Kapitel 6

                                                     
                                                      

1955 - i en tid då gamla landsortstraditioner
           kommit i ropet. Ulla, t v  i Värendsdräkten,
         (faster Britas, av henne given min syster
           några år tidigare) och jag i ny  Unnaryds-
      dräkt. Gåva av faster Jenny, vävd efter
       Anna Unefäldts mönster av vår socken-
      dräkt i gamla tider. Nu i våra döttrars
 garderober.
I allmogens undervisande unnarydska hembygdsgård finns ett i sina sammanhang berömt museum för bonadsmålningar från 1700-talet, förvarade i atombombssäkrat valv. En av dem förtäljer måleriskt om det i Unnaryd födda Jesusbarnet, omgivet av folk i Unnarydsdräkten i  dåtida bygdemiljön.

Att däremot förlägga Det Goda Barnets motsvarighet Antikrists födelse till eget revir kan knappast verka hedervärt. Men en gång slogs jag, förskräckt, av tanken att eftersom det ju ska gälla motsatsen till den kungligt firade och utvalde Gudasonen Jesus Kristus, så får man väl anta att det kan handla om en vägbanande kvinna. I och ur kanske ynkligt futtiga förhållanden. För att delta i spridandet om att kampen mellan gott och ont i första hand måste utkämpas inom oss alla. Förebild för både det ena och andra kan vi verka vara, kanske mammonsbesatt – eller med helande Hjälparens Jesusutlovade bistånd. Men bara vi själva kan verkligen frälsa  ossfrån instängdhet i ångestförsvar och ond jagiskhet
Vanligen beskrivs ju Antikrist som ljuse Kristi motståndare, den onde  härskarpreten-denten Lucifer. Ibland har han igenkänts i ledare för irrläriga riktningar, som till exempel Luther, eller i hela komplexet av det guldbarockt ut-svävande påvedömet.
Vår föreställnings maktgirige  Lucifer.

 Denna idé om en antimakt har hos oss framträtt genom urkristna men även senjudiska och islamiska föreställningar runt slutkampen mellan ont och gott. Den har i vårt gemensamma kulturursprung sina källor i Bibelns gamla testamente och dessa har i sin tur hämtats från bland annat mesopotamioska och egyptiska llivs- och dödsrikemyter.
Även i en del indiansk och annan shamansk (urmuntlig) mytologi kommer Himlens anländande Herre i slutstrid mot mörka antikrafter hos individer eller  grupper - också i de egna skarorna.


"Svastikan", hinduisk religions urgamla solkraftssymbol,  bör renvättas från ensidigt negativ symbolik (liksom gjorts med davidsstjärnan) efter nazisternas respektlösa bruk av den. I stället för att utsiktlöst undangömmas, med   fortsatt  dolsk  verkan som lömsk följd.

Vishnu. Oändligt många inkarnatio-
        ners ständigt unga gestalt. Fyrarmad.


Hinduismens sanskriturkund Mahabarat, världslitteraturens största och i vissa delar kanske äldsta verk (i muntlig urtradition), har längs gamla handelsleder utövat inflytande också på Mindre Asiens äldsta kulturkretsar. Den innehåller som sjätte och central bok Bhagavadgita

Här beskrivs hur Kärlekens allvise Krishna kommer till jorden som inkarnation av överguden och upprätthållaren Vishnu.
                 Oemotståndligt kärleksfulle  Krishna,
           med en hudfärg som minner om åskmolns
            mörkblå färg.Här ett bedårande och fri-
            hetsälskande barn, i sin tvåarmade ge-
           stalt som balanskonstens mästare.        



  I hinduismens treenighhet omges Krishna   av Brahma, skaparen i vår planets kulturer, och Shiva, världsförstöraren och återupprättaren. Jämte sig har de sina gudinnor eller kvinnliga motsvarigheter och  ibland hängivet lekande "hov".
        Månghövdade Brahma,
       inomvärldslige skaparen 
  av "vårt"  kosmos. Fyrarmad.

Världsförstörade och -skapande
Shiva med  oskiljaktigt
älskade  frun, Parvati,  inom
sin sexarmat dansande kropp.
















Ovan: Uthålligt vandrande patriarken
   Abraham får löften av den  ende
gudens goda representanter...
Nedan:
...eller? Är det listigt förledande
 ord om Herreutvald framtid som
 en antimessias viskar i hans öra?


Till och med överfaderlige Abraham går igen i sanskrits ”aham”, som står  för ordagranna betydelsen  ”jag är”.
A heter i vedalitteraturen Akara och är dess första bokstav vilken sägs vara ursprunget till alla ljud, utan vilken inget kan uttalas. 
Den finns alltså underförstådd  även när den inte är nedtecknad eller utsagd i början av ett ord.
Enligt kapitel 10 vers 3 i Bhagavadgita (1972 års utgåva, förklarad av Krishnasällskapets mästare Prahupad) säger Herren: 
"Av bokstäver är jag bokstaven A och bland sammansatta ord är Jag det tvåfaldiga ordet. Jag är också den outtröttliga tiden, och av Skapare är jag Brahma, vars många ansikten vänder sig åt alla håll".  

Bland skapare och levande varelser har överguden Krishna (Vishnu) utsett Brahma till den högste och hans olika huvuden är de främsta skaparna  i sina respektive universum (eller kultur- och språkkretsar...). Med namnslutets A flyttat till redan underförstådda platsen i ordets början har judendomen och dess dotterreligioner en Abram med huvudspeglande släktskap till Brahma som är bokstavligen iögonfallande. Även ändrat  till Abraham (fader till                                                          många) i första Moseboken 17:5.


                                *

Det finnvediska hembygdsintresset är liksom det värendska livaktigt och har hållit bland annat gamla Brunnsbacka såg vid Kroksjön i ursprungsskick, längs vägen mot sig idylliskt bevarande byn Jälluntofta vid Jällunden. I Unnaryd, som i bland annat  närbelägna Angelstad vid Bolmen, har medeltida bygdespel  blivit polulära. Festdagarna engagerar under lång tid till mer än bara kostymföreställningar. Man lär sig baka bröd, laga mat och sy kläder efter medeltida smak och snitt.
Från Unnaryd åt Värnamohållet till.
Så gott som nästbys växer nu det nya museet Vandalorum till sig, för att stå färdigt år 2003. I Värnamo, som genom årtusenden varit en av de centrerande kommunikationsorterna i vårt på flera sätt  gränsöverskridande vägnät. Föremålen  speglar livsmiljön i början av vår tideräkning då  kris-tendomen började växa till sig bland och runt våra handelsresande eller härjande förfäder. 
(Tillägg år 2012: Enligt vad jag inhämtat ger lokalerna i  dag utrymme mest åt  moderna konstföremål med mera från omgivande grannskapet.)

Ursprungligen spred sig alltså vandalerna från också våra trakter  genom Romarrikets Europa ända ned till Kartago i nuvarande Algeriet. Där ska de ha upprättat köpekontrakt på tunna träskivor, kallade albertinska tabletter Dessa sägs utgöra i dag synbara bevis på att deras upphovsmän var relativt kultiverade köpmän i stället för de ociviliserade vildar som genom  bittra fienders skampräglande tal gjorts ökända som vandaliskt hänsynslösa plundrare och meningslöst våldsamma förstörare. Vilket vitt och brett spritts ut om oss, hittills så effektivt att vi länge förmåtts tro på det själva.

Det förhåller sig på liknande sätt med det föraktfulla epitetet ”barbar”. I dag brukas det för att beteckna typer som saknar kultur och förfinat levnadssätt, särskilt om ociviliserade och råa regelbrytare. Ordet framkallar nu föreställningar om tölpaktiga och bondska typer som det luktar om, rentav stinker – i stort sett är de omänskliga, alltså halvt djuriska typer.
Från början, under antiken, användes detta tillvitelseord om  dem som inte var greker eller romare; uttryckte rasistiskt eller främslingsfientligt förakt mot alla utlänningar och kulturellt annorlunda. Begreppet härstammar ytterst från det grekiska ordet barbaros, gällande person som babblar – alltså ej talar grekiska.

I mina födelsetrakter förbereddes och fördes en och annan gång gränsstrider om inte bara de danskt halländska och svenskt småländska områdena långt in i Värend utan även mellan kungarna och hövdingarna i det gamla finnvediska landet. Fordom var det stort och ägde väldig rikedom, enligt sägnen. Andra gånger var det uppdelat i flera småländer, ännu mindre än Västbo, Östbo och Sörbo - så benämnda efter sitt läge i förhållande till Bolmen. Makten över dessa landamären utmanades och bestämdes längs farlederna i skydd av lämpliga vikar, holmar eller näs.
På Vallsnäs sätesgård, och på Kungsholmen i den omedelbara närheten, har i historiskt överblickbar tid Gustav Vasas troman Jöns Larsson Bölja, de så kallade Ödlamännen och andra ståndspersoner regerat över sina intressen i bygden. Längre tillbaka hade emellanåt de som härifrån utövade makt inflytande över långt större områden. Antagligen genom bolmväldiga gotiska göter eller vandaliska väringar, som i Ryssland så småningom kallades varjäger, på specialuppdrag i vida världen.
Sägnen vill precisera för oss att Finnveden från åtminstone fjärde till åttonde århundradet utgjorde ett sammanhängande kungaland med säte bakom säkra vallar och värn. Då, men framför allt tidigare än så, har nog Vallsnäsbor spelat en betydande roll.
Den lokala traditionen berättar att det i mitten på 500-talet fanns en kung vid namn Jarlus som ofta låg i fejd med grannhövdingarna. En gång angreps han av värendske Björne i spetsen för femhundra kämpar. Lugnt försvarsmodiga, under tappert motstånd bakom starkt byggda värn, drev Jarlus och hans mannar bort dem till Vallsnäs. Där förvillades de av en trollkona som fick dem att ränna vilse i hemska storskogar, tills de slutligen fälldes av svält och umbäranden.
Den siste kungen här ska ha varit en vild och hatad sälle som plågade sina undersåtar. När byborna till sist lyckades överrumpla honom nedgjordes han fullständigt och utplånades ihop med sin borg.

                                     *
          
Berömd japansk bild av beryktade tsunamivågor - mycket
   farligare än den Bölja som sökte respekt hos vågade
Unnarydsbor i 1500-talets upprorsstämning. 
Blygsamma lämningar från en gammal stengrund på Kungsholmen, vid Odensjö- och Sunnarydsvägen, utgör nog resterna av en holmeborg eller fast bevakningsutpost till skydd för  far och son Bölja. Det var de båda som höll Vasaspiran vid makt här på 1500-talet, som förtroendeman och häradshövding. De förde vågat böljespel i sin vapensköld.
Idoge Jöns Larsson, den äldre av dem, var bördig från Grännatrakten.  Han fick här skottpengar på sig bland de skogarnas fria män som i kungamun benämndes skogstjuvar.  De tog honom av daga i ett bakhåll.

 Kungen var rädd  för nya Dackeuppror, tillhöll därför den dödades son, Lasse Jönsson Bölja, att ligga lågt med hämndeakterna och söka komma på god fot med de danskvända undersåtarna. Både han och Gustav Vasa tycktes hysa överlägset förakt för “den meniga hop i Småland som genom smuckerachtige (=smickrande) och godha ord pläga låta sig förföra”. De var naturligtvis inte sena att själva nyttja denna svaghet men insåg att det borde göras med tålmodig långsiktigthet.
Lasse Jösson krånglade sig med kunglig gunst ifrån ett dråp utan att förlora huvudet och  gifte sig sedan med en politiskt lämplig danska. I långa loppet fick han ändå en omöjlig sits medan han försökte hålla sig väl med alltför motstridiga viljor. Kungen medgav  uttryckligen att innehav av fogdeskapet i Västbo var det samma som att i varje ögonblick sväva i yttersta livsfara.
Den första Vasahärskaren hade mer än ett enda par kunskapande och långa öron i dessa trakter, där den falskspelande och intrigante Lasse Jönsson utmärkte sig i alltmer misstänkta sammanhang och enligt somliga  liknade en mullvad. I den gränsridande balansakten visste han kanske till slut knappt själv till vilket läger han hörde bland ortsbor som till kungen rapporterades “skicka sig mer efter de danskes behag och vilja än Vår och deras rätta fädernesrikes välfärd”.
Det är mycket möjligt att mer än en redan i denna tid drömde euforiskt om ett himmelsvitt fredens EU-rike. Centralstyrt och lättbeskattat. Med visst självbestämmande i lokala frågor...

Tenperamentsfulle Bölja den yngre hade bränt ner och tagit gårdar för Knut Håkansson Hand till Vret. När han dessutom hotande samme man till livet drogs han inför kungen med ett långt syndaregister: överdådighet, förräderi, uppror, slagsmål, puckeri (hor), mörderi etc. I SUJFHÅ 1958 skriver Carl Lindsten att “han hade bedrivit hemliga stämplingar i landet Holstein. Och värst av allt: han hade fällt sådana otillbörliga ord som ‘att han skulle göra den gärning, som skulle spörjas i tre kungariken!’. ---det är långt ifrån otroligt att Vallsnäs gamla sätesgård den gången var ett centrum för storskandinavisk politik, och att under dess låga torvtäckta tak samlats män som med Lasse Jönsson i spetsen dryftat planer på att upprätta Kalmarunionen. Den tanken var ju ingalunda främmande för dåvarande danske kronprinsen, sedemera konung Fredrik I. Den var också en av de främsta orsakerna till Nordiska sjuårskriget sex år senare.”.
Men Lasse Jönsson Bölja skötte som vanligt sina kort väl när det verkligen gällde, så han  klarade sig även denna gång. Inte minst hjälptes denne knapadelsman av att han märkligt nog hade  djupa försänkningar inom rikets högadliga kretsar. Tre av Sveriges då främsta stormän gick i borgen för honom: Birger Nilsson Grip, Axel Eriksson Bielke och Gabriel Kristersson Oxenstierna.
Den 9 juli 1563 kungörs dock kortfattat att Lasse Jönssons gods av kungens män lagts under kronan “efter han gjort sig till förrädare och givit sig till Sveriges fiender, de danske”. Nordiska sjuårskriget hade brutit ut.


Erik XIV
Den till Halmstad förlöpte förtroendemannen fick brev från Erik XIV som varken sparade på löften eller hotelser, berättar Carl Lindstén vidare: “Om Lasse Jönsson velat spela en roll hade han nu sin stora chans. Halmstads intagande skulle förmodligen helt ha ändrat krigets utgång och därmed också Nordens historia för åtskillig tid framåt. Det är väl tvivelaktigt om någon unnarydsbo varken förr eller senare ställts inför ett avgörande av så historiska mått.  
Lasse vågade inte lyssna till de fagra tonerna från kungens lockpipa --- Kanske litade han inte på Erik XIV:s löften. Han lär i stället i full panik ha slagit ihjäl den ene av stadens två borgmästare, när denne var böjd för kapitulation. Eftermäle i folkmun:
     ---"blev aldrig mer än en liten bölja.”.
Senare tiders lugna Unnenvatten i fridfullt vågspel
Kriget satte djupa hämndespår efter sig i vår bygd. Många gårdar brändes;  kyrka och prästgård sparades, som framtida maktboningar, men  blev berövade allt värdefullt som inte hunnit gömmas. Kanske var det vid detta tillfälle som kyrksilvret i säck gömts i jorden och  därpå blev uppbökat och förskingrat av ollonsvinen, som i stora skockar regerade i våra då vidsträckta bokskogar. Innan detta hunnit konstateras  blev dock hos Moder Natur oskyldigt silverfyndande zigenare misstänka för stöld av heliga ting. Det var tur att sanningen hann komma fram och att de släpptes fria För enligt kungapåbud av år 1637 skulle av alla tattare och tatterskor karlarna “upphänga och till livet bestraffa” samt kvinnor och barn “från härad till härad sin kos utur landet utdriva”,
Om det var fråga om utmålade zigenare eller så kallade tattare är nog osäkert. Men detta nykomna och  exotiska folkinslag bland kringströvarna i våra skogstrakter  slog bevisligen till 1627 och lade beslag på silvret i både Unnaryds och andra kyrkor samt i bondgårdar även på andra sidan danska gränsen. I SUJFHÅ 1959 ger Carl Lindstén en livaktig skildring av turerna i den tjuvjakten. Också av den än värre rovgirighet som präst och adelsman gav prov på när de lade sig till med en del av gränsbytet och lät småfolk ta skammen.
       Orostiders fortsatta härjningar, av värre och mer maktsugna fiender än zigenare eller  tattare, satte sina spår i byalynnet. På högre ort ansågs Västboborna revoltbenägna till Roskildefreden 1658 då Småland integrerades till svenskt inlandsområde. Från 1687 behärskades sinnena mer naturligt sedan gränserna då nästan helt anslutits till gamla “smålandens” traditionsinvanda sträckningar.

Den Herrens förtroendeman som då och  fortsättningsvis mest vakade över oss, och såg till att uppstudsighet mot rikets herrar och bestämmelser hölls i schack, var inte bara hemmastadd i altartjänst. Även bortom rent kyrkliga mellanhavanden utforskade han våra både själsliga och kroppsliga sinnesskäl.
En och annan av våra myndiga gudsmän på 1700- och 1800-talen nöjde sig inte med att blygsamt driva det till kyrkogården hörande jordbruket för sin nödtorftiga eller skäliga försörjning, ganska likgiltig för Mammons lockelser. Det kunde hända att Gudstjänaren under sin ämbetstid lade ner mer brinnande intressekraft på egna försörjningsväxten än på nödlidande församlingsbors  behov av bättre villkor.
Ivrig att väl förvalta det timliga pundet kunde det lätt inträffa att ordets herde och brukare nuddade mer än anständigt vid godsherrelik mentalitets  storvulenhet.  I den rätt torftiga omgivningen kände han sig "självklart" som en riktig Herre, räknade ut det för sig och brukade behövlig list för att skaffa gårdar med god avkastning till sin ibland stora och för livslång försörjning beroende barnaskara - ibland tryckte även annan släkt och vänkrets på. Avkomman nöjde sig nog sällan med sådana villkor som min mormors mormor Johanna gjorde när hon 1821 stod brud och lämnade prostgården på Bolmsö för att gå in i djupa skogsskuggan runt Fällans frufålla. Till både sitt eget och flera avkomlingars svåra fattigöde.

Redan på 1600-talet äntrade en korrumperad klanhövding plattformen för det unnarydska prästämbetet. Herr Håkan i Unnaryd och hans likstolar, lyder rubriken på lundensaren Paul Wilstadius betraktelse över prästerlig närighet och kämpaglöd i SUJFHÅ 1963.
Fullständiga namnet lydde Haquinus Petri (Håkan Persson) Miöbeckensis, bördig från Mjöbeck i Västergötland kan vi tro. Mannen gör sig känd i något vidare kretsar genom att gång efter annan träda fram eller namnges inför tinget Han hade nämnts kaplan till Bolmsö, och titulerades komminister i Dannäs då det vid Västbo ting vittnas om en sinnessjuk kvinna från Bästås i Långaryd: ”till sina fem skäl och sinne förtagen, så att hon icke visste till sig”. Det sades också att kaplanen herr Håkan ”slog henne ofta i hennes raseri med ris och bok och hölls vakt över henne”.

Att prästen utövade sådan sinnessjukvård var kanske inte underligt. Detta lär på den tiden ha varit en vanlig behandlingsmetod av dem som ansågs otillräkneliga. Ont skulle med ont fördrivas och besatthet tuktas bort.
Herr Håkan blev kyrkoherde i Unnaryd 1630 och ansågs med tiden mer mån om sin egen ekonomi än om åhörarnas andliga välfärd. Tillika deras jordiska, gissar jag, även om han vid tinget besvärar sig som ombud för allmogen över att deras rågsäd förstörts ”av frätaren i år 1636” (med frätaren avsågs antagligen ollonborrens larv, även kallad jordmasken).
Han kom att ligga i mångårig fejd med en annan stark man i byn. Det var skattebonden och kyrkvärden Tor Lassasson, beskriven som en riktig bondehövdingatyp som nog visste att ta för sig även han. Som representant för Västbo härad vid riksdagen i Stockholm 1634 stod han enhälligt vald till böndernas förtroendeman. Han kom i träta med den nytillträdde kyrkoherden om inte bara likstolar utan ägotvivstade med honom om åker och äng, ollonbete och annat.
Så småningom kom det till officiell förlikning, men fiendskapen lär ha fortsatt att gro under behärskad maskhållning, tills Tor Lassasson efter några år avled. Omkring år 1650 gjorde herr Håkan ämbetsbyte och drog sig tillbaka till Femsjö, där han inför ålderdomen kunde åtnjuta ett mindre och lugnare pastorat. Efter några år där klagas det åter på honom. Per Wilstadius skriver:
”Även här synes han ha varit mycket mån om sin ekonomi, ty hans kaplan Petrus Nicolai Brondius--- klagar i brev till Växjö domkapitel--- att han nu tjänstgjort i Femsjö i tre år, utan lön, ’herr Håkan tager alla likstolar och sitter med barnbarn,och barnbarnsbarn hos sig. Jag har intet till kläder och uppehälle´.
Herr  Håkan avled i Femsjö på våren 1658 och efterlät änkan Brita Nilsdotter, som dog först 1666 i december. Troligen var han gift flera gånger. Han hade många barn, som i Växjö domkapitels akter 1656, nr 140, alla sägas vara gifta och försörjda.---”.

Den förargelseväckande likstolen, eller likstoden, var en avgift som sedan medeltiden utgick till sockenprästen vid begravning av ett lik. Den hade vid tiden för tvisterna mellan Unnaryds starke män vunnit kungligt förordnad stadfästning senast 1617, men trots upprepade klagomål vid riksdagen blev avgiften inte preciserat fastlagd där förrän 1672.
Till dess hade avgiften varierat starkt mellan olika orter och kunnat utmätas rätt godtyckligt av de myndighetsutövande prästerna. En rekommendation vid fattigbegravning som ---”var icke, give som råden kan vara” struntade somliga i och höll på rejäl avgiftsrätt. I allmänhet tycks prästerskapet ha krävt en ko i likstol oavsett hur många som funnos”.
De grava klagomål mot herr Håkans självrådiga sätt att utkräva liksolar som Tor Lassasson hade anfört vid Västbotinget i september 1634 refererade till följande konkreta fall:
”En gammal huskvinna, Ingrid från Unnaryd, hade dött i Ås och herr Måns begrov henne där för likstol 6 daler kopparmynt. Sedan drog herr Håkan efter och trugade sig till av hennes sonhustru i likstol 8 daler vitt mynt (hemmasocknens präst hade formellt den praxisutövade  kravrätten, förf:s anm).
En ung man, Börje i Hult, dog och efter honom var 4 kor. Herr Håkan utvalde själv den bästa kon och en bock därtill och drager själv i gården och tager likstolen ut.

Talande bild för vårt alltför stora beroende
av Moder Ko./Bizarro
I Fägerhult dog hustru Märit och efter henne var 4 kor, av vilka en som mjölkade och hennes son Sven hade många barn. Sonen gav herr Håkan en ko värd 3 riksdaler, men Håkan kom åter med den och tog den ko som mjölkade, oaktat Sven bjöd honom 3 riksdaler i stället.
Bengt i Brohult miste sin hustru och där var 2 kor, kviga och 2 barn. Korna stodo i pant för utlagor. Prästen tog kvigan och 1 daler kopparmynt.
I andra gården i Brohult dog bonden och där var några kor och 8 barn. Prästen tog den enda mjölkkon.
Vidare tagit en häst i likstol efter en djäknepojk god för 5 riksdaler och bjuder giva 1 riksdaler ifrån sig.
När Nils på berget dog sattes herr Håkan 2 kor i valet, men han gick själv i fähuset och tog en annan ko.”---.

Förordningen av år 1672 kom i stort sett att stå kvar oförändrad tills likstolen helt avskaffades. Så skedde i samband med prästerskapets allmänna löneregleringar under senare delen av 1800-talet.
                                                *          
     
Efter äldre tiders smålänningar finns i Unnaryd spår i gamla gravfält som Bedjarör, och  i andra forna stenmärken och märkligheter.
Det råder skilda meningar om ålder och ursprung av en egendomlig rundhuggen sten, ett kärl av finkornig gnejs, som byborna trodde hade legat där den låg sedan urminnes tid, halvt nedsjunken i sandstranden nedanför Vallsnässäteriets forna huvudbyggnad.

1909 såg den fornminnesintresserade kyrkoherden Carl Lindstén till att stenen fördes över sjön till Ropareudden och vidare till den plats innanför kyrkogårdsmuren, där den än i dag kan beskådas.
Idén att det rörde sig om en kristen dopfunt från 1200-talet hade framförts och började snart behandlas som ett faktum,  vilket ju ofta är populära teoriers öde. Som en sådan blev den även  inskriven bland kyrkans inventarier. Meningen var att den också rent fysiskt skulle inlemmas i kyrkorummet, men så långt har den ännu inte kommit.
I  sin skrift Beskrifning öfver Västbo härad framförde lantmätaren Jonas Allvin år 1846 en annan åsikt om denna stenbål, vars mått han anger till att vara en halv aln djup och en och en kvarts aln i diameter. Han uppger också att fyndet i ena kanten hade lidit något våld.  Sedan dess har nästan hela kanten försvunnit, enligt illvilligaste ryktena beror det på att bumlingen  tappades under den äventyrliga transporten via Ropareudden 1909. Men byns kyrkoherdar har visst alltid varit rörande överens i sin tro på att det var busande små pojkar som med berått mod naggat fyndet i kanten.  Innan det hände preciserade Jonas Allvin dess bakgrund:

 “På sjöstranden, nära vid gården fanns ett av de hedniska offerkärlen, uti vilka man vid offringar göt offerdjurens blod som sedemera stänktes över djur och människor…”.

Det enda offerkärl från en dittills obevisad blodskult som någonsin hittats skulle alltså finnas i Unnaryd.
Det har sagts och skrivits så.
Jonas Allvin hade kanske, som många  andra nationalromantiker på 1800-talet, väl våldsam fantasi angående våra förfäders hårda kärl och blodiga vanor. Tänk om skålen i stället användes som större mortel eller stenbunke för ett storhushåll, att mala grötgrynen i! Det är väl ett minst lika fint ämbarsbruk att ägna intresse åt?

För några år sedan hittades vid avloppsgrävning, nära gamla garveriet vid Unneån, fiske- och hushållsredskap samt plogbillar av trä, av vilka flera är från från förhistorisk tid, enligt ett utlåtande från Statens Historiska museum. Det låter för mig lite mystiskt eftersom jag inte vet  vad som ska räknas som förhistorisk tid i sådana här sammanhang. Som rätt nyinflyttad på Ulvåsa runt 1960, drygt ett par hundra meter uppåt sluttningarna från Unnenstranden, fann min syster i trädgården en flintskrapa. Av den typ som användes vid beredning av hudar och skinn under gånggrifttiden för tusentals år sedan. 

Och min far kom en gång på bild i lokaltidningen sedan han funnit resterna av en urgammal båtstock, sex meter lång. Sjunken till den dyiga bottnen vid Sjättesjös strand.

I dessa omgivningar kan det alltså vara spännande att gå på sakletartur. Först ska man lämpligen förse sig med lokalfärgande bakgrund ur Diarium Unnarydense av kyrkoherden Sven Paulus Almqvist om vad som tilldrog sig i socknen under hans tid här, 1729-80. Den kan också hämtas ur Unnarsboarnas seder och lif från 1870 av Nils Gabriel Djurklou eller ur den 1967 av N A Bringeus utgivna Unnarydsborna. I Hyltén-Cavallius bok Wärend och wirdarna återges intressanta glimtar som även berör  Bolmen- och  Unnentraktsförhållanden för mycket länge sedan. Av Hembygdsföreningens skrift finns dessutom överupplagor av somliga årgångar.

Vilhelm Moberg har genom sina verk lärt övriga svenskar att vi smålänningar inte orkar riktigt allt, och då klagande säger:
- Jag tyar inte mer.
Om mig kan man nu säga att jag just  skryter och gör reklam för de mina och vår bygd så att jag snart inte tröstar visa mig mer.
Jämte innebörden av lindrande uppmuntran, hugsvalelse eller hugnad är trösta vårt vanligaste ord för att våga,  tör(a)s/tordas och djärvas. Säkert har det från början att göra med förtröstan på Gud och egna rättrådigheten, till den grad att man vågar vara sig själv och säga vad man verkligen vill och tänker.

Vid förra seklets mitt uppfördes en sjuttio meter lång vägbank till Vallsnäs, vid Basteborg nära kyrkbyn och Ropareudden där man förr fick hojta efter båtskarl för att ros över vattnet.
Sommartid gavs då byborna möjlighet till extraförtjänster genom att denna vackra och minnesrika halvö uppläts för campingturism. På sina håll har den därför blivit väl mycket märkt av för många slit- och slängfostrade besökare.

För varje nytt år som går blir vi allt fler på denna jord – måtte vi kunna dela bröd och fortsatt veta hut. Både bland varandra och när vi rör oss i Guds rika natur, även där den präglats av gamla boendes stora möda.
                                                                                                                                                                                                                 
       *

Att vara född den 30 november har haft sina sidor. Till och med den kloke och normalt vänlige Hasse Alfredson har i en av sina böcker bestämt att detta datum är den mycket onda människans födelsedag. Så det är kanske bäst att vara lite försiktig i umgänget med mig. 
Jag vågade tro mig om att vara rätt god och hyfsat hygglig fram till för några år sedan. Då blev jag mer realistisk och kritisk mot både mig själv och andra ”vanliga” människor. Efter att ha lärt att särskilt de av oss som har böjelse för ovanlig grymhet, likt somliga beryktade diktatorer och krigsherrar, är sentimentalt övertygade om vår egen ovanliga känslighet och ömsinta godhet - i betryggande lagomljum tillvaro. Förmodligen gäller detta de flesta, men få av oss hamnar i positioner där hela registret av våra negativa förmågor sätts på prov och lockas fram. Oftast genom ångestunderbyggd maktlystnad, hos både oss själva och omgivningen.


Det var till yttermera visso en onsdag jag kom till världen: på spjutslungaren Odens dag. ”Den ondes”/gode Gudens motkämpe, enligt de värderingar som inpräglats i oss sedan kristendomen tog över vår världsbild.. Tidigare kände vi honom som magikern och kunskapsguden - han var trickstern som gick under flera skepnader och namn. Enligt somlig uttydning var han den Vile eller Ville som var skapargud jämte Ve. De båda förtörnades så att de slängde upp Sol och Måne på himlen, därför att dessa var barn till Mundilfare som skrutit alltför stolt över deras skönhet. 
Vid övergången från hedendom upphöjdes Tor som dundergud i tillåtna minnesfack, som mer ofarligt mullrande gestalt, och fick bli kvar i ortsnamn och folks medvetanden. Från ett gudsförflutet som i det stora hela sågs som allt annat än hedervärt.   
Den tvetydige och långt mäktigare Oden, som skiftade gestalt och hamn och regerade över både liv och död, degraderades av de kristna folksinneserövrarna till att bli Vite Krists mörka skugga: den ensidigt Onde själv. Av påvens män tänkt att fortsättningsvis bli rätt maktlös i både princip och praktik.
 En av de vackraste gamla grannbyarna här utmed Bolmenstranden, Odensjö, har ända in i vår tid lyckats behålla det på sin tid så besudlande gudanamnet.
När den helige Sigfrid runt år 1000 börjat kristna göter och svear hölls han mycket i Värend. Enligt vad historiska anekdoter berättat för mig om min barndomsbygd hade han stora svårigheter med oss hårdnackade hedningar i grannskapets Västbo. Hans följeslagare Unaman, Sunaman och Vinaman sändes ut för att verka, alltså döpa, även i våra trakter. När de skulle mötas för samråd halshöggs de av asatrogna västbosällar, som försökte freda de sina från kristnandets förödande verkningar i samhället.

En runsten restes i slutet av 1200-talet över sonen till den förste kände prästen i Unnaryd. Numer förvaras den i kyrkans vapenrum. På denna skrivs ortsnamnet vndariuth, i avskrift år 1337 de Wndarydh. Där är inristat: ”Gud skydde herr Ingebrekts sons själ. Han, Knut, hvilar här”. För det expertutlåtande om stenens ålder och runornas tydning som hembygdsföreningens annaler hänvisar till står professorn Otto von Friesen. Han tillbringade livets somrar  i sin stuga i Unnaryd, liksom sin genom TV:s Fråga Lund allmänt kände och mångkunnige son Sten.

Att en katolsk präst hade en med stenresning ärad son har konfunderat många, men celibatet i Sverige infördes först vid Skänningemötet 1248. Vi kan nog tryggt lita på att han avlades innan dess.

Folkmun har förtalt att vår under Nordiska sjuårskriget (1563-1570) hårt skövlade och prövade by inte bara fick sin kyrkoherde Göran Hansson bortförd som fånge. Till slut blev vi även av med kyrkklockan. Hämndlystna  dansksympatisörer ska ha tagit den från stapeln och fört den med sig över sjön. De sänkte den utanför Unne hallar, och där lär den få ligga kvar till domedagar.
     En ny klocka anskaffades 1603 av prosten Jonas Petri, som på dess sida lät skriva sig Jon Persson. Där avbildades Kristus på korset, omgiven av de båda rövarna (liksom på altartavlan som målades av Bengt Nordenberg 1874 och då ersatte det enkla kors med mantel och törnekrona som nu finns på läktarens norra sida). Dess dån ska höras tre mil bort, berättade på1940-talet folklivsskildraren Lars Oscarsson i Hult. Åt ljudvågsbäriga sjöhållet till, får man förmoda. En dansk ”grytestöber” fick mästra vid dess tillkomst och den gör tjänst än i dag, om än i omgjutet och 28 kilo lättare skick. Sedan 1660 har den vid sammanringning kompletterats  av en mindre klocka.

Nu tänker jag mig att byanamnets uttalsklang ursprungligen rymde en dubbelbetydelse på samma sätt som själva gudanamnet Oden stod för en skiftande Janusgestalt. Alltså dels ett gott unnande ryd: den omtyckta, gästfria och yndigt rika älsklingsorten där det var en ynnerst att få vara. Men det fanns också en fientlig eller bittert tydande uttalsglidning som antyder skiftande erfarenheter. 
Den gällde även längre fram i historien. Gustav Vasa fick mer än en gång anledning att oroa sig över bygdebornas ”uppstudsighet, upproriska motvillighet och ohörsamhet”. Vredgad lät han en skrivelse hit till hårdnackiga västbobor adresseras Ångered. Den gick  fram! Gör så än i dag.

Oden far fram på sin Sleipner, ihop med annat följe, främst
korparna som förmedlar nyheter till honom.Målning av Alexander
Bågenholm på Mimers källas förlag.
Det var säkert vanligt att ortsordet då uttalades Ånnarä eller Onnare, liksom skåningar och somliga danskar gör än i dag i stället för Unnarä eller Unnarö. Den sköna sjön Unnens vatten blev hårt motvinds stundom gammelgudar-nas Onden eller Onnen, faktiskt, medan vågorna skummade vresigt och ödesdigert  Och ännu långt fram i tiden  ville nog den fruktade Oden själv komma med sitt  dödsföraktande följe i båt in mot strand. Densamme som i Tyskland kallades Wotan: också där for han fram i det våta elementets sjö- och flodsystem. Jämte gråtomteklädde men hetsigt rödluvade Näcken - den erotiskt laddade mansfigur i vår gamla folktro som matchade kvinnligt förföriska skogs- och sjörån. Även i bigestalten Bäcka-hästen/Näckor var han beryktad som dödsfarligt spännande.
Eventuellt ond i äldre tradition i betydelsen ont lidande: enligt myten hängde Oden nio dygn i ett underträd, själv offrad till sig själv. Och dök som förklädd till Grim upp ur gömslen i sjöns vassdungar. Inte grym i naboarnas ögon, kanske, förrän han offrat ena ögat i vishetens brunn och utvunnit den mäktiga shamankunskap som möjligen  bidrog till  hans längre fram ensidiga rykte som ondskefull.
Erlands Josephsons Näcken.
Ondulera av latinets undulera, som  betyder böljerörelse eller våga, är bildat av ordet för bölja, unda. Ävenså undin, vilket är ett annat namn på vattenande: en vätter eller vattenalf, liksom näcken. Bland många andra fala väsen i markerna som anas inpå knutarna än i denna dag mellan dis och dimslöjors fuktskimrande älvadans.
   Sif med gyllene hår, likt mogen säd, som hon råder
     över  Målad av Alexander Bågenholm, Mimers källa.
 Kärleksgudinnan Afrodite, förmäld med Zevs son och  hantverkarnas smideskonstnärlige skyddsgud Hefaistos, kan samman med sin romerska avbild Venus i forn tid ha motsvarats här av böljskumborna spegelsystrar. Födda även genom Freja - eller kanske Sunna, om inte rentav gullhåriga Sif.. .Sedemera har de i självförsvar bländat mig och andra i form av en Elsa, Ulla, Mona eller Rose-Marie. Kanhända…

Unnaryd skulle lika gärna kunna kallas Vattnaort. Ty enligt de vanligaste ortsnamnskällorna har byn fått sitt namn efter Unnen, vilket liksom sjön Unden i Västergötland helt enkelt är ett annat, gammalt,  ord för sjö eller vatten. Utefter en skala med  dialektglidande uttal som ånn, wånn och vann. Möjligen genom en korsande betydelseglidning: från det goda och efterlängtade vattnet, vid lugnt inlands stränder i sköna sjön. Som generöst gav fisk och rika möjligheter att nå ut till västerhavet nedströms åar och floder.
                                                              *
För att kvickt skaka av mig lite ur min kanske alltför fullproppade skalle vill jag nu säga, att om det ligger en viss dialektglidande och uttalad sanning i att både våra och Värends virdvänders, eller wenders, gamla vanervänner asarna kom från Asien - då måste jag apropå vårt rika ortsnamn och senare års populära tal om Platsens Ande häva ur mig följande:
I allts universerade mitt: himmelsguden Uranos.
I den indiska mytologins hierarki tronar bland många andra en mäktig himmelsgudom vid namn Varuna, i par med Mitra - en klippframsprungen solgud med även babylonsk hemvist. Den första delen av ordet varuna betyder antagligen levande vara, som i varelse. Den andra ordleden, -una,  kan betyda ett, förenat eller den enda.

Jag ska inte leka med namnet och kasta om bokstäverna, för det har redan så många andra gjort. Bland både språkforskare och en del andra historiker har konstaterats att det är denne gud som bildar stommen i latinets ord för världsalltet = universum. Dessutom finns han i Uranus = himlavalvet samt i den grekiska mytologins Uranos = världshärskaren: personi-fikationen av himlavalvet som är  make och bror till jordgudinnan Gaia och far till Kronos. Vilken störtade sin far därför att han och syskonen hölls instängda i underjordiskt mörker. Sedan kände denne sig hotad av barnen som hans syster Rheia födde honom och slukade dem nyfödda.  Utom Zevs, som tvang far sin att spy upp syskonen och därpå störtade honom ner i döds- eller underjorden.

Vi håller oss på jorden, och inom dess sfär. För här finns allt gudarnas boning. Liksom människornas förminskat koncentrerade egocentrum, i även min uppväxtby. Vi kan i det sammanhanget konstatera att unna betyder älska, tycka om och lycka på fornnordiska.  Kanhända gav det som åtskiljande ortsbeteckning på sin tid mångbottnat uttryck för att på denna vattenyndiga och avundsamt åtrådda plats, älskar och trivs vi med att låta livet föda nya generationer. Här tycker vi om att röja mark ihop för att i lycka slå rot:
- Vi unnare’ här ryd å ställe att bebo...
I forn tid betydde ryd och lycka röjning och odling, eller boplats med täppa på inhägnat ställe att leva på och av. För en bo(e)nde. Och för mycket länge sedan lär ju klimatet här ha varit tjänligt och behagligt.
Men det var då. Sedan blev det, som sagt, i flera avseenden hårdare bud för oss som  getter och bagg-getter - i enlighet med de nya kallande benämningar som våra förfäder och anmödrar fick den tvivelaktiga äran att gå under. I egenskap av spjutspetsar vid  berikande erövringar för sin nya och stridssugna överhet i svenska – ja, den alltmer storsvenska kungliga huvudstaden uti de rikas Europa.
                                                                 *

På 1800-talet byggdes på många håll i Växjö stift nya stora kyrkor, med rent vitmenade murar både inuti och utanpå. Unnaryds stod färdig 1833.
Visserligen hade en präst uttryckt sig i mycket nöjda ordalag över kyrkans skick och ändamålsenlighet bara något drygt decennium tidigare. Men genom århundradena tycks annars alla ha varit överens om att byggnaden var ofullkomlig. Dess mörker och oöverskådlighet runt vinklar och vrår gavs skulden för att en del oregerliga element i menigheten oväsnades och på andra sätt bart sig högst olämpligt åt under gudstjänst. Detta i sådan utsträckning att bestraffning måste utmätas med både vanlig bot, husbondeböter och stockensittning. Det dåliga uppförandet ägde rum längst ner i kyrkan och på läktaren där torpare, annat löst folk samt ungdom hade sina anvisade platser och varifrån det var omöjligt att följa vad som sades i predikstolen. Hörbarheten i denna gamla kyrka var närmast obefintlig utom för dem som lyckats bänka sig närmast prästen - där fanns särskild avbalkning för varje hemman. Männen satt till höger, kvinnorna alltid på väntra sidan:  getsidan.
1786 tillsatte socknastämman scholaemästaren Sven Aulander som vice klåckare. Han skulle verka också som uppsyningsman på den då nyuppbyggda läktaren: ”Varandes hans skyldighet uppgifva den eller dem av bägge könen, som emot förmodan skulle sig okristligen uppföra och förhålla, inte endast under pågående Gudstjenst utan ock vid utgången ur Kyrkan, så det han brottsliga må befordra till vederbörlig näpst.”, informerar oss inspektorn Gunnar Gadolin i SUJFHÅ 1956.
Albert Målares vision av Gudsolydige Jonas
          som stormrädd omgivning offrar ner i havs-
odjurs buk. /Nordiska Muséet. 
De gamla kyrkorna i sydvästra Sverige hade takmålningar från 1700-talets groteska strömningar, föreställande hiskliga jävlar och helvetsskildringar. Så även vår, och kanske var det därför som bygdens inte särskilt rika invånare gick med på att bekosta uppförandet av nybygget; de flesta tvingade sig till att klara sin andel  genom egenhändigt och tungt dags-verke.
Den 1827 utsedde prästen Arvid Andrén verkade från första början ivrigt för upplysta nya tider i ljusa och rena lokaler. Utan en skymt av den gamla helvetesbråten i form av allehanda målningar som tid efter annan nyöverlagrats i olika påbättringsförsök.
Rykten förtalte nämligen, en bit in på 1800-talet, att man gjorde bäst i att utplåna dylik kreativ konst därför att den hade förmåga att framkalla djävulen och hans anda över den menighet som i kyrkbänkarna hukade under sina fasaväckande takmålningars treudds-gestalter. Lika överlägsna dem som både präst och kung med följe gärna ville visa sig vara.

För mycket länge sedan avbildades de kristliga dygderna i skepnad av en kvinnogestalt som höll i olika symboler, formade till bland annat bok, kors, dödskalle, duva, brinnande hjärta och orm. Med manande bibelcitat som: Si jag sender eder såsom får ibland ulfwar, warer förthenskul snelle såsom ormar och enfallige såsom dufwor.
Senare reducerades den givande gestalten till en hand ur skyn. På så sätt kom den att nå dubbel symbolverkan eftersom en hand ur skyn är en urkristen Gudssymbol; inom den äldsta kristna konsten fick Gud inte avbildas i hel människoskepnad.
Unnaryds gamla kyrka hade likadana
            takmålningar som de i Lidhults kyrka,
        de senare kan i dag ses i S:t Olofs
  kapell i Tylösand.

Genom vår gamla kyrkas färgrika himlatak sträckte sig även en regnbåge, utan handräckning men beledsagad av följande ord: Min boga hafwer jag sat i skynom, then skal wara teknet til mit förbund emellan mig och jordene.  Gen 9:13.
Det lär vara 1700-talsprosten Almqvist som valde motiv och citat. Han har i sin krönika beskrivit hur takets centrala del upptogs av Kristus som världsdomare i Ytrtersta domen. Munnen uttalade: Står upp i döde och kommer för domen!
Väster om detta återgavs helvetet och de fördömdas kval, enligt Sven Paulus Almqvist ”på wanligit sätt”. I anslutning till det var på västra vapenhusväggen målat bibelordet: The ligga i helwete såsom får, döden gnager them: men thee frome skole hasteliga få råda öfwer them och theras trotzan moste förgås; vti helwwete moste the blifwa. Ps 49:15.

Vändande om hem möttes församlingsbon, på södra väggen över utgångsdörren, av tigandets lov:  War icke för hastig med tinom mun ovh låt tit hierta icke hasta til att något tala in för Gud: ty Gud är i himmelen och tu på jorden: ther före låt tin ord wara få. Eccles. (Ecclesiastes= Salomos predikare).
I fornsvenskan betydde ordet and skördetid eller höst, från början med innebörden ”ansträngande arbete”. Kanske är det samma ordled som finns i andakt liksom i andra/annan. Varpå innebörden ibland glidit tillbaka till att stå för anfäktelse och motståndets svettiga andtrutenhet. Som i anlete av forsvenskans  andlite, bildat av and = mot och liter = utseende, färg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar