren vile besvara bönen och fram-
         trädde därför på platsen i sin åttaarmade gestalt med
       diskus, snäcka, svärd, sköld, båge, rep och klubba. 
Den tedde sig som en stiliserat fartfylld men stelnad luftande, men kom mig ändå att tänka på en inte särskilt eterisk fågel: på Mårten Gåskarl som Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson färdas på över svenska landskap, bildande en osymmet-riskt segerviss V-teckenflock ihop med tretton andra gäss som leddes av den visa gamla Akka. 

Även påminnande om Vishnus eller Krishnas gudabärande fågelfarkost Garuda, och om Brahmas  väldiga svan, fick jag för mig när  jag lärde känna dem runt fyrtio år senare.
För att inte tala om Ikaros. Han som svedde och smälte sina konstfullt skapade vingar och störtade, sedan han övermodigt och fadersöverglänsande dristat sig alltför högt upp mot solen i fjäderhamn. Fast logiskt tänkande män har påpekat att det snarare var iskristaller som i höghöjdskyla kunde fälla hans vingar. Jag skulle komma att göra något liknande i flygande ögonlek när mitt födelsesekel hunnit trekvartsfyllas. Men smältbrände bara in blinda cluster, eller punktklasar, i gula fläcken av mina seende globers näthinnor, för att sedan störta ner i svensk psykvårds opålitliga famntag.
Därefter har jag fått fortsätta se allt jag behöver se medan jag försöker resa mig ur askan efter en kanske tidigare Fågel Fenixtillvaro.