Kapitel 4

                                                            

   Docka av celluloid från cirka 1940
   (höjd 41 cm), tillverkad i Tyskland
 med sköldpaddsmärkt nacke./NE

 Täljd trädocka från Dalarna.
. Armarna gjorda av påspikade
linneremsor./Nord museet/NE

Trasdocka från ca 1900 med
stoppad kropp av tyg. Klänning
hopfogad av 42 tyglappar.NM/NE   

En gång när det kom en ovanligt häftig åskskur glömde jag Lillebror ute på vedtraven intill dass. Jag blev tidigt en riktigt livad regnorm, som danskarna säger, och hölls alltså sällan inomhus när det begav sig. Min pojkdockebror var inte lika tålig mot väta -  anletsdragen smälte bort, liksom. Tror jag. Blev förtvivlad men jag fick inte ens se honom mer. Mamma verkade närmast befriad när hon sade att hon hade slängt den, och tillade lättsamt att så kan det gå om man glömmer sådant som är viktigt.

Docka med huvud av porslin
     och kropp av massa (höjd 39 cm)
      gjord i Tyskland ca 1900.NM./NE

        Vid det tillfället fick jag veta att hon på Bolmsö en gång hade hittat en mycket stor skatt. 

Elsabarnet fann nämligen en fin vit porslinsdocka hemma i Fällans jord, medan hon grävde i blomsterlandet där. Den hade endast huvud och bröst, var nästan lik en konstnärsgjord byst. Dess ursprungliga tygkropp hade väl förmultnat. Min mormor hjälpte henne att göra en ny lekamen och fästa den i de små hålen i bringan. Därpå sydde de kläder till den.

        Mamma älskade mycket denna docka. Det var en av de få så att säga renodlade leksaker som fanns i hemmet. I övrigt var det så kallade lasadockor de hade där, gjorda av tygrester, lump eller garn. Och så lekte de med barkhästar, som fadern täljt åt dem. 

Hon hade visst den finaste dockan på hela Bolmsö.

Nu när Lillebror försvunnit som en monsterlik spökdocka i hällregnandet sade hon att någon antagligen hade begravt hennes vita porslinsdocka i jorden sedan det barn som tidigare haft den dött. Kanske hundra år innan hon själv grävde upp den, så att den kunde få återuppstå. Hon hade nog själv nu begravt vår babydocka i en rabatt, och tackat för lånet som gavs.

   Med tiden, på 1980-talet, började jag slå i symbollexikon i hopp om att bättre kunna orientera mig och förstå gesterna från de tecken och samband omkring mig som gjorde allt större anspråk på uppmärksamhet. Där upplystes jag om att den färgstarka och intensivt doftande ringblomman även kallas Krishnas blomma och var, eller är, hans favoritblomster. Nyligen hade jag då läst det indiska eposet Bhagavadgita och lärt mig en del om denne Vishnuavatars alltgenomträngade egenskaper som övergud.  Han reinkarnerar sig ofta här på jorden, i människas eller annan varelses gestalt, men blir aldrig gammal. Dör alltid relativt ung.

Färgflammande ringblomma

Kanske hade mamma inte trott på denna blomma som välgångshälsande tecken i mitt födelserum om hon känt till den gudssymboliken. Enligt sina trogna är Krishna som en Jesus och hans Fader sammantagna i dyrkansvärd makt och godhet – står över alla andra gudar eller mäktiga andar. Men liksom Oden, när Finnveden med omgivningar  kristnades, ses Krishna i nutid av många renläriga kristna som en typisk djävulsfigur. Sedan öst sökt möta väst i bland annat hans skepnad, senast från Flower-Powertiden i slutet av 60-talet.                

                                                         
Det var den 30 november jag föddes. Innan detta Karl XII-dödsdatum runt  1990 blev demonstrationsdag, för och emot rasism med otäcka inslag, präglades dagen i vårt land av braskande eller slaskande julväderssiande. Till frampå 1700-talet hölls Andersmäss som helgdag i vårt land. Namnet är andra- eller annanform av grekiskans Andreas. Vilket, liksom Adam betyder man eller människa.

Ulla kom till världen 1933 den 30 december. Alltså på den dag som numer helgats åt Abel och vars hebreiska innebörd lär vara vindfläkt (Rah/Reh eller, på arabiska, Ruh). I ovanligt stor förstfödslovåndas smärta, enligt vår mors återkommande klagan. Då jag vid ett av de tillfällena frågade om inte också min födelse varit svår sa hon underligt avfärdande:

”Nej, det var ingenting”.

Så att jag efteråt i mitt stilla sinne undrade om jag var hennes styvbarn, född av någon annan. Men det tror jag inte längre - finner det hursomhelst ganska oväsentligt.

När jag också påpekade sammanträffandet att både Ulla och jag var födda den trettionde sa hon i liksom beklagande ton, så att det lät mystiskt och uteslöt följdfrågor:

- Ja, vi håller ihop så gott vi kan...

Min syster firad med Abel och i stort sett renklädd i Gudsandedräkten, som skapar allt liv och likställts med ord, namn och tal ur hans mun. Medan jag kom andren och gjordes till mest bara köttblodig varelse – ja, kanske det. Mellan oss, hårt trängd, enarmat lytt och sönderslitet trasad: bror Sven. Kanske den tidlöse väpnaren och tjänaren. För mig alltid ung Hjälpare i helandlig kroppsdräkt. Ibland uppfattar jag honom som en inspirerande Orfeusskugga eller gäckande prins Hatt av Underjorden som handlett mig till våra livstida rikedomar och hemsökelser.

Både född och död den 13 januari på tjugondag Knut. Eller på ”Sätta-punkt-dagen” då vår uråldriga nordiska midvinterblottid avslutades, varför den kristliga julfirarperioden utsträcktes för att anpassas till denna sedvana – ännu finns traditionstrogna hem där man plockar ner julpynt och dansar ut granen först den dagen. Som en del också kallar lillejul medan det finns andra som vill benämna trettondagen så, men mamma fäste detta begrepp vid kyndelsmässodagen – har jag för mig. Också lillejulen anses vara ett suddigt folkminne från hednisk tid.

Med införandet av gregorianska kalendern 1582, i Sverige inte förrän 1753, blev ju Jesusbarnets födelsedag förvirrande förskjuten med så där elva dagar, borttagna i slutet av februari. Den kristna kyrkan i Rom bestämde på 300-talet att födelsen skulle firas på vintersolståndsdagen den 25 december, den dag på vilken man i Romarriket dittills hade firat den oövervinnerliga solgudens födelsedag och som fram till 1500-talet även var nyårsdag.

Ljusallegorin runt Jesus bidrog till att göra skiftet mjukt runt födelsefirandet. Det räknades och spekulerades en del kring den judiska påsken, till följd av det förlades samtidigt lidandet och Marie Bebådelse till dagar omkring den 25 mars. Tidigare hade den 6 januari utsetts till Jesu födelsedag, knutet till en äldre sed att i östra Medelhavsområdet fira solståndet den dagen.  Östortodoxa kyrkan håller ännu fast vid detta ursprungliga firande av vår anrika trettondagen. Det är då som epifanins heliga  tre konunga eller vise mänr, av legenden kallade Kaspar, Melchior och Baltazar, uppenbarar sig också hos oss (även en fjärde potentat omtalas i vissa skrifter). Som resultat av samordnande kompromisser runt ny religion och vårt gamla årshjuls julfestligheter.

Min målande bror från 70-talet, i höjd med taken vid Apelbergs- och Malmskillnadsgatshörnet eller nere bland Johannes gravstenar, sade att han föddes på nyårsafton 1947. Men det var visst den vanliga 31:a i stället för en 13:e afton.

                                            ***

                                                                    

Ryska sagans poetiska geni,
storspelare och dödsduellant

Medan jag nått fram till utskriftsstadiet av denna text höstar jag  in ytterligare tillägg, sedan jag nu i oktober 2001 fått extrakryddning till min historia. Genom unikt televiserad opera från Metropolitan i New York: Spader dam, med oldladyn Elisabeth Söderström i mörk kvinnoroll.  Librettot är baserat på en text av sagofantastiske Aleksandr Pusjkin (1799-1837) och handlar om en sorts 1800-talets Casanova eller Don Juan som kungligt trettoncentrerad runt tur och otur trixar med spelkort och försöker lura till sig kunskap om tre klassiska magikersiffror: tre, sju och ett. Vilka  rör sig i dateringen 13/1-37. Sannerligen, broder Svens livsfarligt snoende födelsesiffror! Nog för att jag ofta tyckt att mitt litt liv skuggats av farlig sagostämning men denna operaföreställning fick mig verkligen att rysa.         

 I flera decennier spelade Ullas och mina föräldrar mer än gärna bridge ihop med Ruth och Bertil Liljeberg  eller andra vänner. Men tillfälligt ”förföll” vår far till poker-spel. Liksom Monas pappa: grannen och hemvärnschefen Åke Danielsson, som annars var hans partner i många års segerrika bridgeturneringar och just befann sig i en ovanligt svår skilsmässa. Annars sade pappa sig förakta detta av slumpen beroende kortspel, liksom annan hasard, och hade alltid avvisat att ens på skoj spela dylikt med vare sig oss barn eller andra.

Bridgemästarparet Åke Danielsson
och Ernst Sandkvist.

Dessa undantagets pokeromgångar utspelades i en tidsrymd med mycket större alkoholmängder än de båda bridgerävarna annars var i närheten av att ens tänka sig konsumera. Motboken var nyligen bortreglerad. Tillfälligt befann de sig då också i en annan umgängesmiljö än deras vanliga. Däri ingick en eller ett par av byns målare, som vid den tiden var välkända och eftertraktade utövare av sitt hantverk i hela Sydsverige. Under den där övermogna sturm- und drangperioden vaknade jag en vårmorgon av ett konstigt ljud, i gryningstimmen:  gick ut och fann min far ligga redlöst berusad intill salladen vid grönsakslandet.

Det är enda gången jag sett honom sanslöst drucken.

Han bara flinade saligt, fånigt otäckt i mina ögon, medan jag förtvivlat slitande och dragande i hans ena arm försökte få honom på fötter eller släpa honom därifrån. Innan mamma vaknade, fick syn på honom och kanske fick sitt bensår förvärrat av nervös nässelfeber igen. Hon brukade säga att hon fick det om han drack (visade sig senare vara bärallergi). Men han, som alla tyckte att jag var så lik, var alltför tung och lealös, så jag blev tvungen att ge upp. Mitt hjärta kändes bottenlöst förtvivlat när jag måste lämna honom som jag fann honom, av sorg över hans tillstånd och åt min oförmåga att kunna göra något åt det. Ulla kunde jag inte få hjälp av, hon var då gift och bodde med man och barn på svårnått avstånd i polisen Knutssons hus uppe vid Ryen. När jag tittade ut en stund senare var han till min stora lättnad ändå borta från mammas och pensionatsgästernas fönsterutsikter. Han hade för egen om än vinglig maskin lyckats ta sig till sitt  sommarkvarter i vårt vid det laget ombyggda gamla dass.

Medeltida kyrkmålning av ett liv i sus och dus med tärnings-
spel, och dragen kniv på bordet. Från Estuna i Uppland./NE

Mammas tal om skilsmässa stannade vid hot – detta spel- och dryckenskapsskede  kostade honom ändå mycket, inte bara i anseende utan nästan livet kanske. Han hamnade på sjukhus, då strax efter 50-talets mitt, och fick genomgå svåra ryggmärgsundersökningar därför att ögongloberna vänts på honom så att bara vitan syntes. Jag hade i den vevan flyttat hemifrån och arbetade när det hände på Allers i Helsingborg. Men mamma berät-tade om det och hur han cyklat omkull: fick mig att skriva ett brev till honom på lasarettet. Plötsligt blev han visst bra innan läkarna hunnit komma underfund med vad som orsakat den hemska ögonförvänd-ningen.

Kanske råkade min far under sin korta Tysklandstid ut för en Mefisto-felesfigur och blev invigd i magin runt spaderdamssiffrorna 371. Jag vet inte, men kan tänka mig att han under ungdomens elektrikerpraktik i vårt södra grannland gjordes underkunnig om ett eller annat pokertrick.

Dessutom lär han som sjuttonåring då, 1922 tror jag det var, ha lämnat en dotter att födas utomäktenskapligt faderlös när han brådstörtat återvände till Sverige från ekonomiska krisens hårda Tyskland. Ett brev därifrån ska senare ha sökt honom i faderskapsärende varpå han skrev svar under sken av att vara någon annan, sin far kanske, och uppgav sig själv vara död. Några år efter hans verkliga död efterforskade jag denna halvsyster som han, enligt vad mamma då sagt mig, erkände inför henne först i samband med min sons sanningskrävande födelse 1961. Men de tyska myndigheterna svar till mig var underligt (med efternamnet felstavat till Sannkrist...); de verkade inte ivriga att hjälpa till. Avgörande för att jag då inte fortsatte sökandet var dock att min uppväxts följesyster stumt  hårdnackad förhöll sig avståndstagande till det.

På sätt och vis föddes jag alltså som dotter till en död man. Och vi kan sägas vara fyra i syskonkretsen – åtminstone tre och en halv.

Jodå, visst kan man se oss som en särad men på sätt och vis ändå samhörig triad av det slag som jag tror att Carl Jung tänkte sig kunde börja framträda i vår tredimensionella tidsvärld. Om man så vill.

Faktiskt tycker jag mig turligt ha skyddats från krig och mycken plåga som drabbat de flesta i vår tid. Av födgenialiskt händigt ”död mans grepp” kanhända. Arma Christivapnens  pinande verkan har jag knappast känt av,  och bara psykisk smärta genom handens slag. Möjligen även i ökenandning genom det olikt men noggrant stavade efternamn som vår farfar såg till att hans efterkomlingar  fick bära. Förutom att taggiga törnekronans relativt hårda villkor anats hos hårfrisörskan.
 Numera är jag övertygad om att jag utgör del av ett slags materialiserad annan- eller antitreenighet som laddats även med omgivningens symbolkraft. Förhoppningsvis kan den införliva sina andliga/abstrakta föregångare och halvsyskon medan vi semisekulariserande vidareutvecklas till en helare fyrenighet i minst elva dimensioner. För sin lösning förverkligas möjligen, eller nyskapas, då också de arianska vandalernas och athanasiska Romkristnas trosproblem. Liksom manikéernas - de gudsotrogna som nästan helt utplånades av både kristna och muslimer medan de trodde på kontrastrik upplysnings frälsande verkan. Under försök att renodla kunskap ur magisk föreställningsvärld uppstod deras livsåskådning i samma gnostiska led som hyste de alkemistiska kättarnas föregångare bland katoliker och judar.

Med en av sina begynnelser hos oss i A-leb-O-huset är detta en ofullkomlig nytrevare från vattnigt generösa Unnaryd. Uti ett mycket litet lands uråldrigt folksrättsliga Småland. Denna i mångas ögon alltför S-vän(ne)liga sfär: ett försvinnande obetydligt Sssvär-icke-land, öland eller sist-i-kö-land. Som uppstått i mäktiga världens yttersta utkant och härdande köldbälte: härstammat ur hyperboréers jaktgropsdjupa urfamnedjup.

                                                        *

Vid halv elvatiden på kvällen drog jag mitt första andetag. På minuten när, så där ungefär,  220 år plus en timme efter hjältekonungen Karl XII:s död.  Men han var inte, lika lite som sin stormaktsenväldige  fader, någon hjälte hos småländska torpare och bönder.

Hans regim avkrävde oss svåra offer, inte bara som blodig kanonmat. Grannar, änkor och barnaskaror krigskattades hårt på smör, sovel och allt annat som lämpades till försäljning på stadens marknader och kunde ge staten klingande mynt. Vilket utarmade fattiga landsbygdsbor över det uthärdligas gräns för att de rika och mäktiga i städer och borgar skulle få glänsa och skrävla om segrar, väldiga krigsbyten och erövrad storrikespondus.

Karl XII - av Guds nåde?

Våra gamla kungar och deras adel samt borgarskap har, liksom dagens massmedialt ledda elit, i alla tider klagat mycket. Både på tråkigt sätt och sinnelag, ävenså på ynkliga skatteunderlaget hos sitt med tiden lättkuvade men ynkligt fattiga och tunnsådda svenska folk. Däribland glesbygdens av stadsbor föraktade pig- och drängaskock. Trälars sentida avkomma.

Människor med långt mellan byar och gårdar. Alltså ofta rätt isolerade, därför ansedda som tröga och dialektfånigt inskränkta. Om än lättmanipulerade jämfört med de i täta nätverk samrörligare folken på kontinenten: hetsarpöbeln.

Tidvis var det mer än svårt att av svenskarna pressa fram tillräckliga medel för slottens och de växande städernas borgerliga klassklättrare så att de kunde mäta sig, på sin nedärvt rätta nivå, med släkt och gelikar ute i Europa.

Världsborgarna, kosmopoliterna, humanisterna. Fritänkande liberalerna.  Med intressen i både berg och dalskog. Som av och med oss - det anonyma småfolket - än i dag bygger sina drömmars smidiga maktväv, och konkurslappverk. Med tiden utsträckt över och genom hela världens tinnar och torn. IT- och bankjättars börsannex med snabbdirigerande internnät ej att förglömma.

De trixar, som vanligt, med maktjämkande propaganda för massan. Och med folkomflyttningar: slavar ska ibland hit eller specialister dit; gärna extra underminerande andra med hjälp av dubbla medborgarskap.  Ömkar lidandet långt borta, undviker det som kallas sentimentalt gnäll i hemländska trakter. Ibland har jag undrat om en och annan av dem är nedstigna onda änglar som njuter av andras smärtförnimmelser, kanske av sina egna också. Hursomhelst: det verkar som om de märkvärdigaste människorna här vill se och vara - samt framför allt bo - bara med de sina i multikulturellt effektiv och lagom distanserad elit. Maktlustrusigt smittande varann.

Dessa är för så kallad integritet beroende av skenbrasors skuggor i form av hemligstämplings ruskiga mystik. Många finner föregivet förnäm försörjning uti dess tryggade hägn, i kretsar där man gärna talar om sin självsäkerhetsfrämjande barnfostran i frihetligt älskande miljö. Men i längden, inför framtidens rike, är kanske just deras egna superlyckade eller drogade barnbarn betjänta av visst mothugg, inklusive skamupplevelsens smärta och annan med vanligt folk delad erfarenhet. Så att de något ödmjukade inte breder ut sig och kväver självkänslan bland de föraktade eller ömkade både i sin underklassiga hemmaskock och invandrarskara. Värre än korrumperade prästbarn ibland gjort i småländsk byahistorias tunga uppförslut Segregationstoppens specialinrättade raksträckor följda av mest bara bekväma utförsbackar ger inte behövlig fysisk och psykisk muskelstyrka åt framtida verklighetens erövrare. 

Makt har alltid en benägenhet att korrumpera, särskilt när ledarskapet får hållas med att enögt teoretisera i bekväm avskildhet och där överlägset inavelsintegrera i  närståendes tycken och smak. Därför vill det till att vi framöver får mogna makthavare med realistisk självsyn, som tål att utsättas för genomlysande granskning och kritik - långt skarpare än den som riktas mot vanligt folk. Smakar det så kostar det.             

Översta ledarna, tätt sammanvuxna med pådrivare och  stödtrupper i den kulturella och ekonomiska överheten, har visst alltid önskat sig ett större men mindre typiskt svenskt folk. Vilket uttryckts även genom en del aktuella redaktörer och nutida napoleoner i klubbar och sammanslutningar med internationellt mäktiga förgreningar.

     Händig hantverkare gör sig väldig Gudshand till behövligt redskap?
Jiri Trnka tillhör de  allra  främsta inom dockfilmen, här  en scen ur
 hans skapelse 1964: "Handen".   /NE

Sedan 80-talet har de nu, svindlande snabbt, lyckats skaffa sig detta större och mer intressant sammansatta folk. Varpå de ändå, ofta med luddig storordighet, ondgjort sig över att demokratin hotas - alltså deras egen och närstående gruppers makttpositioner. Det enda de flesta av dem tyckts bry sig om. I stället är det främst denna internationellt självorganiserande nätöverhet som utgör det stora demokratiska och ekonomiska hotet mot oss andra, med dess ambitioner att förenas i globalt farande och flygande till varandras maktmetropoler under korrupt balanserande med det internationella storkapitalets råa rövarmakt i kriminella umgängets lyxhotell och pengatvättspalats..

Hotade är det vi andra som är. Särskilt de svaga grupperna bland både så kallade gammelsvenskar och nysvenskar. För om det här får fortsätta befinner vi oss snart långt bort på  andra sidan de ekonomiska klyftornas globala och snart enhetligt gapande svalg. Allt kan då bli som ett Indien i storskalig förstoring. Svalda i mångkulturella småfolksghetton hukar vi oss kanske vid interaktiv TV-dator, sedan det arrangerats sådana förutsättningar att den starkes rätt per capita blivit gråtrög vardagsmassa att hjälpligt manipulera. Överlägset men nitiskt måste de som nästanmakt haver då fortsätta med att ordna för alla oss andra i värsta 1984- och Du sköna nya värld-utformning.

På 1600-talet gjordes i Västbo våldsamt uppror vid tinget, i försök att stå emot kungafogdens orättmätiga anspråk. För det fick vi plikta med dryg mansbot för alla. Tro bara inte att makmotståndets modigaste gossar på den tiden, de som stack ut hakan och höll i roder eller yxa, för allmänt drabbande bestraffningens skull kunde  hoppas slippa värsta straffrundan. Alltså rådbråkning och stegling, skamfylld död: andra till varnagel.

Det är längesedan nu, men vi har inte glömt. 

      I detta land har vi under övermäktig anpassning, i alltmer darwinsk utslagsanda och dawkinsk genrobotik, fått vårt blod uttunnat på uppkäftiga överlevargener från åtminstone Gustav Vasas Luthertolkning och framåt. I alltför hög grad lärde vi oss veta hut, med prästerna som maktens förlängda starkhetsarm  under stor del av den tiden. Vi slet på i stenland och lervälling, kunde inte mycket annat än försöka överleva. Under förhandenvarande omständigheter var det mycket nog. 

Det har av medienomenklaturans ordframförande medlöpare på senare år mer än antytts att det svenska experimentbunkerlandets folk är fega kycklingar, rätt avfjädrade och ganska naket blågulslagna både här och där, ända in i själen. Medan vi utsatts för medial anpassning har vi också lärt oss stå ut med att fascistiskt omviskas som ”die dum(m-b)e Schweden”, lättlurade och snällt köande tills det blir vår eventuella tur. Omkårda av hånfulla greker med flera inom ovanifrånbyggen uti de förslagnas EU, och i andra rikemansportar. I gräddfilar som skapats för kollektivets bussar och nödutryckningar.

Ett råttgrått folk, trälars avkomma: med tunna hårtestar som tydligt visats att det bara är värt förakt, av dem som makten haver över det. Inte värt att tas hänsyn till.  Mer än lite formellt lagom överhetsdemokratisk sådan, när det passar dem som drar i trådarna.

”Med Sverige i tiden”… Jovisst, men det beror allt på vilkas Sverige man har i åtanke.

Nu som förr.

                                        *

Budskapet om krigarkungens död 1718 mottogs säkert med lättnad av mina förfäder. Men det kom väl sent. För då hade redan - länge, länge - det mesta gått alldeles för långt.

Nu har vi åtminstone uppnått viss yttrande- och tankefrihet, även om den i verklig mening fått brukas mest av anonyma styrarmars representanter, och av de senares uppåtsträvande personalstyrkor. Bland vilka det finns kosmopolitiskt självförverkligande uppkomlingar som har ett så komplexfyllt förhållande till begreppet ”vanligt folk” att de erkänt sig avsky att ens ta dessa två samställda ord i sin multietiskt vältvättade, rentav antseptiska mun. Därvid hävdas förstås att vanliga människor inte finns. Det låter bra men hör hemma i platonskt idealrikes bedrägliga skenvärld, för  verklighetens hierarkisystem bygger än så länge på just den normala skarans vanliga förutsägbarhet. Särskilt med hjälp av nutida opinionsundersökningar.

Om de där uppe bara vistades mer bland oss här nere kunde vi nog snart ömsesidigt börja respektera varandra, vilken hårfärg eller kulturbakgrund vi än har.

Under denna globalanpassande tid har inte folkvalt utan på karriärlust bevekelsegrundat massmediefolk fungerat som även den anonyma maktens megafon och språkrör, inte bara i USA eller Italien utan också här. Det är de som nu i några år har satt dagordningen för våra folkvaldas göranden och låtanden. Och för vad vanligt folk haft att rätta och skaffa sig efter, mycket effektivare än vad prästerna kunde prestera från predikstolarna, både före och efter sitt reformerande 1500-tal.

                                                                    *                                                          

Som framgått såg jag höstmörkrets trevna lampsken för första gången i Södra Unnaryds gamla svenskdanska gränstrakter. Detta var en socken i Västbo härad, i Västbo och Östbo domsaga, uti Växjö stift och Finnvedens skogar. Byn ligger just i skärningspunkten av tre län: Jönköpings – som den då tillhörde  – samt Kronobergs och Hallands.

Under 1900-talets första decennier kom min hemort alltmer i bakvattnen när grannbyar moderniserades runt sina järnvägsstationer, eller anslöts till riksvägar som strök förbi tätt inpå knutarna. Vid den första kommunsammanslagningen i mitten på seklet försvann sockenstämman och Unnaryd blev huvudort i en kommun där även Jälluntofta och Bolmsö-Sunnaryd ingick. Utmed gamla tiders allfarvägar ligger åt ena hållet grannbyar som Odensjö, Lidhult och Angelstad, vidare Femsjö, Torup och Simlångsdalen. Åt det andra Landeryd, Långaryd, Bredaryd, Reftele och Gnosjö samt Färgaryd och Hylte vid Smålandsstenar, därtill Anderstorp och Gislaved. I utkanten dessutom Skeppshult och Hestra. Tillsammans utgjorde de uråldrigt sammanhängande kulturbygd.

Efter ett par decennier hotades Unnarydskonstellationen av upplösning, och snart trädde den in i skuggorna genom det moderna Sveriges nya kommunreform. Tillsammans med respekten för den gamla bondekulturen. Storstadsbyråkratin, okänslig för vår traditions undertoner, tycktes gå in för att slå sönder den. Urbaniserad ekonomi var visst dess enda ledstjärna.  

Följet in i skuggvärlden av gamla självständiga landsförsamlingar var stort. Bland dem fanns stolta  avkomlingar till rätt självständiga byalag, som hade utövat folkstyremakt och myndighet på kyrkbackar och tingsplatser medan dessa ännu var hedniska offerplatser där man beslöt om allt från vidgade allmänningar och gemensam sådd eller skörd till straff för tjuvnad, hor och tidelag. I småländer där alla kände eller nästankände både varandra och den lokale kung eller hövding som valts. Tyvärr även med hjon i bakgrunden, på sina håll också trälar.

Det var 1973 som Unnaryd  kom in under Hyltes med pappersbruk och järnväg tillväxta storkommun. Samtidigt övergick vi från Jönköpings till Hallands län – av tradition är gamla danskrikets Halmstad huvudort i bygden. Dock räknas en del av kommunen, däribland min hemby, fortfarande in i Smålands landskap. Så man kan verkligen påstå att detta är ett gränsområde.

                                                               ***

     På väg från Unnaryd till Tannåker vid Bolmen skymtar en krum
 gumma  i  huckle som tycks ta genväg  in i trädskuggan  t v...  
Är en hög sten sten - en naturtrogen staty.

Man gör rätt i att köra försiktigt genom skogen här: älg, rådjur, hare och annat vilt  håller sig till sina gamla korsande stråk, dödsföraktande.

Innan landsvägarna på 50-talet asfalterades, och rätades från sin slingriga karaktär av gamla stigar upptrampade av folk och fä, brukade de gamle säga att vår hemort bildade medelpunkt i en triangel med samma allt annat än snörräta vägavstånd till de närmaste städerna. Den enligt gammal tradition trefalt mångmätta och samstämda siffran befanns av en och annan vara  ödesdigert magisk, rentav domedagsmässig. Så vi barn fick mer än en gång höra:

- Härifrå  Unnare ä dä jämt sex mil te Hamsta, sex te Vänamo å sex  te Jongby…