Kapitel 8

 

                                                                 

                                 

                                                            

           

Som en av mina goda fetanter ville jag gärna bli. När andra lekte mamma, pappa, barn var jag en mamma med ett, ibland två barn. Eller också var jag fantastisk kejsarinna av Ryssland, efter att med snilleblixtrande hjältemod ha genomfört världsfred.

 Bara i den rollen var min barnskara stor. Dessutom försedd med  exotiskt vackra namn – som Sacha, Nadja, Natasha, Alexandra, Agatha, Peter och Nicholas. Furstligt sköna barn var de med fantastiska diadem, juveler och spetskantade kreationer.

En man nära mig i den vuxna tillvaron kunde jag inte tänka mig. I lekar och dagdrömmar var jag visserligen formellt gift, men mannen var alltid långt borta på spännande och viktiga uppdrag i fjärran land. Han ombesörjde freden som allt framgent måste vidmakthållas av någon på plats i den ena oroshärden efter den andra. Därför måste jag ensam klara av allt vardagligt bestämmande. Jag regerade under drömska allvarets sammetstunga tronhimmel, som var mörkt purpurfärgad och milt violdoftande.

Att ibland få vara hos någon av min barndoms fantasirika  tanter var som att besöka en bästis i lekstugan. På riktigt. Som när jag var hos tant Anna. Vi hade det verkligen trevligt ihop. Ingen risk för obehagligt överraskande missförstånd uppstod, vad jag än fick för mig att säga. Hon var min vän och jag var hennes.

Min  tantvän Anna Unefäldt får tackblomster t v om hedrade
     ordföranden, faser  Jenny, vid ljubileumsfest för lottorna,

Anna Unefäldt var hennes hela namn. Liksom mamma var hon  lotta och de båda trivdes med en pratstund över kaffekoppen då och då. Tillsammans  stickade de mången strumpa åt hemvärnets mannar.

Ibland när jag fick cykla med mamma till byn för att handla gick vi in till Anna och umgicks ett tag.

Hennes man hette Anders och var vaktmästare på sjukstugan. Han körde doktorn runt på sjukbesök i trakten, i respektingivande grå uniform och blänkande fin bil.

Tant Anna sa att hon tyckte om när jag var med och ville ha mig där så hon kunde ha mig till flicka ibland, önskade mig alltid välkommen tillbaka när jag sade adjö i köksfarstun. Själv hade hon bara pojkar. De hette Valter och Gösta och flög tidigt ur boet, till Stockholm och alla möjliga märkvärdiga ställen. Där blev de lärda män som m d tiden författade spännande böcker om mord och poliser, och fiske. 

På mig verkade de ganska imponerande, eller föreföll åtminstone överlägsna. De var nog minst femton  år äldre än jag, som inte hade sett mer än snabba avståndsskymtar av dem. Men mamma och tant Anna talade ibland om hur de som författare erövrade världen. Och båda sa till mig att det kunde jag också fast jag bara var flicka – jag skrev ju så bra uppsatser att de lästes högt i katedern.

Vid den här tiden gick jag i mellanskolans tredje klass, och uppåt. En tid fokuserades där uppmärksamheten på kärleksdramatiken runt vänligt uppmuntrande och mörkt vackra lärarinnan Rosa Kullberg, som alltid var  häpnadsväckande stiligt klädd. Sista gången jag såg henne, vid svarta tavlan, bar hon solgul klänning.

Tragiskt ryktesomsusad lämnade hon snart byn, eftersom hon väntade barn med en betrodd gift man och familjefar. Byns skolnämndsordförande, som då och då inspekterat oss, tror jag det var. Jag hörde  ingen som skadeglatt yttrade sig i sammanhanget. Alla tycktes se detta som en obönhörlig passionshistoria som bara kunde få ett beklagansvärt slut (ej så för Rosa och väntade barnet - eller dess far om än på skilda håll, hoppades jag). 

Hon efterträddes i lärarrollen av stränga Elsa Johansson, min mors namne som ogift. Senare axlade hon även en del av undervisningsansvaret från storskolans femte klass, ihop med sin man Herman som för övrigt var byns kantor. Ett par gånger när de högläst det jag skrivit skrattade de så att de knappt klarade att komma ända till slutet.

Det var således ,före den period då Elsa Johansson mobbat mig grymt. Vilket kom sig av att hon såg mig som ofattbart oförskämd sedan jag frågat om vi inte kunde få spela en annan och roligare julpjäs än den hon valt ut. Det höll hon efter det på med några månader tills jag blev alldeles som stum och bara ville sitta i båten långt ute på sjön så fort jag kom från skolan. Timvis lyssnade jag intensivt till djuptonat vågkluckande mot båtbottnen, tills mitt småstenskrympta hjärta mjuknade.

För det fick hon så småningom sina fiskar varma av min mor.

Den dagen hon fick det verkade jag vid hemkomsten  extra förkrossad och rusade genast ner till sjön och rodde utom synhåll. Då förhörde mamma sig hos en av mina  skolkamrater om vad jag utsatts för, cyklade därpå upp till lärarbostaden och sjöng ut med vad hon tyckte och tänkte. Sedan blev den lärarinnan plötsligt så snäll, så snäll  – förvandlad som till omvänd hand.

- Lär du dig bara läxorna ordentligt ska det säkert bli något av dig, sade mamma trosvisst. Du kan allting – om du verkligen vill!

 Då hon var sitt goda, glada och uppmuntrande jag kunde det hända att hon uttryckte sig så där överordigt om min person också inför andra. När jag var i närheten; ville väl att jag skulle höra det, för jag hängde ibland så tungsint mörkbligande med huvudet som ett riktigt fån:

- Kerstin, hon kan precis vad som helst, när hon bara vill…

Vid sådana tillfällen beledsagades orden av en snabb men uppfordrande blick åt mitt håll. Säkert var det än mer prövande för min syster än för mig att behöva höra sådant, över sitt så att säga större huvud.

Så småningom framkallade dylika uttalanden en känsla av utvaldhet i mig. Och kravfullt duglighetstvång som i längden blev nästan förlamande, skulle jag tro. För som vuxen hade jag ibland svårt att göra något nyttigt när min mor fanns i närheten, blev mot min vilja trotslat och mest bara satt där med dåligt samvete i något slags prestationskramp medan hon fejade runt mig. Hon tog väl andan ur mig med alla sin uppfordrande försök till energiladd,ade överföringar så att jag sedan drog in och höll den för mig själv under stor del av livet.

”…kan allt, om hon bara vill….”

....så lätt var det inte.

Ibland gick jag och hälsade på tant Anna helt på egen hand. I det lilla gula huset Blomdala med vita knutar under brutet tegeltak och med röd uthuslänga bakom.  I den fanns  en lillstugedel som hon ibland hyrde ut till våra husvilla Alebogäster. Denna tant var verkligen mycket vänlig, gav mig saft och kakor och Allers med riddarborgar eller pappersdockor att klippa ut vid sitt köksbord.

Särskilt en av de tecknade lekmodellerna tyckte jag om och lekte en hel del med. Den var blond och fin och hette Ulla – namnet stod med stora bokstäver högst upp på sidan. Fast jag lekte alltid enbart med den när jag tog fram den – dess format var nämligen fel i förhållande till min övriga pappersdockuppsättning. Alldeles för stor – groteskt jättelik. Medan min verklighets syster var kortvuxen jämförd med andra i hennes ålder.

Rummen var små, allt som omgav oss verkade smått och rart  – liksom sagolikt anpassat till tantens ännu livaktiga barnasjäl och kroppsstorlek, ävenså till min. Här hölls omgivningen under full kontroll. Understundom kunde hon, likt en åldrad men ändå fullkomnad Pippi Långstrump, dra ut en liten låda i en skänk.

Ur dess gömmor togs mirakulösa ting fram. Kanske en vacker brosch, ett tidningsurklipp, eller ett foto som rymde en hemlig historia, vilken jag fåordigt invigdes i. Fantastiskt skön och tragisk var den berättelse som lät ana sig bakom knapphändiga  antydningar. Den starkt blomdoftande luften runt tingen i dessa öppnade små lådor smittade och spred en starkt känsloladdning till min inre atmosfär.

Hennes hus myllrade överhuvudtaget av fina och intressanta ting som jag brukade gå runt och titta på, särskilt mycket fanns av hemvävda kuddar och bonader. Ofta satt hon i hallen på andra våningen där hon trampade och slog i vävstolen. 

 Röllakan blev med åren hennes specialitet.

Annars talade hon mycket om hur spännande det var förr i världen, inte bara på hennes födelseställe och släktgård, Arvittabo – skriftspråkligt framstår den som  Arvidsbo. Hon hade forskat en hel del i bygdens traditioner och mäktade bördsstolt  bedöma många Unnarsboar, från mer än en synpunkt. Torrt konstaterande hade jag då och då hört henne säga:

- Fransaboarna har alltid varit hedningar.

                                                           *

I önskebrunns dörr med mig i famn
         lovordar kusin Rosa det underbara livet,
      så att jag aldrig kan glömma det.  1944.

 När jag var i femårsåldern kom två av mina unga kusiner och hälsade på. Vackra och mjukt vänliga Rosa från Öland var nyförlovad, kom med fästmannen för att presentera honom. Tidigare hade hon en sommar arbetat i Alebo. Nu tog hon mig översvallande i famn, fast jag sprattlade emot – kände mig alltför stor och tung för henne. Sprang iväg och ställde sig med mig framför brunnshuset, med spegelblanka sjön i vårsomrig bakgrund. Där lät hos sin fästman fotografera oss: ställde så ner mig på egna fötter medan hon gjorde gest runtom och fortsatte inspirerad undervisning:

      - Allt detta är som ett underverk. Så fantastiskt... Tänk! Allt detta är till bara för din skull! Människorna och fåglarna också. Bara för din skull! upprepade hon som om hon förmedlade nytt och viktigt budskap från än saligare nejder, lyckligt storleende med hela ansiktet.

    Snart sagt lika mörkhårigt skön som min Ölandsexotiska Rosa tedde sig för mig Tyra från Fällan i Bolmsöskogen när även hon i förbifart kort hälsade på i Alebo och lika inspirerat lyfte upp mig till ovanlig och i minnet särpräglad huvudroll. Hon hörde hur först vuxna i köket och sen några lite äldre lekkamrater retades och drev med mig. För mina lillgamla framtoning. Då jag tårögd sprang till skogs, min vana trogen vid sådana tillfällen, rusade hon efter: tog fast mig och satte sig på knä framför mig så att våra ögon kom i jämnhöjd. Sade:

Kraftinspirerande
kusin Tyra.

- Du ska inte bry dig om när de är så där dumma. Hör vad jag säger! Det är du som har rätt!

 Hon var så övertygande när hon allvarligt betonade att det var jag som hade rätt, fast flera nyss skrattat ut mig för det jag sagt, att hon med det lyckades göra intryck på mig för livet. Som en utsänd ängel inpräglade hon i mig att jag måste försöka tro på mig själv hur illa det än kunde verka mitt i hånfull hop.

Att hon tog mitt parti och dessutom brydde sig så mycket att hon sprungit efter mig för att säga detta fann jag näst intill fantastiskt.

Många gånger har jag senare hämtat styrka ur Rosas famnvarma utkorande av mig till huvudperson på Unnenscen framför Alebobrunnen. Och hämtat styrka ur den obändiga livsglimten i Tyras Fällanblick, från den svältfödda trotskraft som hon närt i sitt inre och då vidarebefordrade till mig.

En blåsig dag får Ulla grus i ögonen då
vi hälsar på hos nygifta Margit.

Denna min mycket mörklagda kusin Tyra hade en äldre syster, Margit, som var lika blåögd och ljushårig som min mor. De var så lika att de ofta togs för systrar, det sa de ibland båda två. Under mina första år var hon mycket i Alebo. Även henne uppfattade jag som något slags god änglavarelse, en stadigt trygg sådan eftersom hon ofta fanns i min närhet.

 Hon gifte sig i början av 40-talet med Östen - mager som hon själv på den tiden, mörk och godhjärtat tystlåten. Tillsammans med sin bror Åke ägde han speceri- och diverseaffären i det stora huset vid Torget. De hade flyttat hit från Sundsvallstrakten med sin mycket vänliga men tillbakadragna mor, som var änka och bodde i rejält tilltagna och vackra rum ovanför butikslokalerna. När jag som liten kom till dem på min trehjuling, innan den hotfulla Beata började ställa sig hindrande i min väg,  fick jag alltid en kola när jag kom.

De hade en stor svart, underbart lurvig och godmodig hund vid namn Karo. Alltid satt han troget vid trappan, kanske behövde han inte ens bindas där och  jag hörde honom aldrig skälla som vår Birco senare, bara smågläfsa glatt. Han svarade för min första upplevelse av vad en hund är - välkomnade mig alltid lyckligt svansviftande och gav mig en översvallande slick i ansiktet. Flera gånger välte han mig så att jag nergrusad fick kravla mig upp från markkontakten.

 

                                                               ***

Några år senare, när jag var som värst spökrädd, så att jag låg alldeles stel och inte vågade somna om kvällarna, bad mamma Margit om hjälp.  De hade då flyttat till huset bredvid affären, kallat Lars-Johans efter sin byggherre, där Margit öppnat matservering.

Då fick jag ligga i en extrasäng i hennes och Östens sovrum på andra våningen. Deras båda flickor, Birgitta och Margareta, hade sin barnkammare i rummet bredvid. Jag vågade som vanligt inte blunda utan stirrade stelt med trött svidande ögon på en morgonrock som hängde i kakelugnens spjäll. Så såg jag plötsligt det jag fruktade, hur den började ändra form så att dess skuggor hotfullt djupnade  – blev till en svart häxa. Med min mammas profil. Mitt hjärta bankade så våldsamt att jag blev alldeles yr.

Det verkade som om Margit länge legat där tyst och vakat över mig. Kände, kanske rentav såg, vad jag just upplevde. För i precis det ögonblick häxan tog form och satte sig i rörelse mot mig började Margit lugnt samtala med Östen. Några var-dagliga ord bara, som ögonblickligen löste den otäcka förtrollningen.

Annars hade jag väl svimmat mig till sömns, igen. 

Den hemska häxprofilen försvann och tygvecken blev åter till en vanlig morgonrock. Jag erfor en enorm lättnad, kunde andas riktigt igen. Blev lugn och somnade sedan direkt, tror jag. Därefter förföljdes jag som barn aldrig mer av detta häxspöke, som delvis försökt uppträda i min mammas skepnad.

Tuff  fe...

Gränsen mellan vad vi uppfattar som gott och ont glider ju i olika blandformer på vår värdeskala, beroende på hur vi lär oss tyda signaler som typiska för det ena eller det andra. Vi befinner oss själva i både offer- och domarroll, urskiljande allt från överlägset god ståndpunkt eller i mer självkritisk mognad.  Gud har gett oss två motsatta ögon att betrakta omgivningen med, för att vårt djupseende efterhand ska övas till att urskilja mer och mer av de skiftande sanningsdagrarna.

Jag tänkte på det senare i livet då jag såg Naima Wifstrand suggestivt tolka roller som häxa eller maktutstrålande gammal kvinna i bland annat Ingmar Bergmanfilmerna Sommarnattens leende och Ansiktet, liksom på teatern i Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Men redan på 40-talet  gestaltade hon sig på film som fatal urkärring eller trollpacka i Hin och smålänningen samt i Singoalla.

Inte förrän jag blivit vuxen och själv fått barn berättade mina föräldrar för mig att fastän pensionatet mest var att räkna som stängt vid den årstiden bodde Naima Wifstrand hos dem som enda eller nästan enda betalande gäst under hela hösten 1938  Hon var där även över min födelsedag betonade de. Säkert hörde hon min röst första gången jag gav hals. Kanske var hon den kraftfulla fegestalt som först av alla min barndoms både vänliga och hårdhjärtade tanter välsignade mig med förmåga att rätt sant kunna kämpa med livets goda och onda utmaningar.

Liv (1918-1938)

Då Nationalmuseum 1994 visade Liv Derkerts konst fick jag genom radioreportage veta att hon dog bara tjugoårig i november 1938. Och att Naima Wifstrand ofta varit gäst i hennes hem; var god vän till modern Siri som med tiden blev en av våra mest uppskattade konstnärinnor. Också hennes  förstanamn var det ovanliga Naima.

Badritual.

Jag tog starkt intryck av Livs öde och verk. Den beskrivning som gavs av henne i samband med utställningen gjorde att jag kände mig som en tvillingsjäl till henne  – tänkte att jag kanske var hon i livet före detta… 

Särskilt den dominerande målningen, betitlad De vilda svanarna – Elisa badas av sin onda styvmoder, gav mig stark inre igenkänning. Dess affischversion har jag inramad i mitt hem - när jag möter bilden av detta Livs självporträtt tycks min egen själviakttagelse speglas mot mig.

                    ***

           

Min mamma var sannerligen ingen typisk hemmamamma, men fanns alltid där, i eller runt vårt hus: som dess självklara centrum. Om hon inte var pressad av för mycket arbete och folk omkring sig utan hade hyggligt med tid och ork var hon som den goda och hjärtevarma urmodern själv: tryggheten och varm glädje personifierad. Lik en sagodrottning som inte bara hade härliga bullar och kakor i många burkar utan kunde överraska oss med att ur förråden trolla fram snart sagt allt mellan himmel och jord. Så vi fick många tillfällen att känna oss som Alebos huvudpersoner. Det fläktade då friskt av fest omkring henne, överbegåvad som hon var när det gällde att i flykten kunna fånga de glädjetillfällen som gavs.

, 

Illa vikt bild, sedan  gästfotografen gett värdparet Elsa och Ernst huvudrollen när
de serverar kaffet efter maten under prunkande äppelträd. 1955.

Hon var känd som ett sjusärdeles duktigt och effektivt fruntimmer. Alldeles enastående. Ändå tyckte hon verkligen om att dras med in i barnavärlden, och  inspirerande oss där. Var sådan som jag ville men aldrig riktigt lyckades vara när jag själv blev mamma. Ulla och jag fick under för oss verkligt gästfria dagar, under vinterhalvåret, plocka fram och rumstera som vi ville: möblera om till affär eller skönhetssalong, medan hon själv bakade eller sysslade med annat vid sidan om. Ibland var hon strumpstickande centralgestalt för vår hårfrisörskeiver. Hon deltog i våra fantasiutflykter med uppriktig inlevelse och glädje, spontan och otvivelaktig sådan. Vilket så småningom även hennes barnbarn rikligen fick uppleva.

Älskad mormorsfamn där barnbarnet Odette stortrivs. 1960.

Under sommarmånaderna, och vintertid på och runt kalasdagar, var hon oftast jäktad och hade mycket lite tid för oss. Men då hade vi ingen svårighet att sysselsätta oss själva. Ibland behövdes vi som handräckning i köket men också det kändes mest som lek, åtminstone tills våra insatser innemot tonårstid förutsattes vara mer pliktbunden. Mestadels hade Ulla och jag det ungefär som Astrid Lindgren beskrivit självständig lekglädjes bus och påhitt på bondgård. Med grannars, och gästers,  barn i vår krets medan de vuxna strängt upptogs av arbete. Eller sällskapsliv. 

I olika sammanhang kunde mamma även vara svår och krävande. Irriterande, för att inte säga brutal i all rättframhet. Men också sagornas mödrar och döttrar har skuggor. Just spontaniteten, öppenheten hon visade, fick mig att med tiden uppskatta henne alltmer, trots den  ibland sårande direktheten.

Av självbevarelsedrift eller hänsyn till andra hade hon nog under livets gång, som de flesta, brukat en och annan vit- eller svartblandad nödlögn. Men det förtog inte det huvudsakliga intrycket av stor redbarhet i hennes väsen. Hon var äkta: förställde sig inte, uttryckte sant vad hon bar inom sig. Vilket jag så småningom medvetet försökte ta lärdom av.

...ger sedan morfar räfshjälp. I den tid å mjölkspannar
hängdes på  disktork -   som synes över rabarberlandet.

Pappa var tvärtom rätt inbunden. Den sortens människa som man inte vet riktigt var man har eftersom det inre tankemönstret tycks strängt reglerat, ibland nästan  ängsligt knutet. För den skull var  han ändå en ärlig och i stort sett mycket konsekvent människa. Innerst var han nog en sökare med ett brett stråk av tungsinne i själsstrukturen. Vanligen pålitligheten själv, liksom mamma och de flesta av sin tid och klass i denna trakt.

Min syster och mina barn liknar honom i det att de är rätt tystlåtna och mycket behärskade, som han var. Att försöka ha kontroll över sig själva och sin del av det de medagerar i förefaller vara väsentligast. Också jag har periodvis prövat det förhållningssättet.

Kanske sådan inre och yttre återhållsamhet gärna vill skyddsutvecklas hos dem som tvingats in i  en närståendes sfär som  dominerar med öppenhjärtighet. Vilket kan bli svårt påfrestande i samspelet med omvärldens ofta slutna rollspelsmaskerad. Mekleken. Där tiga är guld...

Mammas händer tyckte jag mycket om, de kunde vara världens godaste händer. Starka och mjuka. Jag minns väl hur jag som liten matades i hennes knä. Skedens innehåll  blev gott främst av hennes händers fasta trygghet, värme och doft.

Den varma fastheten och styrkan i högerhanden fanns kvar ända till slutet. Tryggt kommunicerande ett inre lugn när afasin oftast  gjorde henne oförmögen att på annat sätt uttrycka sig; hennes vänstra sida var de sista femton åren svårt handikappad efter ett slaganfall.

 Pappa tog mig aldrig i knät eller matade mig, vad jag kan minnas. Men vanligen utstrålade han varm hygglighet och eftersinnande klokhet. Tog fram kortleken och lärde Ulla och mig att lägga patiens. Dessutom gav han oss lust att teckna, för han gjorde fantastiskt roliga ritsagor och lustiga gubbar. Det hände inte ofta men var desto roligare när han lät sig övertalas att ta fram anilinpennan ur ena köksbordslådan  och sedan utmålade något på papperet vi lade fram för honom. Med hastiga, liksom otåligt skissande snabbstreck. Ibland spelade han Fia med mig, det kändes nästan lika bra som att bli matad av mamma. I alla fall var det roligt.

När det var fest kunde han ge stämningen styrka genom sitt dragspelande. Då andades han tungt, som om han lärt sig prestera tonglädjen under stor och mödosam koncentration i brant uppförsbacke. Jag hörde honom aldrig sjunga, inte ens nynna. Kanske blev han alltför effektivt tystad som litet barn.

Gamla köksbrunnshuset skymtar vid tvättlinana över
axeln på Ernst. 1960..

Hans kraftfulla och ändå mjuka smedhänder blev det sista halvåret, när magcancern glupskt åt hans kropp inifrån, så förvandlade att han förundrad såg på dem och sa sig inte känna igen dem. De hade blivit mindre och kraftlöst smala. Och vita, likt ett vinterfött barns händer. Som nya.