Kapitel 3

Alebo cirka 1920.

Reklamtid från den tid då radioaktiv behandling varmt rekom-
          menderades av läkarna. I dag, efter senaste forskningsrönen
        ses i vissa fall liknande dosering åter som positivt verkande.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               

De huskroppar som fanns i Alebo vid min födelse kom till i mitten på 1890-talet. Undantagandes uthuslängan och den så kallade ladugården som byggdes på 1920-talet, samtidigt med grannhuset där min kamrat Monas Danielssonfamilj bodde från andra halvan av 30-talet. "Ladugården", som låg till höger om stigen strax bakom skogsbrynet,  revs 1949 inför genomgripande renoveringen och gav  virke till värmande vinterbonandet av huvudbygg-nnaden. 

Det har sagts att  stället inrättades i en gammal hednisk lund, ett vi, vid offerplatsens rödaktiga och järnsträvt doftande jord. Den idégivande inspirratören var naturligtvis häxprocessernas kände avskaffare, Urban Hjärne. Genom hans ivriga engagemang hade kult för grundligt friskare livsföring spritt sig även till våra gränstrakter och kallkällan började redan på 1790-talet brukas som hälsobrunn, med järn, svavel och  andra mineraler som beståndsdelar.

                  Med krtaftfullt handlag byggdes och drevs frimurande Alebo

                  från 1894/97 av Gustaf Hultgren med familj. Hans fru Emilia tjänst-

                  gjorde 1894-1919 även som byns barnmorska. Lisa, tvåan i bann-

                  raden, var många år i Stockholm Södersjukhusets chefsbarn-

                  morska - på äldre dagar Elsas mycket goda vän och granne. 

                  "Det är oerhört hur Lisa alltid talar om sin far som om han var

                  Gud Fader Själv. Och äldste brodern, Josef, Hans son", sade

                  mig mor Elsa mer än en gång...  

Josef Hultgrens livsberättelse, se via länk:  https://www.alebo.se/hultgren/hultgren1_2.htm

samt ur Josefs egna anteckningar +bygdehistoria i Ebbe Skammelssons fotspår osv -  https://www.alebo.se/ebbe_skammelson/alebo.pdf                            

         På 1890-talet fick Unnaryd sin första läkarpraktik och valet var nära att falla på Alebo som plats för det planerade uppförandet av sjukstuga. Då för tiden besöktes källan somliga säsonger av bortåt 400 personer och det framfördes en hel del kloka synpunkter på att verksamheten behövde kombineras med tillgång till en läkares kunskaper. 
                 Men sjukstugan uppfördes i stället vid kyrkan och i Alebo lät Bolmsöbon Gustav Hultgren bygga brunnshotell vid källan. Frun i huset, Emilia, var inte bara ställets första husmor utan också hela socknens respektingivande  barnmorska. Med täta ärenden i uppfyllandet av den rollen, miltals omkring.

     Alebovattnet troddes bota en lång rad åkommor. Doktorn, Gustaf Essén, kom varje dag för konsultation och ställde diagnos. När jag var barn hette läkarna på sjukstugan Levin Reinhold Thelander och Ivar Sigge. De tog kallet på minst lika stort allvar som föregångaren men sågs aldrig resonera lämpligt antal glas järnvatten med brunnsgäster; nya tider hade kommit med andra hälsokurer. Vid uttalat behov gjorde de hembesök hos alla i sin provins och var i princip ständigt pliktberedda, utom under semesterveckorna då en vikarie trädde in. Först 1943 organiserades ett joursystem ihop med kollegerna i granndistrikten.

Ung Elsa.

Flanerande gäster i Aleboallén vid förra sekelskiftet.

             
Fram till 1940-talet kunde man även rena och kurera sig i badhus och bassäng nere vid sjön, med bland annat ång-, stål- och gyttjebad. Den väl-doftande tallbarrs-kuren var populärast. Rejäla fruntimmer i byn var baderskor, som Stava och Signe. Grannar runt omkring hyrde ut rum till gäster som huvudbyggnaden under högsäsong aldrig räckte för.

Värdinnan Ruth Liljeberg står medan hennes vän och nya
"allt-i-allo" Elsa sitter, medan chansen bjuds. Maj 1929.

Våren 1929 anställdes vitblonda Elsa Johansson som pensionatets alltiallo. Hon var bara 160 centimeter lång och mycket mager, men känd som ett ovanligt duktigt energiknippe med uthållighet nog att klara av vad som normalt krävde dubbla personalstyrkan. Hennes vän Ruths far, som av nästan alla kallades bara Andersson, hade nyligen köpt fastigheten. Tillsammans ställde de båda i ordning både inne och ute inför pingsthelgen då huset skulle fyllas med årets första helinackorderade gäster.

1929: Ernst med fästmön Hanna och vänner runt sitt dragspel.

Den 15 maj blev min mor Elsa frampå eftermiddagen klar med fönsterputsandet och gick efter kaffestunden ut i den soldränkta trädgården. Nöjd tittade hon upp mot huset där fasadens alla glasrutor tycktes ha djupnat av klarhet och började sedan räfsa samman högar med vissnat fjolårslöv, ihop med mängder av grenar som höstens häftiga stormvindar rensat ur träd och bersåer. Omvärvd av lukten från fuktig jord och höstade växters förmultning njöt hon säkert av fågelkvitter medan hon betraktade nyutslagna knoppar i grönskans flerskiftande nyanser. I hela sitt liv hade hon endast en favoritfärg: grönt.

Moln skockades allt mer över trädtopparna och hon tog med räfsan hastigare tag för att bli klar innan regn kanske ändrade arbetsvillkoren.

Plötsligt hördes hovklappret och skramlandet av en hästskjuts i Sunnerskogslien ner mot Alebodal. När den närmade sig såg de varandra första gången, de båda som skulle bli mina föräldrar. Knappt märkbart höjde de höger hand och nickade avmätt, som vanligt var bland bybor mot främmande. 

Ernst profilerad.

En betryckt stämning vilade över den hästskjutsen. Bakom sig på vagnen hade smedens gudsförnekande son, Ernst, en likkista. Han kom just från snickaren i Lidhult där han hämtat den för sin kvällen  innan avlidne far, byns radikale socialist.

Denne hade haft en svår dödskamp tills han gav upp sin stolthet som hårdnackad ateist och lät skicka efter prästen, som snart kom och gav honom nattvarden samman med välsignelsen inför evigheten. En stund senare drog Svante Gottfrid Sandqvist sitt sista andetag. Han som i livet även var en Kronans husar och hovslagare.

För mig framstår detta sammanträffande som ett vackert men makabert tecknat ödesmöte inför trettiotalet och nya tidens genombrott, under sista året av vad som brukar kallas det glada tjugotalet. Min mor verkade återhållet stolt när hon berättade för mig om denna dag, vilket hon gjorde först när jag var i fyrtioårsåldern. En tydlig glimt av triumf skymtade i hennes ögon och tonfall, men hon var strängt knappordig, rentav korthuggen. Som om hon gav mig denna skickelsedigra inblick först efter förvirrad tvekan och viss självövervinnelse inför detta säreget inpräglade minnes ödesmätta stämning.

Lummigt och skönt - som gjort för
                lek och lustiga nöjen. Närmast syns
         krocketplanen, med stol mitt på.

Som upptakt till min systers och mitt liv arrangerades kanske det mötet i midgårdsskuggigt gränsland vid vise Mimers kalla vatten, det som sköljde brynet långt härifrån eller nära. Sinnebildens huvudnotiv ser jag i vårdagens höstlövsskörd och de känsligt avmätta hälsninggesterna mellan den armstarka räfserskan för stormens lieman och körkarlen åt döde bysmedens tomma kista. Ännu namnlösa för varandra. På den plats vid ett av Yggdrasils rotskott som i tidernas morgonrodnad kanske var Urdarlunden och under vilken världsträdets rötter gnagdes av urvattnets midgårdsorm Nidhögg, liksom havet omslutande all landmassa.

Där förr Urd, Skuld och Verdandi satt, de tre nornorna som komponerade mönsterväv av slumptrådar medan de spann ödesmätta livslotter. Invid ett uråldrigt källögas grumliga men skönt färgskimrande ythinna, utgjuten av framsipprad olja från pressad urbergsgrund i mörka djups innandömen.

Kanske döljs här magiska eller gudomliga krafter som kan förtrolla människan med en vilja starkare än vårt jag; tillhörig den totala skapelsens ursjälv. Vilken mäktar fortplanta ärftliga inflytelser eller relikter från förfädernas liv, lär jag mig i Jungs Aion.

För de judiskgnostiska naasenarna i vår tideräknings begynnelse var paradisets natur fyrfaldig, bildat av de fyra flodernas vatten, och ormen personifierade och åskådliggjorde trädets heliga gudom, eller numen (bokstavligen ”nick”). I jordens inre dväljs trädens rötter samman med vishetens ande och änglaorm. Vidare redogör den boktexten för alkemins paradis som omtyckt symbol för albedo (=vitnande), ”det vill säga det återuppnådda oskuldstillståndet”, med en vattenkälla som fullständiggör och livshelar människan. För kyrkofäderna blev Kristus den källan, och i alkemistiske mystikern John Pordages formulerering är den paradisiska eller gudomliga visheten en ny jord. Den är det gudomliga landet i vilken alla livets träd växer ur hjärta och centrum och får Edens förlorade lustgård att grönska.

        Johan Zakarias Blackstadius: Två bopndflickor  lyssnar
   till Strömkarlens spel, 1860. Från programbladet till "Vatten-
speglar - naturscener, mytologiska motiv, arkitektur vid   
 vatten  och vattenlekar" på Millesgården 2009.

Frågan är hur vi i vår skövlade värld ska kunna utplåna den förödande cynismen ur hjärtan och hjärnor i oss människor och gå ifrån hård listighet för att finna mjukblänk-ande visdomsstens vas eller blommande oas.

                       *

För en skoluppsats om hur det var förr i världen fick jag omkring 1950 i uppdrag att ställa frågor till äldre bybor. Min farsfaster Brita, då några och åttio, beskrev gamla tiders föreställningar och gemensamma upptåg för mig.

Nyligen hade jag själv efter härliga valborgsmässoaftonens bålbränning fått vara med i svansen av barn som efterhängset följde byns ungdomar i månghundraårig sed att den kvällen dra från gård till gård och sjunga för ägg. Sent, när det börjat bli mörkt och kylslaget så att tröjorna måste knäppas högt upp i halsen. Stämningen var spännande och fantastisk – rent underbar. Repertoaren bestod av flera vårsånger, men allra först och mest ljöd ur våra strupar en gammal melodi som inleddes med orden:

- Vi komma nu uti er gård – maj är välkommen! Och fråga om vi sjunga får – våren är så härlig för ungdomen…

När någon som ingick i hushållet öppnade dörr eller fönster och tackade för spektakel och sånguppvaktning höll det sjungande tiggarföljets anförare fram en rymlig mössa som det lades ägg eller klingande mynt i. Min åldrade släkting berättade att de unga på hennes tid, i början på 1880-talet, sjöng för ägg på samma sätt. Noga och gärna hade de följt även andra gamla traditioner.

Alebokällan - ännu utan överbyggnad.

Sina allra käraste minnen hade hon från ljusa midsommarkvällar. Man samlades då till lek och dans vid Alebos hednatida offerställe och glädjekälla. Kanske kallade hon det majfesten, av ordet maja som förr användes i betydelsen grönska, eller göra grönt med lövkvistar. De hade i varje fall ett majträd eller en majstång där - ännu i min barndom benämndes midsommarstången så i byn. Jag minns inte säkert, men jag tror hon sade att de också brukade tända ett eldbål av ris, liksom på påskafton och till valborgsmäss. De drog inte därifrån förrän långt fram på natten och då hörde det till att flickorna skulle springa före pojkarna.

De sprang som för livet den sträcka förbi Dalhem där en bäck hördes porla och sorla. Det lät just likt rasslet av kedjor som fjättrar en farlig man, när han ursinnigt sliter i dem för att slippa fri.      

- Det är sant enligt de gamle, sade min ålderstigna släkting som själv var född 1866, att en kedjad man för länge, länge sedan straffades i Alebodal.  I åratal. Det ryktades att han sedan spökade, gick igen, århundrade efter århundrade…
                                                                                                                                                                                                                                            

Torget i Unnaryd, sedan medeltiden

         känd marknadsplats - knallarna fick

         från 60-talet hålla till en bit härifrån.

Hon pekade ut platsen för mig. Nära slakteribacken vid Dalhem.


Jag plågades av hemsk mörkrädsla ända upp i tonåren, var emellanåt spökrädd mitt på ljusa dagen. Då fanns vinterhalvårets gatubelysning bara halva vägen till Alebo från Torget: dem urgamla marknadsplatsen nära kyrkan som blivit byns nutida centrum. Det var en bra bit mellan upplysta hus. Mest bara hagar och sädesfält under hälften av den drygt en  kilometer långa vägen.

              Till vänster: Brita röker cigarill i Aleboskogens  skönt ljus-
               glimtande  fälla:. I bakgrundens skugga dyker Elsa upp ur
marken lik en älva,  längst till höger. 1935.

Två grav- eller minnesstoder måste jag förbi vid Linnens Ryen (=Linds Ryden), gården uppe på backen mot byn.  Det har påståtts att stenarna stått där sedan de stora folkvandringarnas 400-tal då en gränsstrid utkämpades på denna plats. När jag ensam var ute sent, så det börjat bli skumt eller helt mörkt, sprang jag så fort jag kunde härifrån, vidare förbi Dalhem med slakteribacken där bakom i än tätare mörkret vid skogsranden. Jag satte full fart redan innan jag nådde fängslandets anvisade bäck och allt ljudligare hörde den tissla och tassla, rasa och rassla.  I dag är den bäcken torrlagd, åtminstone var den det sist jag såg den.


                                                                      *

Jenny 1920.

      Brita och hennes femton år yngre syster Jenny var mycket olika. Den ena lång och modernt rationell, fast godmodig. Den andra en småvuxen personlighet med charmerande förmåga att dominera sin omgivning - ett ofta kärvt energiknippe som tycktes veta och självsäkert kunde ordna allt bättre än någon annan här i världen. Det sistnämnda gäller Brita som trots sin osentimentala framtoning bör beskrivas som liten men naggande god. Inte minst som husmor och kökets mästarinna. Efter måltider drog hon sig alltid tillbaka till ensamt begrundande en stund medan hon mondänt njöt den skarpa röken från en cigarrcigarett, tunn och hård mellan fingrar och läppar. Hon tänkte och uttryckte sig mycket självständigt om det mesta – skulle i våra dagar självklart  ha kallats feminist.

Emellanåt benämndes hon nog så av sina lärarinnekolleger under Eslövstiden, men i min barndoms Unnaryd användes inte det ordet. Åtminstone inte så att jag hörde det.

När jag var i tioårsåldern blev jag åsyna vittne till hur kämpen i faster Brita drog en lans för mig, och en smyckelös inställning, så det slog gnistor om det. Det var när hon rent ut sagt skällde ut min jäktat respektingivande mor, därför att den senare hade köpt mig en så kallad kamratring av nysilver som från första stund var för liten och knappt gick att pressa in på plats över fingerleden.

Efter några dagar hade den nästan växt fast på mitt svullnade och bultande ringfinger. Jag kunde inte få av den igen. Ingen annan där hemma heller, varför jag slutligen sändes till Brita på Ryalyckan som tilltroddes förmågan att klara alla sorters problem, inklusive omöjliga uppgifter. Bistert sammanbiten, underligt mumlande och först efter stor möda och mycken intvålning lyckades hon befria mitt blåröda finger från kamratringen.  Det gjorde bitande ont.

Jag bad ändå att få den med mig hem till fyndlådan, denna symbol för trohet mot min moderliga kamrat. Då såg gammelfastern ut som ett åskmoln, muttrade ilsket om stora, vuxna människor som inte fattar vad de kan ställa till med och slängde ringen direkt i slaskhinken. En stund senare vände hon sig utan omsvep till den misshaget gällde.

 Jennys bygge av Ryalyckan står klar till pensioneringen i början på 1940-talet.

 Bara målarfärgen saknas. Brita stöder sig mot en entrépelare tillsammans med svägerskan

 Hulda som böjer sitt huvud och ler över döttrarna Elsa och Greta. Ett steg högre sitter  

 Jenny med bror Noaks son Kalle vid sin sida. Till höger nere i trädgården skymtar ett f d

 hönshus för släktens behov av sommarstuga.  Där bodde med tiden ofta mina barn och jag.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     Brita och Jenny skaffade sig en hel del spännande kunskaper om förhållandena  i världen och hade välförsedda bokhyllor. Söderut tog de sig kroppsligen aldrig längre än till Danmark, såvitt jag vet. Åt andra hållet nådde de midnattssolens norska riksgränsmark – och Jenny gjorde med väninnor en resa ända till Islands heta och trolskt ångande källor. I generationerna närmast före dem tog sig de flesta av våra förfäder aldrig utanför bygdegränsen ens.
   Att bege sig till Värnamo marknad och dess Apladal var bara det ett krävande heldagsföretag på spåriga och dåliga vägar. Även för den som hade häst. Egentligen var det minst en tredagarstur eftersom man måste vara på plats tidigt på morgonen, alltså övernattades det i eller strax utanför staden. Samma tidåtgång gällde för de vanligare köpvändorna till Halmstad efter salt, krut och mycket annat, sedan först egna tillsaluvaror avyttrats. Oftast följdes traditionen från gamla orostider i gränsskogarna här: man mötte upp för att i så kallade foror fara flera häst- eller oxskjutsar i följe – så vann man ökad styrka för säkerhets skull.

Bildningen hos dåtidens folk var inte sällan lika rikhaltig och mångordig som vår i dag men koncentrerad till en trängre värld, och anknytningen till kunskapens praktiska hantering betydde långt mer än nu. Landsortsbor förr hade ett djupare och mer levande kunnande än det som storstadsbor i gemen nu fragmentariskt registrerar och hanterar under ofta mekanisk informationshets. De ägde stor tillfredsställelse i sitt kunskapande och hade en respekt för den, även hos andra, som allmänt saknas i dagens samhälle.

Ett par år efter systrarnas återflytt till födelsebyn firar Brita
sin 75-årsdag med bl a spettekakor från skånska vänner  .                    

Brita hade utvecklat stor praktisk begåvning medan Jenny kanske var mer teoretiskt och lite bekvämare lagd - hon överlät gärna åt sin dominerande syster att sköta det mesta som rörde själva hushållet. Båda hade nog en konstnärlig ådra som de främst odlade i skapandet av handar-beten i blandat mustiga och klara färgers harmoni. Jenny hade i yngre dagar gått på konstkurs och prövat sig som målarinna. Hennes svala, mjukt pastellnyanserade stil-leben och fåglar hänger nu på en och annan vägg hos oss som fick ärva henne.

Kännetecknande för denna lillasyster var ett något nervöst skratt som lät godmodigt men ibland kom överraskande och för omgivningen omotiverat. Hon upplevde en stor kärlek en gång, men döden kom emellan för hennes hopp om äktenskap och lycka. När hon dött fann vi den utstyrsel som hon en gång gjort för sin brudkista. Den hade hon livet ut låtit ligga orörd kvar bland sina tillhörigheter.

De båda systrarna och kollegerna kompletterade varandra, höll samman och bodde ihop i många år. Det gjorde de även under ålderdomen, så länge det var praktiskt möjligt. Men 1953 drabbades Brita av åldersbetingad förvirring.


   Jag hälsade på hemma hos de båda på det gulvitmålade Ryalyckan – noga taget skrivs det Rydlyckan - dagen innan Brita för sina sista levnadsmånader flyttade till det stora röda kronikerhemmet, som från början byggts till epidemisjukhus och låg intill kyrkogården snett bakom sjukstugan.

Dags för Jenny att fira sin 75:e födelsedag: skuggföljd ler hon ändå.

Hela deras hus doftade kryddindränkt gott, det var väl någon omtyckt parfym eller växt som de lät prägla sitt hem.
   Som vanligt vid eftermiddagsbesök där satt jag stillsamt tyst och kurade skymning med dem; vi fick en lång stunds rofylld samvaro i kvällsskummandet. När skuggorna smugit tillräckligt långt fram ur hörnen, och utplånat all skarp åtskillnad mellan oss och rummets ting, tändes lamporna och vi började tala med varandra igen. Denna meditativt begrundande kvart eller halvtimme hade de i barndomen lärt sig omhulda traditionen av. De upplevde den som dagligt inslag i från föräldrarna nedärvda vanor, ett heligstämt inslag av vördnad inför ljusskiftets innebörd. Som små hade Ulla och jag med krypande otålighet knappt förmått uthärda det.


   När jag sagt adjö denna sista dag för Brita på Ryalyckan skyndade hon ut i hallen efter mig och smög ur sin tröjficka fram en liten tunn bok med ovanligt formgivna och hårda pärmar:

- Säg ingenting -  ta bara den här och gå genast! viskade hon. Tala inte om för Jenny att du har fått den. Då blir hon hemskt arg på mig och låter dig inte behålla den.

Genom den boken gav hon mig mycket. Det var Dödens Engel, religiöst poem av författande biskopen Johan Olof Wallin, illustrerat av C G Hellquist.

Det är känt som den diktarens mäktigaste verk, funnet först efter hans död 1837 men det lär ha skrivits tre år tidigare. Det fick mig att inse att jag borde försöka ta vara på min tid, jag som varit en rätt svår busunge hade ju ändå blivit kristet döpt. På försättsbladet hade författaren citerat Paulus: ”En gång dö, och sedan domen”, gällande kristenheten. Obarmhärtigt men samtidigt hoppfullt: som du sår, så får du ock skörda!

Och vad man väljer att gå in för att tro och föreställa sig, det får man kanske…

Det jag minst av allt delar är tänkandet hos dem som fantasilöst och föraktfullt fnyser åt tro på reinkarnation. Fastän vi tycks fångna inom jordiska biosfärens livshölje ihop med så många andra vissnande och nyfödande varelser.  Ytligt brukar det hävdas att hopp om fortsatt medvetande efter döden skulle locka på grund av önsketänkande. För mig öppnas genom karmabunden återfödsel i stället avskräckande möjligheter. Fråga för allsidig belysning vilken buddhist som helst om de djävulskt omänskliga för att inte säga rent djuriska aspekter som sådan gudlös odödlighetstro öppnar, för dem som inte är avancerade själsodlare! Utan nåd.

Även om jag gärna tänker mig att jag en gång (i samtidig kollektivsjäl ihop med andra, kanske) dvaldes i åsnan som Jesus red in på till firande och offrande i påskberett Jerusalem. Den dag som i dag är ser jag mig som hans själsligt sega packåsna och har numer inga ambitioner att avancera till finare rollskapelse.

"---De sjöngo glada, de sutto tryygga
          I trädens löfviga skygd, en stund---",
ur Dödens Engel av J O Wallin
 med bilder av C G Hellquist

Å andra sidan: de flesta ateisters bekväma tro på ett totalt utsläckande av medvetandet, och därmed frånvaro av ansvar efter den här kroppens död, har öppnat fasansfulla slussar till den kortsiktigt egoistiska strävan som vår västerländska civilisation kommit att kännetecknas av. Många verkar se livet som en nöjesinrättning där det gäller att förströ sig medan man i flera avseenden konsumerar maximalt under så många livsdagar som möjligt. Det krävs frihet för alla behovsuppfyllanden, men struntas ofta infantilt i ansvaret för omgivningen, och för egna eller andras kommande livsdagar i följande generationer.

   Den starkes rätt, förakt för svaghet samt folkets frossande i bröd och skådespel dominerar oss i den yttersta tidens USA-ledda vinnarideologi: den nihilistiska snabbklippskapitalismen. I högre grad än under Romarrikets Nero eller naziväldets Hitler.

Nu kan man invända att i USA säger många sig vara goda kristna, går stadigt till kyrkan och ger en välgörande slant till behövande. Men mig förefaller det som om man där mest ser Gud som nuets jordiska framstegsbelönare och Kristus är den som bekvämt ska servera allt på uppenbarad bricka, för de sina. Självokritisk och sentimental egoism men inte engagerande ansvar tycker jag mig urskilja där. Och minst lika mycket av gud förvänd till krösus eller mammon som hos oss i Europa.

Det har länge lutat åt att fascination inför bröd och skådespel alltfort ska bli huvudkomponenter i vår västliga kultur. Under en liberalkonservativ grädda som på sina håll ivrigt försvarar sin ställning genom att skenmanövrerande manipulera folk på gräsrotsnivå till att förströdda stampa på stället marsch, vad gäller självständig utveckling.

Ateim eller buddhism? Som att välja mellan pest och kolera, anser jag.

Därför är jag tillfreds med att ha blivit ledd in i detta livet med kristna förtecken. Inte minst av faster Brita, genom Dödens Engel. Märk dock att den kristna engångsdomen, för varje liv, kan tolkas som just insnärjning i återfödelsens hjul. I dess tärande livseld, evighetsvarande. 

Man blir lätt yr i dansens virvlar: lallande dårefäst efter ringspringet runt gröna årsträdet vid årshjulets mörka vändpunkt mot ljusare tid. Så det gäller att veta vilken gud (eller nutida kändisidol) man vill välja att uppmuntra, som värd att hänga i julgran.  Enögt upphöjande och cirklande runt filuren mammon kan bli svårt att komma loss ur. Den girige egendomsgudens ägandegrepp är starkt.

Framöver riskerar vi insnärjning även i groteskt förlängda liv med hjälp av genterapi och organtransplantationer inklusive minnesgoda hjärncellsimplantat. Det blir kvantitativt liv i stället för kvalitativt att välja på för jordens rika och stamcellsbemedlade elit, i värsta fall.

Vi andra, de av oss som inte behövs i diverse slavkadrer, ska väl helst försvinna från jordens yta? Genom födelsekontroll och homosexuell parbildning, om inte annat. Eller hur tänker man sig det hela, inom Bildenberggruppen, World Economic Forum och dylika maktcirklar - med tentakler in i framtidens värdesättande åsiktsindustri?  Maktens barn kommer nog att kräva, tycka sig äga rätt till, gott om väl syresatt ”lebensraum” i sina jordiska himlariken. Vill naturligtvis ha friskt källvatten vid äventyrsutflykters lagom spännande lekar i det somliga börjat kalla infantokrati i stället för demokrati.

   Brita med mig 1939. Nyplanterad granngran-
       häck kan anas en bit in på gräsmattan.
         Kurviga vägen mot backen är nu rätad...

Sedan jag som 14-åing första gången läste det där wallinska ödespoemet har jag försökt leva på så lugnt jag kunnat, men ändå som om varje ny dag gett mig sista chansen att använda de gåvor jag fått. På senare år mer meditativt eller böneinriktat än tidigare. Nästan alltid befinner jag mig på morgonsimtur eller skogspromenad och känner mig följd av många fåglars och småkryps förmedlande ögon och öron. Då jag mumlar ungefär så här:

- Käre Herre, Bror och Frälsare, Jesus Kristus, Fader och Moder Vår, Kära Vänner och Systrar, Hare Krishna och Allah, för oss alla: Store Gud och Lille Gud – Gode Gud! Tack för alla Dina under!  Och måtte kärlek, vishet och samarbets-förmåga spridas bland oss! Förlåt oss och förbarma Dig över oss: människor, djur och natur…

När faster Britas sista dag kom i hennes åttioåttonde år, i mars 1954, hade jag hunnit fylla femton och pappa bad mig att tillsammans med honom, hans syster Berta och faster Jenny invänta slutet vid dödsbädden. Det blev många och långa timmar.  Genast när jag den morgonen kom till hennes rum på Kronikerhemmet kände jag det som om hennes själ och personlighet redan lämnat kroppen.

Hon fanns kanske i rummet än, men var inte längre denna kropp utan befann sig redan någon annanstans, tror jag. Osentimentalt,,som hon mest jämt tycktes vara inför egna livsödet, dröjde hos oss kvar bara hennes rent fysiskt tvekande andedräkt. Som fladdrade lik en svag ljuslåga genom kroppshöljet. Andetagen kom på slutet med så långa mellanrum att vi flera gånger trodde att det var det sista.

Det var inte av någon sjukdom hon dog, sista året tog hon bara gradvis slut till både kropp och själ. På liknande sätt blev det för Jenny drygt tolv år senare, utom att hon fick behålla sin psykiska spänst ända till slutet. Liksom den fysiska. Hennes dödsprocess tog inte många timmar från det att själen, eller det däri mer begränsade kroppsjaget, plötsligt tycktes bli dödstrött och bestämde sig för att sätta punkt.

                                                               *
                                                    

1936.    Än är allt frid och fröjd i Alebo: Ernst poserar med småflickstrio där
systerdottern  Britt.Marie sitter t  v om sagosesslika Ulla.  Som självklart är
världens  medelpunkt, närmast husets fru Elsa.

  Hösten 1938 tedde sig i sydvästra Småland som en enda lång och varm brittsommar. Sedan blev det inte någon riktig vinter heller. Väderleken var ovanligt mild, sjön lade sig aldrig under det tunnaste istäcke ens. Den novembermorgon som inledde min födelsedag gick mamma ut i trädgården och gladdes åt underbara rosor som nyknoppades där bland höstflammande löv, nedsinglade från snart nakna trädgrenar i ask och lönn.

     "Peace" heter rosen på bilden -  fick sym-
      bolisera ndra världskrigets fredsslut som
 dess så kallade fredsros.       

Hon lät de förföriskt insmickrande men taggiga rosorna vara och bröt i stället några strävt doftande ringblommor. Från en rabatt som lyste lockande i olika nyanser av gult och brandrött bland klargröna blad. Dem satte hon i en vas på nattduksbordet och hoppades att detta skulle bli en lyckosam födelsedag. Inte fasa och död som året innan.

Då hade hon gjort i ordning för Sven, som de bestämt att han skulle döpas till om det blev en pojke. Namnet betydde förr lärling, tjänare eller väpnare.

 Men hon fick plocka n:ed babyutrustningen i sin låda igen. För han kom fel, med handen först. Hårt knuten i livskamp, skulle jag tro. Kanske av en utarmad maktgud som genialt tecknar sin outsägliga förtvivlan men ändå bestämda vilja från trång dödskammare, över livströskeln ut i den kärleksförtvivlade tillvaron. Jag vet inte om denna brodersgest uttrycktes höger- eller vänsterhänt men har lärt mig att enligt gammal tradition signalerar en sluten hand beslutsam enighet. Fast det finns förstås de som i stället ser eller vill använda en sådan som knytnävshot.

En vikarierande gammal präst bodde i Alebo som-
          maren 1961 då min son föddes.. Mamma bad  ho-
honom om det här beviset för att Bror Sven
 verkligen fanns.

Barnmorskan, Tyra Hultgren, tvangs ge upp försöket att föra tillbaka barnets arm och lösgöra den runt halsen hårt fjättrande navelsträngen.

Doktorn tillkallades och gjorde vad han kunde men blev tvungen att sända mamma vidare de sex milen till Värnamo i hopp om att hennes liv skulle kunna räddas. På lasarettet där opererades resterna av det lilla barnliket ut.

                                                                               

Tror jag, för jag har funnit kassabok med utgiftsposter som gäller bilfärd till Värnamo och lasarettsvistelse där vid denna tidpunkt, men jag fick inte kännedom om den enfödda svenhanden och en del andra detaljer förrän strax innan mamma dog våren 1999. Då hade hon själv slutat bruka sin tunga till att tala, undantagandes enstaka överraskande och märkligt klarläggande ord med dagars mellanrum.

Det var sedan jag för flera i Unnaryd hade beskrivit en särdeles märklig och laddad dröm som jag då hade, i vilken mamma i sin sjuksäng genom kroppsspråk visade och ivrigt försökte tankeöverföra hur min äldre syster fötts. Som jag fattade det i sprinterposition, just kommen ur startgroparna eller sprängande målsnöret – med ena handen först. Dagarna efteråt informerade nyheterna stort, med just sådan bild, om en 38-årig svart löparstjärna som för sprinterstyrkans skull dopat sig och därför mött en förtidig död.

En 85-årig vän bland Unnarydsborna, Maja Bergström, berättade då för mig att drömmen jag haft inte gällde min syster utan min dödfödde bror. Det var han som vid födelsen störtat sig över målgränsen med handen först.

Carl Milles: Guds Hand.

Under vår uppväxt hade Ulla och jag bara hört talas om den strypande navelsträngen runt hans hals, som väl ansågs svår nog att berätta om. Att ett barn vid förlossningen dödsförebudande sträckt ut levande arm eller ben och inte bara dött utan kanske också styckats, eller slaktats, lär av gammalt ha setts som ont omen och straff – ja, närmast som något djävulskt skamligt. Vilket illavarslande troddes vidlåda inte bara föräldrarnas utan också eventuellt kommande barns öden.

Eftersom inledningsskedet inträffade medan min mor var i byn med folk omkring sig blev det svårt att helt tysta spekulationer runt de eventuella konsekvenserna av vår familjetragedi - bland dem som var införstådda i vad en sådan utsträckt barnahand eller kalvklov innebär som förlossningskomplikation. Annars brukade de inblandade i sådana mer eller mindre blodiga katastrofer hålla tyst om det skedda, om inte för annat så av hänsyn till kanske senare födda barn. Detta efter bittra erfarenheter i dylika fall, även för barnmorskornas föregångare som av kyrkligt rättroende ofta sågs som häxanstrukna.

             För några hundra år sedan kunde det visst hända att även goda mäns hustrur hellre fick dö i långvarig plåga än att vid nödläge knivvåldsförlösas, åtminstone om hjälpen kunde ges bara av en skicklig jordegumma vars egen eller närståendes kristliga vandel ifrågasatts. Därför begravdes nog ibland den oförlösta med större delen av barnet kvar inom sin för gudsmännen idealt obeskurna och oskadda kropp. (Enligt SUJFHÅ 1957, bilagan på sidan 16 till artikeln av Paul Wilstadius om lagläsaren Anders Zoterus eller Soterus alternativt Hasslegren från Hässlehult i Unnaryd: Som exempel på dennes koncisa men ändå målande domsboksstil anförs där rannsakningsprotokoll över händelseförloppet när komministern i Gryteryd Sven Erikssons hustru Bodil avled i barnsbörd år1636, sedan barnet skurits eller slitits i fem delar.

Kärande var hennes far, ridfogden Anders Olofsson i Västbo härad. Svarande: änkan Bengta Andersson vars nekande make jämte sitt syskonbarn året innan dömts till döden för dubbelt hor. Änkan hade tidigare friat sig med tolvmannaed efter att av Sven Erikssons överordnade hätskt ha anklagats vid Västbo ting för att ha brukat läsningar och signerier med nycklar hos barnaföderskor, enligt vantolkning av Matteus 16:19. Inför denna rättegång hade Bengta färdats till Danmark, alltså Halland, men lämnade genom sin son skriftlig redogörelse för vad som hänt före och under hennes deltagande i prästhustruns förlösning.)

Den jag i kapitel 7 kallar Beda och beskriver som min onda fe var i byskvallret synnerligen förfaren och säkert införstådd i det svåra födselförlopp som föregått min ankomst på livsscenen. Troligen var detta anledningen till att hon närmast njutningsfullt gick in för att prägla mig som litet barn med att jag borde se mig själv som ful och skämd: en le´ varelse. Det begrep jag med den bakgrund som mitt liv avtecknats mot efter märkligt laddade sprinterhanddrömmen våren 1999.

     2010 inflikas att jag genom septemberupplaga av P1-Vetenskapsradions Språket-program lärt att ked (eller ”kel”) i sydvästsvenska dialekter än finns i danska ordboken. Likt Hans Alfredsons & Tage Danielssons humorfilosofiska utläggning om vårt livs Påse, kan danskens kedel (= kittel) ses som slags jaktväska eller gryta som måste fyllas. Ibland ihåligt skrammeltom för fattigas magkänsliga humör, vilket nog gett upphov till än gångbara danskuttrycket ”led og ked” (i min hemdialekt =”tje och le”) för sugne suckaren: så utled//elak och ledsen/sorgesam. Danskans led är även liksom i svenskan del av kropp och rasslande kedja/kättiing: en kaede. Som en fängslad stackare länkats vid och utmattad släpar på, kanske med axel eller höft ”af  led” (= ur led).

Millesgårdens nedre terass: Guds Hand.
.        Foto:Giovanni Trimboli.

                                                                             

                                                          *

 Mamma chockades svårt. Förmodligen blev det en traumatiserande upplevelse också för min syster. Hon var då tre år och antagligen ensam med mamma under den första dramatiken, med cykel uppe i byn för att handla, innan de tagit sig hem och barnmorskan kom. Mamma brukade när vi var små berätta att Ulla länge efteråt greps av ångest om hon själv inte fanns inom synhåll. Ropade övergivet:

- Du har väl inte flövit!

Under falken, i oktober 1938:
Ulla på Alebohallen.

Medan hon med blicken förtvivlat följde fåglarna som avtecknade sig mot himlen Hade väl fått höra att Lillebror flugit till himlen och försvunnit. Och att mamma halvt om halvt följt honom dit.

Strax efter förlossningen drabbades mamma dessutom av blodpropp, för första gången svullnade det ben upp som senare åsamkade henne mycket lidande. Resten av vintern bodde mina föräldrar med Ulla på Fransabo hos Hulda, änka efter farfar.

Gång på gång berättades för oss hur Ulla dagen efter min födelse året därpå kom springhoppande över gärdet till granntanterna Signe och Ellen Hellström. Högt och andfått ropade hon:

- Jag har fått en söster,  jag har fått en söster!

Ofta fick jag följa med mamma till Lillebrors grav under en stor lind, närmast kyrkogårdsmuren vid första grinden intill prästgårdsvägen. Han hade väl fått begravas där eftersom han inte varit helt dödfödd - handen hade ju levt, först.

I rödvit klänning på modersklnä.

Hon lärde mig hur där skulle ansas och sättas blommor i glasburk medan hans strypta öde betänktes. Från sjuårsåldern kom hon aldrig mer med dit utan skickade mig att plocka blommor på egen hand för att sedan sätta dem på den lilla graven. Jag uppmanades fundera över att om han fått leva skulle jag inte finnas.

Min storasyster utsattes vad jag vet aldrig för övertalning till att följa med på  gravvårdande turer. Hon hade en mycket fin babystor docka, som också kallades Lillebror, antagligen fick hon den i julklapp innan Sven dödföddes. Jag fick tidigt överta honom. Mamma sade:

- Ulla har alltid vägrat att leka med den.