Kapitel 2

                                    

Till för några år sedan såg jag ordet Alebo mest bara så som vi lärt att naturligt betrakta den typen av ordsammansättningar, alltså som det bo av aleträ(d) vilket var dess invanda tolkning i min barndomsvärld. Trots att det i bortåt ett kvartssekel kommit att rymma även min in i eviga rymden svunne målareväns dubbla identitetsinitialer: AL & B(R)O.

Ur Ingeborgspsaltaren ca år 1200, tillägnad en

dansk prinsessa: Jesus frestas av djävulen. Till

att förvandla stenar till bröd och till att kasta sig

ner för tempelmuren där han sitter./ NE

Nära våra jobb under huskroppsåsarna, mitt emot varandra över den oss skiljande Apelbergsgatan i hörnet till Malmskillnadsgatan, hände det den där bastuvarma sommaren att vi båda träffades. Fast han var så ofattbart vacker och själastark, iförd vitt och svart eller snickarblått samt vinröd Oldsmobile, att jag i bland fick munhäfta av ren andlöshet. Under lunchtimmar bytte vi tankar, rastande oss. En mycket särskild gång lite längre bort: på Observatoriekullen, i grässluttningens krön ganska nära Sigfrid Fridmans kentaurenstaty.

Den mytgestalten känner jag släktskap med eftersom min stjärnbild är bågskyttens - ofta avbildad som människa med hästkropp från midjan och neråt,  alltså med sex extremiteter. Många andra  artkonstblandningar eller fabeldjur finns, till exempel HC Andersens alienerat sorgsna sjöjungfru och sfinxer med människohuvud till vingförsedd kattkropp.

Vi satt tysta en bra stund och såg ut över stadsbiblioteket och maktboningarna under oss. Jag funderade lite runt Jesus ställningstagande när han stående på hög mur tillbakavisade djävulens locktoner om att han oskadd skulle kunna kasta sig ner därifrån. Tänkte att ”mitt” rike är mest av denna världen, faktiskt. Just då frågade han,  alltså inte den man vanligen ber till utan han vid min sida som då bland annat namnade sig Bertil Rune och därtill Olsson, som för mig blev Solson:
- Vågar du? Jag faller inte!

         Trygg i sinnet tog jag Gud i hågen samtidigt med den hand som just räcktes mig. I rasande fart, i liksom flygande träskor, störtade vi nerför den höga och solsvett hala grässlänten nära brantaste stället. Svävande eller ej: helskinnade tog vi oss utan problem ner och strosade sakta förbi Ivar Jonssonstatyn ”Dansande ungdom” som från 1937 lekt vid bassängskvalpet intill restaurangen, som nära vår dåtid ännu hette  Corso.

      Annars hölls vi mest nära portarna till våra jobb på Malmskillnadsgatan: närmare bestämt på sägenomspunna Johannes kyrkogårds allvarsskuggade men soliga gräsmatta. Det var här, medan vi blickade upp i det blå, som han fick mig att säga att vi genom våra sammanförda begynnelsebokstäver kunde identifieras som uttalat ”kär bro”: regnbågsförbundets färgrika symbol. Jag tilltalades, utom Kerstin, då  vanligen ”Ä’lisabett” och hade ännu kvar mitt tillgifta efternamn som ljudat inleds med rikssvenskt ”ärr”.

      På Brunkebergsåsens gamla befästa krigsskådeplats, i närheten av denna gruvliga plätt i världen (under vars gravar SOS-alarmcentral och  räddningsverk doldes och döljs - en bit bort under Klarakyrkogården även parkeringsgarage) försvann en gång Olof Palmes mördare. Det var efter elfte timmen - fram mot skottårsdags om det varit ett sådant tilläggsår, men i stället var det anno 1986. Det var också här som de så kallade Skevikarna på 1700-talet spred rykten om sig som gengångare när de nattetid smyglämpade sina lik över muren för oceremoniell begravning, i grå fotsida kappor och långt tovigt hår.

Johannes kyrka vid Malmskillnadsgatan,
snabbflygande fåglar mellan tornen.

      Det var de strängt puritanska dogmatikerna i sekten Främlingarna som hade jagats bort överallt och även drivits i  landsflykt men till slut fått en fristad på Skeviks gård på Värmdön. De nödgades komma med sina döda hit till stadens fattigkyrkogård, trots att de  föraktade statskyrkan och dess ritualer. 

      I sin bok Det hände vid Johannes skriver Lill Thorén om Skevikarna: ”De höll sig mest för sig själva och ägnade sig åt meditation och filosoferande. Några gudstjänster lär inte ha förekommit--- I stället skrev man ner sina tankar, och många och långa skrifter med betraktelser författades genom åren av de också ofta högt bildade anhängarna. All form av praktiskt arbete tycks däremot ha varit dem främmande, jorden låg i träda och gården förföll, sin försörjning fick de genom gåvor och donationer från sympatisörer och som togs emot utan minsta yttring av tacksamhet. Tvärtom kunde de med den förfördelades eller utvaldes självpåtagna rätt bli något så fordrande.---På den gamla överväxta gravplatsen i nordvästra hörnet av kyrkogården---restes 1934 en minnessten över Skeviksborna, med inskriptionen ’Här fingo de hemlösa ro’---”.

      Mitt bokstavligt och hemlikt bildade AL&BO-kapital  sammanlänkades alltså där, vid ”Johannes”,  med de rätt många minnesrummen i mitt överbryggande faders- och förföräldrahus. Frammanat av den som bad mig minnas honom som en alnäsa om han så blev 70. Just då liknade han en förbundsskatts vitsvarta änglavakt invid Eviga Regnbågens rundade fotvalv, denne minnesvärt al(l)näste, i längden möjligen även endräktige bo- och brogestalt.

      Jag är lycklig som till slut fick möta och se ”min” Bror och Vän, att han genade mig och uppfyllde gudaröstade löftet som jag runt 1950 fick i Alebo - det lilla världshus som varit och är hans, mitt och mångas anspråkslösa signumnäste.

      Sedan lärde mig någon att husnamnets begynnande A och avslutande O mellan sig rymmer ett leb som tytt genom tyskans leben kan bli till ett existentiellt manande Lev! Också tydbart som en brödlev att föda sig och utvecklas av – eftersom b och v (samt p/h och f) historiskt glidbrukats i olika språk, dialektmål och kultursalonger. Ett danskproducerat TV-program om Sören Kierkegaard fyllde ungefär samtidigt på med information om att både orden älska, äldre, ålder och altarhög sprungit fram ur ala som i fornnordiskan betydde föda, i det ordets samtliga innebörder. 

      I ytterligare en kunskapsrunda fick jag klart för mig att det sammanbindande ordledet leb står för hjärta på hebreiska – eller kanske det var på arameiska.

      Det bultade och slog, tycktes mig passande andebröllopsligt. För ett hjärta hängde ofta i lövade äreporten under Aleboskylten, när där hölls bröllopsfest. Inuti var ett hjärta utskuret med, eller omgivet av, kontrahenternas initierande monogram. Där lyste det genom blodrött silkespapper, med hjälp av eltekniskt arrangemang.

Svarta Sarah, som jag fick genom DN-annons i

 januari 1992. Hade slängts ut mitt i vintern när

hon just skulle föda ungar.

      Detta blev jag medveten om sedan jag efter Baltazars död flyttat från Skånegatan på Söder i Stockholm, där huset skulle helrenoveras, till Grafikvägen i Johanneshov. Med helsvarta katten Sarah som jag i januari 1992 tagit mig an sedan hon hittats som lidande utslängd katt då hon mitt i vintern just skulle föda ungar. När jag en dag var ute och rastade henne hälsade jag på en främmande grå katt, som både bet och djupt borrade in sina klor i min hand då Sara överraskande hoppade fram vid min sida. Det kom för mig att detta kanske var en sökande spökkatt, för det heter ju att alla katter är grå på natten – eller i döden...

      Jag tog mig till läkarmottagningen för att få stelkrampsspruta. Där fick jag också träffa en otroligt trevlig medsyster och läkare, Chris Rodner, sedan jag länge fått sitta ensam i ett väntrum där en stor bok lagts fram på bordet mitt i rummet. Det var Den flygande katten av J Michell och RJM Rickard. Den handlar om mystiska företeelser bland djur och i natur. Det slutade med att jag följde hennes råd och uppsökte Johanneshov-Enskede-Sarpnäcks psykmottagning, för presentation och möjligen samtal.

Boken som lagts fram för mig på bordet när jag ombads vänta
på doktorn: Den flygande katten. Och andra märkvärdig-
heter i djurens värld.

På promenad i åskväder förbi Bolidenplan en gång såg jag fansmattrande nyskyltning som fick mig

att gå hem efter  kameran. När jag återvände slog en målare just upp sin stege vid porten - som om

utsänd  från mystisk dimension  för att illustrera dessa fasaders speciellt för mig dekorativa  fasci-

nationsförmåga...  (se färgbilden nere till höger).En  tid senare flyttades psykmottagningen och Al-

ebskylten,  nu med kransilhuett, till grannportens fasad på Veterinärgränd. Och jag satte ihop ovanstående

collage - med anteckningar som tyvärr inte framträder läsbara här.

 Ingången till "min" psykmottagning vid

 Bolidenplan i J-hov, bilden tagen den
 dag som beskrevs till bildcollaget ovan. 

      Den doktor jag där tilldelades, Peter Romare, var stadig som klippan att samråda med och hjälpte mig att även formellt komma loss från psyksjuk-inskolningen. Bidrog till det gjorde också vad jag såg  när jag kom till det hus där mottagningen rätt nyligen fått sina lokaler. Det blev omöjligt för mig att då inte minnas min alnäste målarevän från Johannes kyrkogård med omgivning.

För där oljades inte bara runt porten, huvudsakligen omegamärkt av norska staten, utan framför allt med Nynäs’ på fasaden. Vilket jag natrligtvis såg som ett av typtecknen för min i vinröd oldsmobil farande och dragracingfrälsande kyrkogårdsbror - även vi billösa gångare har i hans utmaning lika chans, sade han mig...  Där mötte mig också stora reklamskyltar för Boverkets Brostaden, inom kransilhuett, och för Aleb. Det sistnämnda  firmanamnet hade sitt begynnande A dubbeltydigt format så att det kunde uppfattas som trekantigt deltatecken.  Här sökte sig också Trygg-Hansa hemvist, efter att i USA ha skinnats i Homeförsäkring, flankerande sin ringslutande frälsarkrans. Skyltar och vitflaggning tillkom, skiftades med vinklande grannfasadens och en hel del försvann i kristidens tömmande tecken. Dessutom fanns här neonpil visande runt hörnet till Tjurhornet: bara en restaurang. Men jag som gick hit för att få min själ upprättad behövde även för kroppen restauration - alltså återställande omsorg - genom hygglig föda som trots ställets namn erbjöds även en ganska inbiten vegetarian som jag.

      I bortåt tio år dök mycket upp där, varav somligt försvunnit igen, i för mig aktuell och intressant symbolmix. Medan psykmottagningen efter några år flyttade till grannport med adress Veterinärgränd var det som om en väggklättrande jättekatt spöklikt kloade sig fram över väggarna med Zipsnabba säkerhetsgrepp och träffsäkert neonklottrade och fäste tags i form av reklamskyltar. För mig att häpet begapa.   

        

                                                                                  *

       En dag hade jag äntligen insett och accepterat fullt ut att jag är en konstig typ som inte kan hoppas på “normal” förståelse ens hos psykproffsen. Kände mig vid det laget visserligen respekterad, men ändå bemött som om jag var farlig att ha att göra med. Ibland påminde jag mig själv om honom som var den ende som kunde tala med de överlägsna aporna. Fast mina apor var emellanåt osynliga varelser.

Tillfälligheternas poetiska spindlar och det jag tror är av Gud givet öde har vartefter vävt ett allt tätare och meningsfullare skapelsenät i min livsträdgård. I varpen finns även hemska inslag:  anagrammets babelordlek och kabbalaliknande hemligspråk har till vidgade begreppet alebo och mina innersta källflöden fört inte bara den hårt skruvande borreliafästingen utan också blodsmittans svarta ebolaflod.

       När jag under höstens renskrivande just lägger till spindelinslaget i stycket ovan hörs regndroppar intonera sig med vemodigt tungtrummande på min balkong. Snart övergår de till snabbare rytm och lättsammare anslag. Jag älskar regn, det gör mig mjukare lyckostämd än något annat. Och spindlar ska ju enligt gammal folktro föra lyckotur med sig, fastän många finner dem skräckinjagande.

Himmelsvrede över Manhattan (Bra Böcker)

     Just nu tar jag detta slumpvisa sammanträffande som ett litet extratecken på hur försiktigt och ödmjukt vi som medskapare gör bäst i att förhålla oss till allt som växelverkande omger oss. Nyligen kraschrasade terroristiska flygplanspiloter husvallar på Manhattan, bildade väldiga tvillinghål och orsakade flera tusen människors tragiska och fasansfulla död. Samman med  världsbörsers och månget uppumpat låtsasföretags brådstörtade landning på jorden. Långt från Aleppos trånga slumkvarter talas det nu mycket om ondskans K(H)armageddon och ångestladdade amerikaner sägs i dessa dagar rusta sig med gasmasker mot bakteriologisk krigföring. Världens öde tycks balanserat i miljonskaror av hungrande afghanska flyktingar.

      ”Minns i november den sköna september...”, melodifrasen minnesmöter sig åter i mig med det dödens tomrum som för några veckor sedan uppstod efter Mona, den ena av oss två Aleboflickor som hittills i livslängd skilts åt av att ha fötts i dessa två månader. 

       Idogt, från klockan fyra på morgon, satt jag hela dagen den elfte i nionde och renskrev, strök och lade till. Frampå eftermiddagen brukar jag sätta på radion och lyssna efter nyheter, men många timmars arbete svaldes plötsligt av datorn till obekanta domäner. Därför sköt jag mitt intresse för omvärlden i bakgrunden och försökte i stället, enträget, fiska upp och rädda den försvunna ordmassan.

         En gång vid tre- eller fyratiden på eftermiddagen ringde det mystiskt svagt på dörrklockan. Samma sorts enstaka och underliga signal upprepades vid sjutiden – jag rusade inte upp och öppnade, trodde att ingen ändå fanns där utanför dörren. Liksom vid eftermiddagens påringning hade inga steg hörts i detta tysta hus, som annars när någon går i trappan till eller från översta våningen. Inte heller hördes granndörrar öppnas eller stängas.

        - Två signaler, totalt. Som i ”svensk lösen”-signalering i den krigiska historietiden när vår huvudtrupp var på väg, sade jag för tio-femton år sedan när liknande spöksignaler, mystiskt svaga, sist nådde mina öron:  från dörrklockan på Skånegatan där jag då bodde. 

         Jag påminde mina barn om det sedan jag berättat om de underliga ljuden från min dörrklocka timmarna innan, när jag ringde dem efter att ha sett Rapportnyheterna på TV. Några dagar senare fick jag veta att den som ledande självmordspilot utpekade hette Atta i efternamn, var egyptier och fanatisk fundamentalist. Dessutom sades han ha doktorerat i syriska Aleppos stadsplanering. Jag har tidigare i tungt sammanhang bokstavligen sammanfört just gamla handelsvägarnas knutpunkt Aleppo med svenska idyllen Alebo nu. Därmed hade flera för mig tidlöst laddade tecken hopats och insnärjde mig i den hotfulla dramalabyrinten runt krig mot religiöst blodfärgad terrorism.

.

   Skilda tider, skilda gudar:
 Kybele, romersk marmor-
figur från ca år 100 e Kr.

      Av tidningsartiklar framgår att piloten och fundamentalisten Atta var en rättså komplicerad och kvinnoföraktande man. Kanske han likt Kristuslike mysterieguden Attis, Kybeles son, kastrerade  sig för att bli mindre mänskligt ofullkomlig.

      Attis, från början en frygisk vegetationsgud, firades i kejsarnas Rom och hela Medelhavsområdet kring ända fram till 400-talet i form av bland annat tjuroffer. Djurets blod utgjöts över en präst som drack av det varpå köttet delades ut till festdeltagarna. Eftersom ”att” är vårt meningsinledande svenska infinitivmärke fortsätter jag på temat:

        Det finns i Främre orientens gamla gudahistorier flera odenska Wotanmän eller herrar ”adonai” än Adonis, med kvinnliga moatjeer,  som i flera avseenden verkar nära besläktade med denne Attis. Även om namnen i olika kulturkretsar ändrats medan ordens stavning med tiden   förskjutits från eller till exempelvis Osiris, Atargatis och Athena. Kanske arrangerat av egyptiska Maat som fjäderlätt hjälpte bland annat skapar- och solguden Re - eller Ra - liksom Amon och Aton, att få ordning på livscyklar och allt annat här i världen. Så småningom nådde hennes ordnande håg ända upp i Nordens rudbeckska Atlantisdröm Atland eller Manheim, storvulet framväxt i 1600-talets  stormaktsanspråk. Kanhända uppburet, även det, av den vittfamnande Atlas.

        För ett par år sedan hade jag en dröm i vilken den rätt hårda gruskullen med Alebos huvudhus  framträdde som den var för länge sedan då en grön lund bränts på denna plats. Kal och mörkt skrämmande. Därefter såg jag i något slags drömrealistisk fasförskjutning Golgatas – Huvudskalleplatsens -  tre tomma kors där. Senare sade jag till min syster, halvt på skämt, att hon och jag kanske är de båda återfödda rövarsjälarna som fästa på trä omgav Jesus. Varav den ene lovades att mer eller mindre genast få följa honom till Paradiset. Medan den andre...

        Ja, det måste ju vara jag som lite lik Frödings ”Kersti den vandrande vilda” sedan virrat runt i den ickeparadisiska världen, haft fruktansvärt mycket att lära och sökt förstå vägvisande tecknen till vägen hemåt igen. Inte minst vid  kunskapens och den dödsallvarligt kärlekande vinkeln till Apelbergsgatan, det friskt doftande äpplamot som trotsigt backande korsar sexhandelns mångåriga tvärstråk i vår kungligt kapitalistiska huvudstad. Långt ifrån alltid civiliserad och ädelt malmskiljande.

        Ibland har jag till och med känt mig pådyvlad andligt släktskap med den förlorade sonen. Som trots alla stråkstrosande tillkortakommanden mottogs med festmåltid vid varje hemkomst till fadershuset.

        Plötsligt, för inte särskilt länge sedan, kom jag ihåg att jag redan som barn fick reinkarnationsidéer utifrån hemkokt blandade bokstävers flöden. Så att Alebo, utan O som punkt längst till höger, blev till biblisk andefläkt i broderoffret Abel. Då infann sig idén att jag i skapelsegryningens morgon kunde ha varit äldstesonen Kain (han som bar sig lika illa åt som Osiris tvillingbror Set i faraonernas land; också denne hetsades av sin avund till att förgöra brodern). Av det tog jag varning när jag i barnsligt vredetrots, över all orätt som tidvis tycktes hopas över mig, greps av hämndkänslor mot min skönt strålande och självsäkert goda syster.

        Härförleden upptäckte jag dessutom att Ullas födelsedag den 30/12 är just Abels namnsdag - ändrad till detta datum för ett par år sedan. Det är som om slumpen vill sammansvärja sig meningsfullt i både stort och smått för att möta mina ibland förflugna tankar. Fast den namnsdagens nya datum fanns kanske redan i mitt undermedvetna minne.

Klibbal. /NE

      Enligt ett radioprogram för ett par år sedan om svenska skogars träd ger en gammal myt beskedet att solgudens döttrar reinkarnerande har  inrymt sig i alträd. De anses vara otäckt farliga - med rötterna i underjordens svarta och förmodat onda kärrvatten.

      Men världen är ju inte alltigenom god - hur skulle den då kunna vara det i vårt ömkligt jordiska Alebo, särskilt på det rent andliga planet?

       Ondske- eller visdomsormen sticker i paradisskugga upp huvudet både här och där i såväl mytiskt som realhistoriskt förflutet och i detta nu. Låtsas vi inte om dess existens tar den sig rätten att  härska i vårt fördolda.  Bättre är nog att vi införlivar bildrik symbolik och lär oss behärska dess slingrande list, så att vi blir medvetna om var den kan ha sina lömska svekgömmen inom eller runt oss.

                                                         *

Norra stjärnhimlens segertecken.

      En vinter försökte jag få pli på min vallhundsvalp Birco. Mjukljust tassande följde han mig lydigt - underbart vitmanad runt halsen, på bröstet samt över själva  manken - då jag vid mitten av förra seklet vimmelkantig stampade runt i gnistrande snö under kyliga stjärnstudier. Mot svarta urnattens bakgrund lärde jag mig böja nacken bakåt och urskilja Cassiopeias himlaspeglande dubbelve som något skev hängde där i rymden över vårt toppvågade tak. Denna bokstavligt gränssättande och replikinspirerande stjärnbildstvilling rymmer rester av långböljande supernovors vidsträckta dyningar, som når oss i nuets tidsrymd genom mjölkigt inmängd galaxgröt; finner även väg in i idérikets drömvärld.

      När jag ungefär samtidigt  plågades av räkneläxornas bråk och geometriska regelkonst viskade någon i mitt öra, min spirituelle storebror antagligen, att ett plus ett tillhopa gärna blir  tre. Lika lätt kunde på den tiden, i kronor räknat, tre och fyra bli doftande 4711-parfym. För elkraftig elva  är egentligen en älva – om viljan och andemeningen är god. Det har den senare visat sig kunna vara även för en del kamrater som dväljs i moderna tidens massmediala drakar.

      På den tid det begav sig, fjärran tvågrenade insjöviken hemmavid, styrde många vikingar sina drakskepp under vår jords imponerande stjärnbildsve, då de sökte äventyrlig rikedom och jagade lysande ragdrykte i världen.

      Likt våra tiders Wall Streetmagnater och en del innovatörer eller kreativa aktörer. Som av inre själsförmögenheter kanske låtit sig initieras och ledas från ovan av denna dubbla segersymbol på himlapällen.

       En gång kom arkitekten och HSB-grundaren Sven Wallanders son Björn (vars bror Jan några år senare blev den allmänt kände av de båda bröderna, som Handelsbankens chef) med sin fru Ingeborg och barnen till Alebo för att hälsa på. De upptäckte då att huset byggts exakt som den wallanderska släktens sommarvilla - av jugendkonstverkande farfadern Alf, tror jag. Varken de eller vi hade förut sett ett likadant hus någon annanstans.

        Mina barn och jag hade fått bo hemma hos dem på Valhallavägen i Stockholm sommaren 1961 då jag med småbarn var i kris. Min man Björn Rosenqvist och jag började till och från skiljas innan vi ens halvt om halvt gift oss. Sedan jag lämnat jobbet på bonnierska Åhlén & Åkerlunds och tjänstebostaden i Roslags Näsby i försök att satsa mig som hemmafru i härjedalska Sveg, där Björn fjärran tidningsdödens Stockholm fått journalistjobb, stod jag så utan arbete och var dessutom husvill. I sammanhanget utsattes jag för locktoner om en bekväm studie- och karriärframtid förutsatt att jag adopterade bort ”oäkte” Jonas och eventuellt även Odette. Till välbeställt östermalmskt läkarpar, var det enligt min mans psykolog. I de turerna stöttades jag starkt av inte bara Wallanders utan främst av mina föräldrar och min syster.         

       Jag hade utsatts för press att låta döpa min nyfödde son, fastän jag med Guds hjälp kommit fram till att jag inte borde göra det efter allt svårt och samtidigt märkligt som varit kring hans tillkomst och födelse. Underbart generösa Ingeborg tog i det läget på sig ett symboliskt gudmorskap för Jonas samt rollen som extra storasyster för mig. Vilket hjälpte mig undan fällan att snegla hänsynstagande åt det håll där man efter konvenansens vanekrav använder kyrkans sakrament för att det ska så vara.

       När han kommit i tonåren, och börjat klä pojkrumsväggarna med Alice Cooper, Bowie  och andra för mig underliga idoler eller faderssubstitut, överrrumplades han i ett snabbt nöddopsförsök av min egen hand. Runt 1990 gick Odette och jag ur statskyrkan medan Jonas valde att stå kvar i den formella värdegemenskap och Faderstro som han trots allt fötts in i.

        Wallandrarnas och våra metafysiska ödestrådar började kanske sammanstråla till en reell repliknuddning decennier tidigare – genom dubbelvallat  och meningsfullt stjärnskådande. Ett drömskt förmöte, ledsagat av Cassiopeias takvinklade ljuspunkter.

        (Därefter, hösten 1961, hade jag turen att i bostadsbristens Stockholm få en lägenhet på  Allégatan i Vallentuna. Även senare har vallande symbolik  följt oss, för i dag råkar Jonas med välartad son bo på Vallavägen i Handen, och Odette med familj har valt Hallands Halmstad att reda sig trivsamt hem i. Min syster bor som änka kvar i Unnaryd, numer på Videvägen. Yngste sonen, Henrik, har blivit trogen närheten till fädernas jaktmarker - de levandes, kanske finns också de sälla där. Han bor med sin familj vid Unneåns lugna vatten.)

       I mitt ibland allt annat än stilla barnasinne kallade jag vid vissa tillfällen vårt hus för Allebo, Spökhus, Flygochfarandes Fågelholk eller Babblande Babelho och önskade främlingarna skingrade all världens väg. Under sitt korta collieliv hjälpte mig ibland Birco att mer högljutt skälla ut vår omvärld.

Det var när det kändes som om min syster och jag knappt fick plats bland gästerna som mina föräldrar betjänade med mat, husrum och trevlig samvaro. Mitt i vårt innerstas heliga tomrum och hemliga maktbo, det stormens näste vi innesluts i som ståtlig borg eller enkelt tjäll och som vi alla behöver till skydd mot mer än bara väder och vind. Runt vars nav och nod hela världen växelverkar och rör sig i takt med våra växlande hjärnvågsmönster, emellanåt stillnande i själsroskön frid.

I vårt hemligt högvärderade världshus.

       Då Ulla gick på sitt tolfte år och jag nådde sjuåringens skolmogna tid tillbyggdes vårt hems huvudbyggnad med en fjärde liten huskropp, när matsalen förstorades 1945. Utan vinklat tak. Det blev platt som en pannkaksjord under sol i nedan, med döljande terrassräcken runt det rödmålade plåtgolvet ovanpå. För det var inte gjort av fint glänsande koppar.

       Det påminde mig lite om ett blockhus, ett  fyrkantsskjul. Liksom vår jordiska planet är beroende av det större system den beror av och rör sig i stöddes detta tillbygge av den redan befinliga  huskroppen. 

                                                                 

                                                                                 *

Nässkymfade sfinxen i Giza, som under historiens lopp gång på gång drunknat i
sand men åter grävts fram, får här sallskap av Maat: den måttfulla rättvisans gudinna.

       Sedan min historieintresserade far dött for jag för en del av pengarna jag ärvde  till Kairo, 1978. Vid denna tid kallades jag ännu Elisabeth Rosenvist; min tillgift initierande signatur kunde jag alltså anspråksfullt teckna med ett er eller RE. I något slags gissningstävlan strax efter ankomsten visade reseledarna bilder på mångtusenåriga föremål – och påstod att jag var den enda som under alla deras år där kunnat identifiera det ena av dessa: en högsmal skrivpulpet. Jag hade sett den på bild i annat sammanhang och förstod inte varför det igenkännandet ansågs så märkvärdigt.

      Ett par dagar senare blev jag mycket sjuk, sedan jag i Sakkara nära Unas pyramid sett tjurgravarna efter Apis (Attis?)-Osiris/Sarapis svartvitt heliga återfödelsekult, som under romarna kom att spridas med frälsande ”soter” runt hela Medelhavsområdet. Jag hade också hunnit med en rundvandring i stora museet samt i koptiska kvarter och i Giza varit uppe i Cheops innersta kammare inuti den största pyramiden. Sedan orkade jag inte mycket mer under den resan. Efter djupt medvetslösa timmar kom jag så småningom till mig. Med hemsk törst, intensiv kroppsvärk och väldiga frosskakningar i minnet - ensam på ett hotellrum, utan att någon märkt min belägenhet.

Först hade jag mycket svårt att orientera mig i tid och rum. Hade inte en aning om vem ”jag” var eller var jag befann mig. Det kändes ödsligt, och högtidligt, men inte skrämmande. Matt, stapplande, tog jag mig från sängen till rummets enda fönster. Stod där och såg ut på en bakgård - bara viss om att jag just höll på att vakna från de dödas rike. Möjligen gjorde jag verkligen det. Min förhistoria i detta liv (eventuellt med mig själv samtidigt i rollen som min far), inplanterades kanske sciencefictionlikt i mina minnesceller de dygnen. Av änglar, eller av ufolika plågoandar, under det som jag tagit för febertopp? Vem vet?

      Jag satte mig i en stol vid fönstret, för jag orkade inte stå upprätt lång stund. Sedan fick jag syn på min handväska och fick ur den upp mitt körkort med namn och foto. Då började minnet fungera. Gick så fram till en spegel och betraktade mig länge där medan hågkomsten av mitt jag och liv, och den omgivande världen, klarnade alltmer.

      Reseledarna påstod att feberutbrottet berott på att jag inför avresan givits smittkoppssprutan alltför sent. Det råkade sig sedan så att massmedierna strax efter min hemkomst kungjorde att WHO meddelat att  smittkoppspesten nu tycktes vara under global kontroll. Snart skulle nog inte vaccinering avkrävas Egyptenturister, så hade jag bara väntat lite med forngravsodyssén dit hade jag sluppit förlora de där dyra dagarna i dödsrikets skugga. Kanske.

Som ofta tunglastad ensamförälder
          såg jag mer än en like i denna åsna
som jag mötte på Kairogata.

      När jag halkade runt i sanden kring den nässkymfade sfinxen och de tre ökenpyramiderna tänkte jag inte på Alebotaket, sådana associationer var mig främmande på den tiden. Först mer än femton år senare slog tankefrön av det slaget rot i mig, sedan jag upplysts om att ”farao” ordagrant betyder ”det stora huset”.

       Inte förrän nu i det begynnande tredje årtusendet kom jag på att sammansmälta dessa för mig laddade silhuetter. Somliga har tyckt att jag är en konstig kropp - under det stora gravallvarets kairostid nu kan jag ju själv vara levande sfinxsjäl och måhända så  god som någon annan tala om den tid som är inne.

      Utan att för den skull behöva identifiera mig med sköna Nerfertiti eller hennes man och farao, Achenaton. Han som tog öglade ankhkorsets livsnyckel i sin hand och med den framför näsan offrade och försökte rätt dyrka ljusets goda källa: i stort sett samma sol som vår men av honom kallad Aton. Vilket, med unnarydskt tungrotsuttal, osökt leder till att siffran A(R)TON frammanas för mitt inre öra. Det var Den Enda Gudens vördade namn, senare strängt förbjudet att högt uttala. Egyptiske faraon såg sig som gudens ende son. 

       Detta hände sig på 1300-talet före Kristus, nära i tiden till den mytiske babyn Moses sagolika och sävvaggade Nilenfärd in i egyptiska kungafamiljens solmaktsfamn.

Farao offrar till Aton, solen, och tar i gengäld emot
liv. Del av altarrelief i Amarna, ca 1350 f Kr../NE

      Den enväldigt härskande Achenaton, ofta skriven med ett E som begynnelsebokstav, gjorde hängivet mjuk och ändå förhållandevis realistisk revolt mot strikt stiliserade traditionen och vanemässiga religionen i forna Egypyen. (Strax efter hans död återfördes den till gamla beprövade spår.) Japanska shintos solkejsarkult har vissa väsentliga drag gemensamma med den. 

        Amarna kallas nu den plats där denne soldyrkande faraos nyanlagda huvudstad, Achet-Aton (= Atons horisont), låg. I ett av templen fanns hela 365 altare, under bar himmel. Solguden avbildades som en cirkelformad skiva varifrån strålarna vanligen utsträcktes som välsignande armar med slutändar formade till symboliskt viktiga makthänder. Dessa solstrålehänder riktade livstecknet, ankh, mot faraofamiljens näsor, så att de kunde inandas dess kraft.  Ankh, är egyptiska ’nh’ , hieroglyftecknet för liv eller själ och ande. Det upptogs redan av de urkristna som T-korset, huvudsakligen uppfattat och förankrat som bild för gudamänniskans andekropp, med odödlighetssymbolisk innebörd.

      Achenatons (= Den som behagar Aton) solfixerade regeringstid anses utgöra en egendomlig och kort parentes i Egyptens historia. Väsentliga inslag i den kom ändå att påverka senare tiders religioner. I Romarriket var det den Syrienfödde kejsaren Heliogabulus som först gjorde försök att introducera solguden Elagabal. På 270-talet e Kr upptogs Sol Invictus (= den oövervinnliga solen) i rikskulten och fick tempel uppfört åt sig på Marsfältet. Kejsar Konstantin var till en början inriktad på att utveckla solkulten bland undersåtarna men fann snart kristendomen bättre lämpad för sina maktpolitiska syften. Det har uppgivits att han inte trodde på det  kristna budskap som missionerades, men lät "för säkerhets skull" ändå döpa sig på dödsbädden.

       I våra kyrkor framställs Gud inte sällan som lysande centralsol, gärna i triangelform med öga mitt i, ibland finns även hans förmedlande hand i närheten.  Fastän Gamla Testamentet förbjuder oss att försöka göra beläte av Gud. Även Kristus har framställts som solen själv, eller som Solsonen med strålar spirande ur sin gestalt

.

                                                                      ***

    Under i Inledningsdelen nämnda föredraget häromåret, av Cristopher Bollas på Skeppsholmen om andlig rymdarkitektur, gled mina tankar iväg till idéer jag hört om att det innerst är barnen i stället för  föräldrarna som väljer var och av vilka vi ska födas. Förfäktat av bland andra Astrid Lindgren. Det slog mig att hur det är förhåller sig med den saken så kunde jag inte ha funnit bättre familj och uppväxtställe än de som blev mina i detta liv.

I skönt regnväder
            med sällskapande bror.

       Eventuellt skapade jag min grogrund här efter ett förhandsval, assisterad av en vägvisande syster eller bror. Som befann sig, kanske delvis gör så ännu, i särskilt dynamisk belägenhet. På väg genom rymder varifrån det förmedlats långtfamnande utsikter åt min fostersjäls skalbildande jagkärna i denna växande självinsiktsatom. Som  bereddes för återinträde i jordiskt liv under senare delen av vår tideräknings andra årtusende.

       Måhända som en Guds avbild. Eller Larva Dei – för att falla Martin Luther i talet när han betonar att latinets larva betyder både mask och ansikte.

       I det sammahanget kan vi gärna betänka, i all möjlig ödnjukhet, att det inte bara är människan som rustats med ansiktsförsedda huvuden för detta jordeliv.

       Jag kan alltså ha varit medvetandesökare i en fjärran själhop som samplanerade inplantering här för att effektivt möjliggöra inbördes växelverkan i denna världsålder. En samskapande krets för utveckling ur kaotisk smärta, vilken fördjupats och vidgats under århundradens och epokers gång. En gång var vi Ett tillhopa, nu är vi åtskilda och utgör mängder med multicellade individer. Än kan vi som byinvånare utgöra en samhällelig enhet – ja, med rätt hjälpmedel verka i större skala än så.

        Möjligen dök detta i form av anande känsla upp i mitt bakhuvud då jag under Alebos midsommardans ställdes i centrum, som i en lutande mandala på den mot sjön sluttande gräsmattan. Invid granhäck som på den tiden vinklade sig med lönnhäck nära  den ena av de stora syrenbersåer vilka flankerade grusplanen kring hälsokällan och som jag högt älskade att gömmeleka i: en var vit och en blå. Nere vid badhuset fanns ytterligare ett par lite mindre  syrenbuskage i rosa och ljuslila fägring. De var förstås färdigblommade för året.

Sommaren 1946: Ulla, längst tv, och jag, på huk, övervakar
           att  hålet för midsommarstången grävs och stödprepareras
på rättt sätt.

        ”Skära, skära havre”...

        Kanske var jag tre eller fyra år. De andra, stora som små, gjorde bannande handgester och sjöng:

         ”Det var rätt och lagom att... Kerstin fick i ringen gå för ingen ville ha´na. Ha-ha, ha-ha, för ingen ville ha´na...”.

          Jag tyckte det kändes märkvärdigt och spännande, tills jag fick en chock när jag mötte min storasysters blick. Hela hon gick med väldig inlevelse in i den smädande rollen och liksom sken av skadeglädje. Plötsligt kände jag att detta inte var någon lek utan största allvar. Det var som om mitt hjärta förvandlades till en hård tung sten och sjönk i mörkt sorgedjup, som drog ner hela mig. Med ens var jag ökenutfrusen. Utstött till isolering, i mittencell. På sätt och vis blev jag kvar där, för nästan hela livet.

         Så fick jag en smärtsam lektion, som jag innerligt väl behövde inför livslekens fortsatta turer.         Visst behövde jag det.

  

     De starkaste mannarna bland husets gäster  hjälper  sin värd
     att stadigt få midsommarstången på plats inför dans och  lek.
    fader Ernst verkar balansera farligt:  nära att stå på huvudet.

         Detta är en av mina första tydliga metvetandestunder, då mitt sinne sammandrogs till känsloglödgad klarhet och minnestecknade varje skarp detalj som genomsköljde mig. Sedan dess har jag lärt att äldre syskons ibland hätska eller illvilliga inställning till småsyskon är en allmän företeelse. Inte något som bara drabbat mig då och då. Hade jag varit den äldre skulle jag antagligen känt och agerat likadant. Passat på tillfället att avreagera mig, när det blev tillåtet att slippa den förväntade och pålagt gulliga beskyddarrollen.

        För övrigt var tillfället för denna genomgripande erfarenhet synnerligen välvalt, för jag var inte ensam inne i tomhetscirkeln. Bredvid mig tornade midsommarstångens fruktbara korssymbol upp sig. Den som vi själva lövat och blomsterprytt - doftande inte minst klibbal och hundkäx. Systerligt blomstrande bröstade den sig, med dubblerad evighetskrans hängande från sina utbrett välkomnande armar.

                                                       

        Fantastiskt mycket är tänkbart. Om vi på allvar sansar oss och förlägger världens centrum utanför oss själva, åtminstone delvis. Man kan tycka att jag, i och med dessa skriverier, egoistiskt manipulerar och verkar vara ute efter att ställa mig själv i mitten. Därvid hänsynslöst utlämnande mina närmaste. Men jag vill i stället frigöra mig och dem från skev centrering. För övrigt är jag ingen karismatisk personlighet, så  lika lite som tidigare är det risk att andra fortsättningsvis ska dras in i ”min trollkraft”. Gud har vist nog sett till att jag och min charm är lagom alldaglig för att vara rätt ofarlig i detta värv.

          När jag blickar bakåt kan jag alltså inte tänka mig en näringsrikare jordmån att växa upp i än den som blivit min i detta liv. Till yttermera visso försedd med särskilt härdande miljöfaktorer som samstämde med automatiskt utlösande spärrar i min bitvis genkemiska själsbyggnad. Tror jag. Vilka säkerställt mitt underifrånperspektiv livet igenom i den rätt ofrivilliga underdogens eller fåniga dårens utsatthet.

          Så långt kommen i spekulerandet runt min bakgrunds dolda motiv och schatteringar brukar jag framstå för mig själv som ett fuskverk, nästan en robot. Ändå anser jag mig ha erövrat en hel del självständighet medan jag av skärvor från omgivande lergods och visdomskällor försökt sammanfoga sprickor i mitt känsloliv och kunskapande.

         Tidvis har jag verkligen känt mig övergödd, tyckt mig överlupen av tätt växande andekrafters snärjande ångesttyngder. Som om en välmenande men okunnig barnpigefe hävt över mig alltför tjocka och tunga täcken till skydd mot hårda klimatvindar. Men det är först efteråt som jag inser hur jag då och då har upplevt mina på symbolladdning sprängfullt överlastade livsvillkor: som vore jag utsatt för svåravvärjd kvävningsrisk. Långa tider kunde jag visst inte göra mycket annat än sitta i båten och så stilla som möjligt fokusera på annat än mig och oss själva. För att inte riskera att  anhöriga, jag själv och allt skulle stjälpas överbord och gå under.

           I bilden ingår naturligtvis att släkten kan vara värst. Och att bygemenskapens eller skol- och arbetskamratskaps gängmotsättningar kan ge svåra erfarenheter som ändå är omistliga vid härdning på väg mot livets  finalartade prövningar.