Kapitel 5

                                                       

                                                        

Sen 1950-talet bleknad byaidyll
            - här häcken och gröna trädupp-
          vaktningen förbi gamla apote-
ket i Unnaryd.

För min by, bland andra längs kurviga grusvägar genom skogiga skuggriken och ljusa sjönejder, blev det alltså verklig nyordning på 1950-talet. Nationell och rationell likriktning började gälla i stort som smått, så nästan alla gamla lummiga byaidyller sopades bort medan kommunernas maktmän ivrigt gick in för att fungera  modernt planerande. Tätorterna förvandlades okänsligt till trista centrumkopior – den ena mer lik än den andra längs breddade och asfalterade vägar: beredda för långtradares timmerlass, och för kreatursvändor till centralt rationaliserande slakterier. Vackra träd och häckar som paraderat längs vägarna genom Torget i Unnaryd försvann, likaså lönnhäcken och allén i Alebo.


Det gjordes upprepade försök att få järnväg framdragen till Unnaryd men till slut måste de kommunansvariga skrinlägga de förhoppningarna. På 1890-talet bildades Unnens ångbåtsbolag med Vega i centrum för verksamheten. Senare, efter en besvärlig brand ombord, tradade här även Freja samt en pråm. Därmed hade man i tjänlig väderlek ordnat för bekvämt närmande till järnvägsförbindelsen på Bolmenbanan mellan Halmstad och Ljungby och handhade såväl persontrafik som fraktande av timmer, virke och köpmannagods. Lönsamheten var dock dålig,  verksamheten blev därför inte långlivad.

 I 50- och 60-talens strömlinjeformande verklighet kunde ändå den som saknade bil lätt ta sig till och från Unnaryd med väl fungerande bussförbindelser längs de kortade vägsträckorna till Halmstad, Värnamo och Ljungby. Nu efter millennieskiftet återstår linjen Lidhult-Hylte med halvdan anslutning till Halmstad och Ljungby. På senare år har det av tvingande ekonomiska skäl dessutom blivit si och så med tidigare berömvärda underhållet av en del vägar som för hitåt och här-ifrån.

Vi får hoppas att det inte ska barka iväg alldeles åt skogen och bli lika illa som under långa perioder förr i världen. Då var tidvis inte bara småbyarnas vägnät utan även lands- och häradsvägarna i mycket dåligt skick, med hjulspår mitt i som ofta var lerigt uppkörda och svåra att ta sig fram i.

    Grindslanten av Aug Malmström.  Motivet,  på välspridd reproduktion i många
   småländska  lanthem , lockade ofta fram igenkännandets leende. Även hos min
 tant Hulda på Fransabo, pappas styvmor.

Före betesmarksrevolutionen en bit in på 1900-talet hindrade fortfarande mången le (=leddelen av gärdsgården, alltså en grind) framkomligheten för de nya, otåligt motorvrålande fordonen. Bertil Johansson skriver i SUJFHÅ 1954 att barnen en tre-fyra decennier tidigare ivrigt höll utkik i stugfönstren efter hästskjutsar eller bilar som närmade sig och kanske skulle ge en hygglig slant när grinden öppnades. Kontanter var svåröverkomliga, så sparade grindslantar blev för många en stomme i det lilla startkapital de hade att börja livet med.

Ett le fick vanligen ett naturligt framväxt namn, som kyrkbyns Korsleet vid Vibo, Rellesdungaleet i Fjällansnäs och Syltebäckaleet i Lockabäck. I Almesjö hade man Hägnaleet och Lakullaleet, i Karsnäs fanns vidare Hoggebole och i Drosphult Klönneleet. Genom Gullanabba hindrades framfarten av Sköjtebole samt Söaleet. I Andersabo måste man öppna Ansabo le.

I min barndom hörde jag ofta skämtas om att Unnaryd var världens ände. Annan lägesvär-dering lär ha gällt under dimmig forntid, med båten som det smidiga fort-skaffningsmedel som bilen står för i dag.  Byn som gömde sig i det väst-svenska vattenrikets löv-skogsgläntor sågs nog då som en rätt lättnådd men ändå relativt undanskymd och trygg hemort dit man tog sig från danska kusten via Lagan, Bolmån, Nissan och andra vattendrag.

Numer brukas några av dessa som kanotleder, av ibland alltför äventyrliga resebyrågäng med turister som då och då fått för sig att den svenska allemansrätten ger alla rätt att komma hit och ta sig en hare till lunch, såga ett lagom tjänligt träd till kvällsbrasan eller skövla och skräpa ner i skog och mark lite hur som helst. I enlighet med den länge spridda synen i stort på vårt land, uppifrån våra internationellt kultiverade ledarkadrer i huvudstaden.

”Ni Laga” är, av gammalt, vårt begränsande område.  ”Vi Äta” får vara andras ange-lägenhet, längre norrut - vid Viskan och Ätran.          

Vi prisade oss visserligen lyckliga som hade lugn, måtta och sans kvar, men vår hemby höll onekligen på att krympa i vissa avseenden - kom lite avsides medan världen runtom alltmer gick in för modern storskalighet. Det verkade rentav som om vår ort satts på undantag och stod inför utarmning som gammal gedigen kulturbygd. Befolkningen minskade år från år. Vi var nog ungefär 2  000 själar i socknen när jag föddes, det började se ut att bli bara cirka hälften vid tusenårsskiftet.

Oron växte vid nationalekonomiska kriser, mellan ebb och flod i världskonjunkturerna, även om flera banker och livsmedelsaffärer samt sjukstuga med läkare och apotek länge borgade för rätt företagsvänliga förhållanden. De gamla skakade på huvudet och bekymrade sig.

Kanske hade de gjort det än mer för sina efterkommandes räkning om de vetat det vi i dag vet. Att i stort sett anonyma globala maktringar, via välorganiserade lobbyister eller genom ägarinflytande, styr inte bara viktiga delar av internationell mediepolitik utan också avgör utformningen av handelsavtal som FTAA och MAI. Vilka framförhandlas bak lykta dörrar.

Det har nu till sist, på försommaren 2001 – ”äntligen” - läckt ut i seriös internationell press att sådana inflytelserika grupper, i institutioner som överordnats nationell politik, bestämt att också fördelningen av dricksvattnet ska underställas kapitalismens globala marknadskrafter. En bit in på 2000-talet. Oavsett om det land eller område varifrån det hämtas blir utarmat och inte får råd att köpa egna behovet..?

Alebogäster på utflykt till Järanäs för att se några av Bolmens 365 öar.

Om byn sades förr att lika många sjöar, skogs-tjärnar och kärr  fanns i den som årets 365 dagar –  den större  systersjön Bol-men lär rymma mot-svarande antal öar.

 Tolv gånger tolv eller 144 är den siffra som förr brukade anges för Unnens yta i meter över havet. Den existerar emellertid inte i statens påkostat privatpro-ducerade Nationalencyk-lopedien. Ej heller bygden, att tala om – mest bara i form av knapphändigt sidoredigerade uppgifter. Detta är förstås typiskt och konsekvent för hur nutidens centralmäktiga stadselithjärnor betraktar särdrag i landets landsortsmiljöer och deras historia: som något ganska ointressant eller obehövligt vilket i besparingssyfte mer eller mindre kan uteslutas. På sin höjd klumpas deras historia svepande ihop i andra och  vidare sammanhang.

I till exempel Nordisk Familjebok från cirka 1950 ges mer kött på benen. Åtminstone får man där om min barndomssjö veta, utom höjden över havet, att den är 25 meter djup och 22 kvadratkilometer stor samt rik på sjömalm. Dessutom utlärs att den är 13 kilometer lång och har en medelbredd på två kilometer, alltså liten i jämförelse med grannvattnet Bolmen: Smålands största sjö (frånsett Vätterns södra vattenända…) som också den har en del av stränderna inom Unnaryd.

Ordet bolmer beskrev förr det som var stort, sjönamnets innebörd är alltså Storen (Unnen betydde Vattnet eller Sjöen alternativt Skönen, mer därom längre fram). Dess huvudform brukar anges som rektangulär, den är 36 kilometer lång från norr till söder med en bredd på 12 kilometer. Största djupet fram till 80-talet var 37 meter och vattnet höll sommartid en temperatur på 18 grader.

Även den har en sjöbotten rik på myrmalm, som förr fyndades från Bolmsö, den fornminnesrika huvudön. Som barn hade jag för mig att långsträckta Unnens konturer på kartan såg ut ungefär som en pusselbit tagen från likaledes långsmala Bolmsö. Vilken dock är något längre, nästan två mil, och kan betraktas som en halvö: en mycket smal landtunga förbinder den åt Ljungbyhållet med fastlandet.  Mot Unnaryd tar man sig med Vägverkets färja Bolm, via Sunnaryd.

 Under förra seklets första decennier reglerades Unnen och fick ett litet kraftverk samt flottningsränna. Vid Önne(Unne?)-kvarn, som jag ibland hört bybor uttala Ynne och där sjön förr fann sitt naturliga utlopp i Bolmen genom en å och dess vattenfall.

Enligt min syn på saken har under senare år de långgrunda stränderna i denna vår större sjö förfulats. Dess yta har väl sjunkit en del sedan den under 80-talet började tappas på vatten, per tunnel och rörledes till de av bördig jords rika skördar högmodiga skåningarna som då påstods bebo ett ömkligt vattenfattigt landskap.

Tättbefolkade tyska storstadsområden, och till och med israeliska intressenter för ökenblomning, ställde sig tidigt i kö för att i rörförlängning få del av vårt med tiden ganska försurade sötsjövatten. En kö som no g blev kortvarig. Källorna för vårt grundvatten har på sina håll  kemblandats med vägsalt och bekämpningsmedel mot ogräs. Därför har också vi prövat med att från ovan vitmena Syster Natur med kalk, över ett par mindre vattendrag. I hopp om friskare regn så småningom - med bättre tider och gödningsbruk och kanske avvikande vindar från Brittiska öarna.

 Är man misstänksam av sig kan man undra om Unnen vid behov har extrareglerats av en labil väderleksgud. För strandlinjen vid gamla badhuset i Alebo har under senare år, då jag sett den, gått ett par meter längre ner än på vår tid. Det var inte så grunt här, förr. Sjön stjälps visserligen genom landhöjning över åt söder, vartefter. Men så här fort kan det väl inte plötsligt ha börjat gå, om bara naturen haft sin gång?

Detsamma gäller förstås Bolmen. Dess stränder är på sina håll branta med utskjutande uddar och halvöar, men i norr är de mycket flacka med vida sandslätter över vilka låga flygsandsdyner höjer sig: Slättösand. Detta beror på den olikformiga nivåförändringen inom bältet av stora sjöar som sträcker sig i en båge genom södra Småland och Västergötland Gammal sjöbotten har därför torrlagts på småländska urbergsslättens norra sluttningar av sydsvenska höglandet. I denna synnerligen sjö- och våtmarksrika trakt kan så resterna spåras av den större sjö som efter sista landsskapsformande istiden bildades i ett meteoritnedslags ursprungskrater.

Regionen tillhör Lagans vattenområde men dess källor har liksom Nissan sipprat fram sydväst om Vättern, nära Norra Unnaryd och Taberg, med uppemot 300 meters nivåskillnad på fallhöjdsvägen hit ner.  Närmast får Unnen sitt tillflöde från bland annat Femmen, Färgen-, Ya- och Nejsjöarna, Fjälen, Rangen och Sjättesjö. Gamla Roten tappades på 1860-talet, men ännu sipprar kanske en och annan droppe hit från dess kärrbottnar.  

Tidiga 1900-talets mossutdikning och torrläggning av våtmarker i stora delar av södra Sverige har nog, storskaligare än runt vår Roten, stört inte bara fågellivet utan även tillrinningen av vatten. Under vars Unnenyta, förutom ett rikt mikroliv, främst mört, abborre, sik, gädda, lake och ål rör sig. Kanske även braxen och en eller annan kräfta. Dessutom, här och där under senare år, inplanterad laxöring.

1916. Ålderdomshemmet i Unnaryd var också bondgård: mitt i bilden sitter
     min fars halvbröder Edvin och Erik och tar rast under arbetet i betåkern.

Pappas yngre halvbror Edvin upplevde en gång vad som tedde sig fantastiskt för honom, och som nog få varit med om nuförtiden. Han trodde sig minnas att det var i elvaårsåldern runt 1920 som förestån-darinnan på före detta Fattighuset, allt-så  Ålderdomshem-met i Unnaryd, som mes tkallades För-sörjningshemmet och var hans barndomshem,  skickade honom att plocka bär i en stor hallonfälla mellan Basteborg och Lilla Hult. Medan han stod vid fällan slank plötsligt det han först tog för en jättelik orm förbi hans fötter, tätt intill. Den var väldig: en dryg decimeter i diameter, påstod han bestämt medan han jämförmåttade med högra överarmen. Den följdes i sitt spår av ett otroligt myllrande tåg, där  en del var nästan lika stora, andra mindre än ledaren. Så småningom trodde han sig begripa att det var en ålavandring han sett, antagligen på väg mellan Unnen och någon av Slättensjöarnas vatten.

                                                           *

De första människorna som kom hit efter sista istiden var kringströvande vildrensjägare som ungefär 7 000 år före vår tideräkning började ordna fångstboplatser åt sig längs vattendragen: röjde sig så för sin flock ihop en unnad ryd. De var bundna till sitt jaktbyte och då klimatet förbättrades följde de djurflockarna norrut. Här blev det då nästan evig sommar: gran och tall fick inte sin behövliga vintersömn så de klarade inte värmen. I stället kom en lövgrönskans rika tid som gav skydd och näring åt mängder av vilt i täta hassellundar och skogar av ek, lind, lönn, ask och alm.

För Unnaryds bobyggare var detta överflödets goda dagar, anskaffandet av föda, kläder och bostad tedde sig då nog mer lustfyllt än arbetsamt.

Men under den svåra klimatförsämringen, för tusentals år sedan, uthärdade  invånarna kanske inte första fimbulvintern, funderar med inlevelse Eidan Lindstén i en tiotusenårig återblick från kyrktornsgluggarna, där han som prästens pojke många gånger kikat ner över landskapet (SUJFHÅ 1954):

När jag efter en tids bortovaro kom hem, nog 1957, fann jag
              att Alebos lummigt sköna tid var ett minne blott. Ingen lönn-
      allé och -häck fanns. Inget vildvin på nymålade fasaden.
         Ingen rosenrabatt på gräskulle runt källan.  Bara stenhård
        inramning. Också den väldiga granen, som länge stått här
     som stolt och höjdsträvande naturpelare, försvann inom
 kort. Ogräsklassad?

--- ”Hällristningarnas dyrkade livsträd, den förut sällsynta granen, blev nu ett ogräs som med sina svepande grenar bortträngde, beskuggade samt förkvävde de sommargröna träden. ---så snart järnet blev var mans egendom spirade åter livet i denna skog- och sjörika bygd. ---Skäran, lien och svärdet var inte endast symboler för liv och död utan en treenighet, som hjälpte Unnarydsborna att fortleva i en ond tid samt gav åt deras händer ökade möjligheter att kämpa mot hunger och umbäranden, mot vilddjuren och påträngande fiender”.--”I svedjelanden, där askan gav näring och neutraliserade den sura förnan, såddes råg och under senare tid även rovor, varefter lövskog fick vandra in. ---Förutom det som jakt och fiske inbringade jämte slåtter från våtmarkerna, vilka nu började bli värdefulla, fick bonden genom lövängsdriften en stor del av det han behövde för sitt livsuppehälle.

Mjukt böljande kullar längs sköna Krok-
sjön på vägen mot Jälluntofta

För lövtäktens skull skyddade man lövskogen och utökade den. Hamlingen av träden har ända in i våra dagar varit minst lika viktig för foderanskaffningen som höstslåttern. Genom att lövskogen bevarades blev bygden leende och vacker--- Mycket av detta har flerstädes försvunnit och mera kommer att försvinna, men i Unnaryd har dessa naturvärden dröjt sig kvar av flera orsaker.---

Kyrkbyn har förmodligen i sen tid blivit centrum för Unnaryd. Av naturbeskaffenheten, fornlämningarna och vegetationsresterna kan man spåra den äldre odlingen till Ödegärdets sluttningar. Med fortsättning norrut till Åkerbo, Brunnsbacka och Färda mot Jälluntofta till. Samt söderut på landtungan mellan Bolmen och Unnen.---

Från horisont till horisont breder landskapet ut sin stora växtmatta i vars varp människan slagit in sina trådar--- Man får ej glömma att detta är frambragt genom målmedvetet arbete, där det värdefulla fick växa, frodas och utvecklas, under det att det ovidkommande rensades bort och blev fredlöst. Genom att följa dessa trådar när man stavar sig fram i naturens abc-bok är det möjligt att med hjälp av kvarvarande örter, buskar och träd spåra den äldre odlingens utbredning, men man får även en bestämd uppfattning om de nyttoväxter som på olika sätt hade betydelse i hushållningen och därför som relikter nu bidrar till att belysa våra förfäders livsföring.”---

                                                          *

Genom utdikning av sankmarkerna har skogen gjort sitt intåg även i växtrika kärr. Den suger till sig vattnet, så våtmarkerna har vid tusenårsskiftet torkat ut och försvunnit med ur flera synvinklar förödande verkan. Agda Forsbring ger från tiden runt 1930 en inblick i hur de grässorter som växte i mossar och mader tillvaratogs, vintertid använda som foder till djuren (SUJFHÅ 1992):

”--- Då var man helt beroende av solvärmen när höet skulle torkas--- måste packas hårt för att få plats, men var det inte torrt möglade det i ladan. --- Tiden för höskörden kallade man ’hösten’. Man började hösta första veckan i juli. Igensåningarna på åkrarna var det första man slog och ’skötte’. Sedan kom ängsslåttern, det självsådda gräset med sin blomstflora, som växte bland lövträden i gärdena. Så kom ’rantaslåttan’. Den utgjordes av dikesrenar och vägkanter. Och sist kom ’kärraslåttern’. Det var här man skördade starr, ströppel och ramme med mera, allt efter kärrets vattentillflöde.---

 En del kärr var så sanka att den som gick där kunde frukta att han skulle trampa igenom gungflyet och sjunka ner i gyttjan. Men ytan var seg och något sådant hände inte. Karlarna som slog rullade upp byxorna över knäna. Fruntimren som räfsade ihop och fraktade ’ilann’ gräset gick i sin ’liggegump’, en knälång kjol, eller gick de i bara särken och med träskor kippande på fötterna, eller helt barfota.---

På de områden där starren och rammen växte var vitmossa och i vitmossan bodde ettermyror. Det kunde finnas riktiga små stackar av dessa fruktade djur, ---Det sades att sex bett av ettermyror på samma ställe gjorde lika ont som ett kraftigt ormbett. Då man stannade under arbetet just på en sådan tuva märkte man snart att man stod på ’ajter’, som man uttryckte sig, och där stod man inte länge.

Några ettermyror i en liten mosstuss var emellertid ett krigsmaterial ungdomarna emellan. Ingen kunde vara säker på att gå fri från att bli måltavla för en sådan. --- I våra dagar benämnes kärleken med tre initialbokstäver, nämligen sex. Förr gick den under namnet ’töcke’ ---tändes--- kanhända  just vid en batalj under slåtterarbete i en rammamosse.”---

1926: Skörd av fälleråd i Hult.

Under svåra torkår bärgades också vass i strandkanterna till kreatursfoder. Så skedde senast 1947, i Vallsnäs.

1868 var ett svårt nödår som gick hårt åt både folk och fä även i västra Småland, men bara en man hittades här ihjälsvulten i sin stuga. På 1700-talet inträffade mån-ga missväxt- och nödår, året 1758 var ett av de svåraste, förtäljer Lars Oskarsson i SUJFHÅ 1998: ”---’mångas ansikten svartnade och förtorkade och mången blev så utblottad att han aldrig mer kunde resa sig.’

Prosten Sven Paulus Almqvist ger i sina efterlämnade anteckningar en skakande skildring av detta svåra hungersnödår: ’Våren var först något våt, sedan mycket kall och torr så att intet gräs kunde gro. Detta förorsakade en gräslig foderbrist så att många måste tillgripa halmtaken till kreaturen. Allt detta oaktat omkommo alla slags kreatur, hästar, kor, får m m.

Förorsakade ock den långa och stränga vintern en gräslig dyrtid och brist på spannmål, så att ganska många inte förmådde så upp all sin åker utan blev mycket osått och öde. Det hände även änkan Maria Isaksdotter i Unnaryd(s kyrkby, förf:s anm)) som måste lämna Tjuvadalen alldeles osådd--- Många levde hela månader utan bröd vid kokemat. Andra malde halm till spis, andra de späda bokhjorten (omogna bokollon), både skal och kärna, och måste tillgripa  ovanlig och onaturlig spis ---ingen mindes en så gruvlig hunger och dyrtid’---”.

Långt från banade vägar och annan bebyggelse var livet i ”stenahiena” ibland svårt,  särskilt under snörika vintrar. I milsvida skogar drev också långt in på 1800-talet vargen omkring i stora hopar, ylade rovsökande i mörkret utanför stugknutarna och tittade in genom de lågt placerade fönsterrutorna till skräckslagna invånare. ”Därom berättar ett sockenstämmoprotokoll av den 1 maj 1814: ’församlingen beviljade Magnus Olofsson på Hultet 6 riksdaler b:o i skadestånd för två bockar och två getter, som i vintras för honom blev rivna’”, skriver Bertil Johansson i SUJFHÅ 1956.

Jordens bördighet är växlingsrik som allt annat i det smålänska landskapet, där Sveriges alla naturtyper lär finnas representerade. I dalar och på strandsluttningar var gammal sjöbotten på sina håll lättbrukad till att ge riklig skörd.  Men så var inte alltid fallet. I Unnaryd har alltid boskapsskötseln stått i förgrunden eftersom odlingsmarken särskilt i kyrkbyn består av magra ljungryar. Därför fanns inte många rika storgårdar med underliggande torp och backstugor utan mest självägande bönder med måttliga ägor. Först med 1800-talets överbefolknings- och försörjningsnöd växte en hel del småtorp fram i nyröjda skogsgläntor. Förr fanns här nog mycket får och getter – hela denna utkantsprovins mot Danmark gick ju under det talande binamnet Getapulien – och skinnberedningen var betydelsefull.
 Ibland kom ensligt belägna skogstorp på självdränerande sluttningar att betraktas som ”burgna torp”, grödan kunde där växa förhållandevis frodigt i den djupa myllan mellan stenarna. Rörligt vatten berikat med lösta salter och näringsämnen från högre liggande områden sipprade fram och ersatte  här, i hackbrukets tid, vår moderna konstgödning.

 Den vanliga typen av tegar med morängrus och torvjord, som våra förfäder en gång bröts loss med outsäglig möda från urskogens grepp, är nu i väsentlig utsträckning förbuskade  hagar. Om inte redan storligen grangrenslade sedan de vid förra seklets mitt  återtagits i stadigt grepp av naturkrafterna. Eller snarare av storskogsdriftiga bolagsintressen med kanske dyrköpt toapapper på programmet. Mossan i skogsmarkerna brukades i gamla tider för samma ändamål, men fastän i princip orörd av människans hand eller baktankar har den ändå på många håll försvunnit.

Skogen har i dessa yttersta dagar blivit likt ett förvuxet och knarrigt klagande ymnighetshorn, denna drömda skatt som även i Unnaryd befriat sina ägare från slit i magra jordfåror. Många av dem byggde sig villor i kyrkbyn, andra flyttade till stan medan en hel del gårdar och torp lämnades öde. Efter hand har de befolkats med danskar och tyskar som berikar de lokala näringarna och sig själva, språkande i klingande mynt och på främmande tungomål.

                                                       *

Snorre Sturlassons isländska sagor rymmer gemensamt nordiskt arvegods från tiden före Svearikets maktutbredande över bland annat de götiska småländerna. Dessa och annan traderad visskatt återger forntida händelser även i södra Skandinavien, där kristnandet innebar utplåning av de skriftliga urkunder från hednisk tid som ristats eller skrivits på trästavar och näver. Bara en del av den allra tidigaste figurativa konsten finns kvar, från bronsåldern huvudsakligen; stenristad på klipphällar.

En visa från 1100-talet står för en av de lokala mytbildningarna i mina hemtrakter. Hjälten i den är en jyllänning vid namn Ebbe Skammelsson som förälskat sig i Unnarsflickan Malfrid på Tira. Efter bragder i fjärran länder troddes han vara död. Hans bror Peder har därför enligt sed trolovat sig med den tilltänkta bruden och det rustas just till bröllop för dem då den försvunne fästmannen återvänder.

 Trött till utmattningens gräns efter resans strapatser blir Ebbe som besatt av svartsjukt hämndbegär. Han dräper och förstör livet för både sig själv och dem han mest trott på och älskat. Livet blir likt en ångestriden mara och han ger sig som pilgrim av till påven i fjärran Rom.

 När han kommer åter till egendömd bot fullgör han den tungt kedjad. Men med en länk mindre att släpa på för varje dag av årets  straffvarv på Bolmens 365 öar. I Angelstad når han sitt mål och dör befriad.

Den sista ringen i Ebbe Skammelssons kedja lär vara den som ännu bevaras i Angelstads medeltida kyrka. Där finns visst också hans stenminnesmärkta grav.

I det engelska eposet Beowulf, nedtecknat på 700-talet, finns en av de få beskrivningar som förmodas ha bevarats från gamla sydnordiska områden. Här handlar det om bland annat 500-talets stamkrig i norra Europa. I gränsområdet mellan sägn och verklig historia kommer hjälten i denna berättelse från storgården Tira - som lär vara nuets gamla Tiraholms säteri vid Bolmenstranden i Unnaryd. Det kallades förr alltid bara Tira av min morbror Valfrid och hans Anna samt andra av dess torpare och folket i trakten.

Gamla nordmansnamnet Beowulf, lärde jag nyligen mer om. Det påstås egentligen vara ett gammalt namn för Björn, som flera svenska kungar ska ha hetat vartefter tiden gick. Från början kanske det rentav fungerade som kungatitel. I dimhöljd forntid var det lika med Bi-Ulf, enligt forskare av namns ursprung. Jag tycker att också Bi-Arn eller Bi-Örn, bör nämnas i sammanhanget.

Möjligen stod det här levande varats kännetecknande binamn för kungörelse om den skepnad som just intog valhallens högsäte. Den aktuella närvaro vari väldets och kraftens förste skiftade mellan att hölja sig i örnfjädrar, varghamn eller björnskinn. I överensstämmelse med shamansk makttradition, världsvitt spridd i urminnestid - till och med före istiden, enligt senaste forskarrön.  Valet av skrud lär ha berott på den pågående krisens art och eventuella behov av bärsärkagång, långt utöver vanligt mannamod.             

Hjältenamnet Beowulfs såg jag länge innan dess som shaman- och kungamäktig sambindning av genom urkraft repekterad björn och varg (19-årig gifte jag mig med en poesiskrivande ung man. Han hette Ulf Björn, liksom sin lillebror. Den senare av dem fick förstanamnet som tilltalsepitet. Deras föräldrar var säkert medvetet, och jag kanske undermedvetet, påverkad av sagonamnet). Han som utförde stordåd för danske kungen i dennes land genom att dräpa det onda trollet Grendel som spridit död och fasa i danernas hävdrika dryckeshall. Han gör också slut på bestens hämndgiriga och ännu värre mor, i kärret under vilket hon har sal och viste. Far sedan hem över vattnen.

Med tiden blev Beowulf kung och såras dödligt av den eldsprutande drake han dödar i striden om en guldskatt. De som efter hans död vill verka för folket får dela den skatten. Han tar till sist en gyllene ring från sin hals och ger den samman med hjälm och brynja till unge Viglaf, sin efterträdare. 

I anrika eposets slut heter det att stiltje rådde när lågor och rök steg mot himlen där folket samlats kring hans likbål. Det hade rests högt på brinken vid Valsnäs, på långt håll synligt för sjöfarare.

Alebo har utsikt snett över sjön till ljusa Vallsnäs, alltid lyste den udden soldränkt under min barndom när skugga framemot kvällningen redan lägrat sig över oss på sjöns nordostsida.  Detta landmärke är också synligt på långt håll från storsjön i Unnen. Där man kom förbi trolskt stämningsfulla Kvinnoholme när man förr färdades via Bolmen från Bolmån och Lagan utifrån de danska rikena och Västerhavet.

 

Vi nordbor var före kristnandet både mindre ”barbariska” och ”vandaliska” än de kvinnoförtryckande kulturerna runt Medelhavet, som nu länge lyckats intala oss att vi var nästan djuriskt underlägsna dem. Och delvis gör så än i dag, särskilt genom diverse religiösa centra och så kallade kulturpersonligheter.  Men hos oss hade kvinnan av hävd fri och jämlik ställning - om än "lagom" könsanpassad sådan.      


Den Ljungbyfödde amatörhistorikern Östen Kjellman gav i slutet på 90-talet ut en bok som heter Den forna seden. I den återges en stor mängd textutdrag från i flera fall hittills okända källor till den äldre nordiska historien. Han visar genom dem att Norden hade en egen högtstående kultur innan kristendomen infördes här. Och med den en hel del kulturavarter från sydländska samhällskärnor, inklusive den som författaren kallar judiskorientalisk.

På grundval av de omfattande originalutdragen tillbakavisas den av katolikerna förr spridda föreställningen om människooffer, slaveri och barnutsättning bland våra förfäder. (Men sanningen kanske ligger däremellan…)

Gemenskapen omfattade inte bara de levande utan också ättens döda medlemmar. Man aktade släktens avlidna högt, de utgjorde en bestående kraftkälla för deras efterlevande.

Detta visade sig särskilt under den fornsvenska alfajulens fruktbarhetsfest,då det dukades för fred och god skörd under det nya året. Man inbjöd också sina döda till samvaron och lät nätterna igenom mat stå kvar på bordet för dem. Den över hela Norden utbredda myten om de dödas julotta tyder på hågkomstsrester av en tradition med våra avlidna nära överdådsblotets centrum i dödsmörk midvintertid. I dess minnesspår figurerar än i dag också de säregna norska julsvennernas uppvaktning.

Träd.  Rötter. Skydd - och kvistig
 himlakontakt.

Förutom träd- och övrig naturdyrkan samt förfäderskult var släkt- och vänskapsbefästande fester de viktigaste inslagen i religionsutövandet. I detta hölls också grisen högt. Särskilt alfablot och disablot motsågs, varvid inte minst civiliserade lagbundenhetens samt  grödans och växtlighetens fruktbara gudinna Ceres grundligt firades. Numer ofta namnad efter grekiska parnassens Demeter, och inte sällan sammanblandad med Freja från vanernas gudakrets.

Ödestron var djup, men likgiltighet och predestinerad  uppgivenhet var ändå otänkbar.

 “Låt vara att ödet bestämmer för mig, men ödet bestämmer inte vad som är viktigare för mig: det sätt på vilket jag bär nornornas dom. Det bestämmer jag själv”, heter det i Kjellmans text. Det var inte fråga om handlingsförlamande underkastelse som gjorde livets vägskäl och värdeval meningslösa.

Men den omfattande förkristna litteratur på svenskt område som enligt författaren fanns utplånades alltså, i regi av de nya makthavarna med påveromersk bakgrund. 

Förstörandet av på trä nedtecknade historiskreligiösa minnen och föremål genomfördes med eld. Anfört med svärd hållna av våra från början oorganiserade kungar, som till slut lockats till svek av den rikedomsfascinerade och systematiskt fungerande kyrkomakten.

Senare har naturligtvis tidens tand slukat de organiska resterna av det kulturkänsliga och maktmagiska arv som eventuellt fanns undangömt.

Östen Kjellman lägger framför allt fram nya idéer, intressant dokumentstödda, om att vikingatågen var en flerhundraårig försvarskamp långt ner på kontinenten. Mot påverikets upprepade försök att erövra norra Europa och Norden.

Medan andra källor berättar att de kristna arianerna samtidigt kvästes. Liksom de i vissa avseenden snarlikt troende manikéerna, varpå det blev öppet för världsvid spridning av inte bara det kristna utan även det muslimska budskapet. Manikéerna hade i stort sett glömts bland historiens skuggor tills Sven Hedin i början på 1900-talet gjorde textfynd av dem, längs Sidenvägen till Kina.

Knut Carlqvist, Finanstidningens förre kulturchef, skriver spännande om och runt den här boken av Östen Kjellman i Folket i Bild Kulturfront nr 6-7  2001:

“Ännu underskattas det hedniska Nordens betydelse för den europeiska utvecklingen”, säger han och betonar vidare att nordborna kände till Attila redan på 400-talet och var med Alarik bland västgoterna när denne gav Västrom dödsstöten. Vi får också veta att det var via krig mellan romarna och germanerna, där nordmän deltog, som historieskrivaren Jordanes fick underrättelser om förhållandena i Norden och kunde vidarebefordra dem i sin gotiska historia.

Bland sina kunskapare omnämner han Finnvedsbor.

Vi möter där framför allt den mäktige hövdingen Rodwulf som försvarade östgoten Teoderik när denne omkring år 500 härskade i Rom. Det var från hans hov som Silverbibeln fördes till Uppsala. Jag fortsätter här med att direkt citera Knut Carlqvist:

“Konflikten mellan romare och germaner bottnade i en kulturskillnad, kejserlig hierarki kontra demokratisk bondekultur. Men nordborna föraktade inte rikedom och fick snart blodad tand---Snart kände hövdingarna vittringen av makt och började misstro varandra---kyrkan mer förfaren. För att nå det långsiktiga målet (tiondet och godsansamlingen) offrade den kortsiktigt, köpte sig stöd--- Så följde korståg på korståg i det heliga korsets namn. Frågan är om världen har sett en mer mordisk inrättning---“.

Han skriver också: “Missionärernas ödmjukhet var som bortblåst så snart de lyckats så splittring hos sina värdar och värva högt beskydd. De var sin tids talibaner. Överallt slog de sönder avgudabilder och brände tempel. Endast den rätta tron fick finnas---“.

Och så några rader av Adam av Bremen som beskrev svearnas levnadsvillkor så här år 1070:

“Sverige är ett mycket fruktbart land. Dess fält och ängder frambringar rikligt med säd och honung. Inte blott genom boskapsskötselns avkastning överträffar den alla andra länder, utan även dess floder och skogar är inbringande. Överallt finns utländska varor i mängd”

Knut Carlqvist avrundar: “Även stormännen arbetade med sina händer och satte en ära i det. Tvåhundra år tidigare noterade Ansgar skillnaden mellan Birka och kontinentens städer, i Birka fanns inga fattiga och inga horhus. Seklerna som följde på kristnandet präglades av inbördeskrig och misär. Skrivkunnigheten sjönk och förbehölls en kast, ett girigt och tärande prästerskap”.

Inbördeskrig och misär, ja. Och digerdödens pest, ävenså sämre och kyligare klimat med kärvare försörjningsvillkor samtidigt som kyrka- och kungamakt allt effektivare pålade oss skattegäld. När Gustav Vasa ”enat” riket, gudsnådeligt enligt egen utsago, fick vi genom hans fogdar smaka på ännu värre umbäranden. Vi blev skyldiga att hålla våra krigsherrar med inte bara smör in natura utan även med de dugligaste av oss till unga knektar och fotfolk.

Vid mönstringen av deras segaslitna egenskaper åtskilde man på dem som kom från olika härader genom djurartsepitet som gis och får. Officiellt. De våra från Västbo härad kallades getter. I en tid då en mans – och kvinnas – namn, tillnamn och rykte betydde allt, i varje fall oerhört mycket mer än i vår tid.

Vasaarvtagarna drog med sig dessa våra förfäder ut på fasansfulla krigsbragder i kontinentala områden.

Där fick vi lära oss att dö drivvis, som flugor. Ihop med de bland oss hårt kämpande hästarna, utan att vare sig vi eller de kunde fatta vad striden i Guds Namn verkligen gällde. Mycket fler av oss getter och grisar, kanske även fåren, gick dock åt i härlägren än på slagfälten. Av köld, hunger och skador. Febrar. Frossor. Farsoter.