Kapitel 11 (f d 12)

Jag har förstått att det är risk för att jag kommer att lura in mig och min nästa, som jag vill ska ta del av detta, i diverse utmarker av alltför ordrika landskap. Där man lätt går vilse på väg både till och från svåra möten med sig själv och andra. I går började jag på det som jag i dag satt mig att renskriva men ännu inte nått fram till. Eftersom jag började på ett och annat här ovan, i stället.

Då hade jag nog blivit mycket påverkad av det jag först skrivit ner för hand om en del som mamma berättat från sin barndom. Jag vaknade sedan på natten i tårar, mitt i en intensiv och detaljerad dröm. Hon visade mig runt i den gamla dragiga stuga som blev deras helvetesfälla. Långsamt och obevekligt slog den igen över dem åren 1913 och 1914. Då min mormor till slut måste ge upp och dö från  man och barn. 

Fällanföräldrarna Johanna Karolina och Johannes Julius

Min mor var i denna dröm omgiven av familjen. Liksom hon själv bråddes några av bröderna på nordiskt blonde morfar Johannes och sades ha varit alldeles vithåriga som barn. De andra syskonen hade i huvudsak  pigmentering och kroppsdrag från densammes sydländskt mörka släkt. Också mormor Johanna var mörkhårig. Men ändå var i själ och hjärta bara Elsa hennes like.

Detta sade hon många gånger till sin yngsta och änglalikt ljustonade dotter.

Andra har framhållit att det bara var Anna, den äldsta, som starkt påminde om min mormor. Både utseendemässigt och till sätt och karaktär.

När de blev moderlösa var hälften av dem stora nog att ha flugit ur boet, de tjänade mödosamt ihop till eget bröd och gångkläder hos storbönder i grannbyarna. Utom Anna som av sin mors båda syskon i Amerika tidigt togs till drömlandet i väster. De fyra yngsta pojkarna var mellan tio och ett år.

Anna och Ellen hette alltså de äldsta flickorna,  båda mörka.  Förstfödd pojke var ljuslockige Valfrid. Därpå följde pepparkaksbrunögda Julia strax före min mycket blåögda mor Elsa. Blonde Sigfrid och mörke Artur kom före ljuse Erik och den yngste och nionde, Nimon, som kunde sägas var både ljus och mörk: cendré liksom jag själv.

        Bolmsöskolan 1909. Julia i ljus klänning sitter näst närmast lärarinnan till höger.
         Valfrid, i fars kostym med väst och fickur, står i bakre raden som nummer sex från  vänster

Min mamma var tolv år när hennes mamma dog,  blev tretton i september samma år. Då världskriget och sedan spanska sjukan kom och illusoriskt  svepte dem i  ett försonande återsken, som om omvärlden tärdes i flammande uppror av medlidande mot de av allt att döma orättvisa fasor som nästan uppslukade dem under och efter min mormors långa svåra kamp mot döden. Bakom gråa stugbräder där barnen ofta var hungriga efter mer sovel än det fanns. I djupa, tunga allvarsskogen på Bolmsö.

Jag tror att  mamma på sätt och vis fastnade där, känslomässigt, som elva-tolvåring. Upplevelserna var alltför starka och svåra.  Kanske också för mig att höra om, så att även jag under barnslig inlevelse slogs ned och präglades fast i hennes själs skälfälla.

Sommaren 1913 arbetade elvaåriga  Elsa som barnpiga och allmän hjälpreda
 på gården Össlöv. På fotot ovan från släktkalas står hon med: i lika ljus klän-
ningskrage som hår längst till höger.

Men man bör ju delvis ha sitt barnasinne kvar, enligt den kristna bibeln – och detta kanske var ett lika bra sätt som många andra för att uppnå det tillståndet. Hon återvände ofta till att berätta för min syster och mig om hur hon haft det som barn. 

Inga nostalgiska känslor alls sade hon sig ha för barndomshemmet Fällan. Eller för Bolmsö. Hyste aldrig hemlängtan. Tycke att där varit alltför mörkt och trist. Hemskt. Hon älskade ljusa Alebo, och Unnaryd.

Endast få människor från sin barn- och ungdom, utom föräldrarna, kände hon längtan efter och återvände till i sitt minne. Däribland grannen Johanna på Granelund, i första rummet. Hon hade aldrig nekat dem något när de efter moderns död ibland måste be om en bit bröd och annat. Be om, sa de alltid, för det lät bättre än tigga. Denna granne hade själv haft det knappt med många barn. Hon hade varit lärarinna och fick därför en mycket liten men dock regelbunden pension på gamla dagar. Så om hon snålade kunde hon få lite över till att hjälpa. Gjorde också det.                                        

                                           *

     Jag begriper inte att teodicéproblemet anses så svårlöst, alltså frågan om hur Guds allmakt kan förenas med hans fullständiga godhet.

Vi är ju så begränsade varelser med inskränkt perspektiv. Gud däremot är allomfattande, genomsyrar allt och alla – välbärgande oss i sig, både i i livet samt före och efter detta.

Det kan vara lärorikt att se på oss själva och våra jagbärande själar som tillfälligt existerande subatomära gnistor, vilka eventuellt vandrar vidare mot högre medvetenhet genom nyglödgning i dödssvarta energimassor. Stjärnvarelser som vi är i universella anderymden. Medan vi samtidigt, betrakta oss som själsliga tyngdpunkter i, och med, våra tillfälliga kroppar inom Guds stundom avskiljande men ändå ofantliga  gränslöshet.

Vilket vi enligt min mening faktiskt är: alla är i Gud - utom och inom oss..

      Jordens och universums fysiska och rörliga yta har ju inget rumsligt centrum utom som tänkt och andlig totalitet, däremot finns en innerst utstrålande centralpunkt i allas vårt inre – komprimerat upplöst i översinnligt eller subatomärt flöde.

Att predika förnuftets suveränitet men samtidigt finna vår fysiska utveckling och dess historiska spår överlägsen den  psykiska och andliga medvetenheten – iakttagbar i våra myter, sagor och religioner genom tiderna – finner jag absurt.

Vi framträder ju med såväl kroppsliga som själsliga egenskaper och yttringar vilka äger rum inom den jordiska sfär där föregångarnas öden och miljö verkar genom oss. Som mer eller mindre undermedvetet omgivningstryck även framtidsdrömmar och efterkomlingarnas potentiella förållanden. Vilket kommit till uttryck i både gener, miljöuttryck och kulturell överbyggnad.

Medvetandeströmmen fluktuerar och omvandlas ständigt. Den är själva tidsdimensionen av den mörka energimateria, som i växlande partikelvågform genomströmmar universum. Tror jag. Liksom vattenströmmens molekyler kan också tidrumsmedvetandets beståndsdelar stiga och svepa fram i ett slags motsvarighet till molnformationerna. För att sedan – på annan nivå - återförenas i strömmande skyskepnad och däri bilda nya förtätningar. Under tröskeln av vår sinnligt direkta uppfattningsförmåga, som på sätt och vis är självblind och ändå synbart koncentrerad i våra svarta pupiller.

Att anklaga Gud för grymhet under detta enskilda jordelivs besvär är ungefär som att klaga sedan man landat en vintermorgon i Kiruna som jordenruntresenär. Därför att man känner sig lurad  anklagar man då researrangören för att alla utlovade klimatzoner och vädertyper, dessutom behärskandet av alla livsmöjligheter, helst omväxlande i en lång rad ständigt unga kroppar, inte är omedelbart tillgängliga och aktuella för just den resenären. Där och då.

De som ställer den sortens krav har en mycket förenklad gudssyn, vill helt enkelt ha en diktator som fixar allt under ständigt perfekta förhållanden. I en slav- och robotvärld där utveckling under viss fri vilja och mognande ansvarsförhållanden visavi Gud ej välkomnas.

Dock har även jag ibland fått för mig att Gud i sin eviga allsmakt, i kraft av tidlöshetens suveränitet, borde begränsa sig mer fantasifullt till våra synvinklar. Med större inkännande i våra öden kunde han inte tillåta sådana hemska  vidrigheter som de vilka min mormor på Fällan eller krigets koncentrationslägerfångar har upplevt. Min bön före soluppenbarelserna 1975 gällde ju förutsättningarna för att vi ska  slippa växa fast evinnerligen i dylika fasor. 

Men Gud tycks sällan ta mänskliga hänsyn, antagligen därför att ”Han” vill utveckla sig genom oss, in i vidare perspektivs konstrika gemenskap med en hel del självständighet för var och en. Är i oss, alltid, som tvillingfågeln till våra oroligt fladdrande själar. Iakttar och evighetsförmedlar där inifrån vår  egen djupaste och gemensamskapta själsgrund.

 Guden som en gång i skepnad av Sonen sände sig in i vår trångbröstade värld, andra gånger hitkommen genom avatarer av annan form och art. Tar så direkt  del av våra villkor.

I och för sig kan det inte vara annat än Guds egen själajagskärna som innerst finns i oss alla. Den universella och högst dynamiska uratomen eller vågsträngen. Förmodligen är det dess medvetet urskiljande variationsrikedom som skapelsens mening ytterst gäller. I Gudsutvecklingens skapelseprocess är således vi människor ”bara” rätt tillfälliga  företeelser, även om vi som minnen finns samlade i Guds själ och däri har fantastiska utvecklingsmöjligheter.

Till och med den så kallade demiurgen själv, och hans begränsade såväl som begränsande medel och metoder i egenskap av skaparhalvgud, var - och är - av tillfällig natur. I djupet av den Brahmanska skapelsenattens gryningsstund, genomglödgad av lovande  skimmer.

Påverkad av allt som jag läst och hört kom jag på att det värsta möjligen finns ”bara” i ett slags skenbar mardrömsvärld, vilken återges för oss som  verklighet runt och genom våra kroppar.  Av Gud eller hans genom Jahve onda medskugga, den så kallade demiurgen/satan, eller ”mina” andra deljag – alltså andra aspekter av Självets direkt aktuella tillvaro genom tidlöst urminne. För mig i just detta liv som exempel på hur tillvaron före och efter min födelse kan ha varit att genomlida för ”de mina”. Dem jag bryr mig om och väljer att se och ge min medkänsla.

 För jag har, som diekt upplevelse, bara erfarit sådant som varit uthärdligt. Och en hel del som tett sig underbart. Det är bara genom inlevelsen i det som för mig verkat outhärdligt för andra varelser som Gud kunnat förefalla  ond eller svag – alltså med ofullkomlig kontroll och därmed icke allsmäktig. Men själen i de lidandes kroppar, i den Andre, var och är kanske Gud Själv. Individuellt såväl som kollektivt.

Är, då, den minste brodern, även det svagaste lammet eller kultingen som behöver vår omsorg.

Dubbelt perspektiv, utom och inom tid och rum i såväl helhetsöverblick som närvaro inom delarna/individerna, är det som får Guds allsmakt att gå ihop med Hans samtidiga godhet. Han har fullständig totalramskontroll, men har också släppt vår fantasi helt fri till att kunna föreställa oss de lidanden han genomgår i alla andra kroppar – som mot Sig Själv hänsynslöst offer…

Gud är inneboende här; har i tillit till sin skapelse verkligen gått in i den och självreflexivt gjort sig beroende av vår personliga inlevelseförmåga och handlingskraft.

Därför började jag på allvar leka med tanken att världen egentligen kom till i och med min födelse 1938. I en nykreerad men ändå urdimensionerande kärnsmäll, som ett slags Big Bangäpplets exploderande fröhus. Endast mitt eget medvetandes tillväxt, under sållning och val, äger riktigt sann befintlighet enligt denna relativt egocentriska teori. Framvällande ur eget, om än Gudsförbundet, tomrumsmörker. Men å andra sidan inryms däri hela den expanderande världen, som jag känner den, utefter en växlande tillförlitlighetsskala av teoretiskt vetande och direkt praktisk erfarenhet i detta väldiga tidsrum. Varav jag är både delobjekt och helhetsverkande medarbetare.

Ty våra kroppar är onekligen relativt avgränsade här och nu även om vi med sinnena och deras teknikförlängingar når jorden runt. Ja, längre än så med tankens hjälp och gemensamt brukade själsförmögenheter.

Det som fruktbart för skapande fantasi uttrycks genom begreppet  Centrumförskjutningens Villfarelse, ett från början matematiskt begrepp, fick mig att inse att jag måste ta hänsyn till minsta lilla flygfå. Eftersom Guds centrum kunde skifta och han kan välja att lägga sin tyngdpunkt i vilken himlakropp och varelse som helst. Inte bara i ”min”, naturligtvis. Även både-och: hos mig och flera, eller i oss alla. Från och till.

 Se där fantasins skapande ansvarsdel av allsmakten genom oss människor! För knappt hade jag tänkt den tanken, om Gud skiftande sin tyngdpunkt, förrän en liten bananfluga – eller kanske var det en blomfluga (jag känner inte till vad som skiljer dem åt) - dök upp som ur tomma intet, otroligt högt surrande. Inte som en stor otäck spyfluga direkt, men ändå…. Jag har annars aldrig hört sådana småflyn låta förr. Nog haft för mig att de var menlösa på alla vis, likaväl som ljudstumma i sitt vingspel. Ser ju ut som en dansande men något förvuxen dammpartikel, ungefär.

Kanske var det inte en mystisk änglatelning utan en nanorobot, av den nya mikroskopiska spionrustnings- och operationsverktygstyp som på senare år beskrivits för oss i populärvetenskapliga mediesammanhang. Flera gånger senare har jag på liknande sätt uppsökts av tydligt meddelsamma flugor, och getingar.

Denna minibudskapare, den första som lyckades väcka mig till extramedveten kommunikation med sin art och dess likar,  satte sig först på min högerhand. Därpå flög den upp till mitt ansikte och undersökte helt kort min ena ögonvrå innan den började ta sig fram längs näsan. Länge och väl vandrade den sedan kittlande omkring i (!) och på den, för att slutligen landa i boken som just låg uppslagen i mitt knä.

Det var Bhagavadgita Som Den Är, i Vegavans översättning till svenska på 70-talet: kapitel sju med verserna 18 och 19  i den utgåvan. Där var det som det  lilla pyret valde att ”sjungande” vandra omkring, för att uppenbarligen teckenspråka med mig. De verserna handlar om att vi genom gränsöverskridande tjänst och verklig kunskap överlåter oss och får möjlighet att  dväljas inom den alltgenomträngande gudomen, istället för att uppleva oss som avskilda delar. Med förklarande textavsnitt av andlige mästaren Prahupad.

Prövande bläddrade jag flera gånger fram och åter, men denna lilla pyssling ville nu landa och vandra runt bara i övre delen på  sidan 394. Gjorde liksom en  bokstavsbanande stig där genom att  särskilt  surrande återvända  gång på gång till det där återgivna citatet ur Svetasvatara Upanisadens tredje kapitel:

 “Denna kropp har förmåga att tala, se, höra, tänka, känna, vilja och så vidare. Dessa förmågor är emellertid inte viktiga såvida de inte knyts till den Högsta Herren. Eftersom Vasudeva är alltgenomträngande, och allting är Vasudeva, överlämnar sig den hängivne i full kunskap”. För jämförelse följer därpå hänvisning till Bhagavadgita 7.17 och 11.40.

Vasudeva kan delvis tolkas som Krishnas Fader, och är samtidigt Han Själv och alla orsakers orsak. Är Gudomens Högsta Personlighet i Hans mångfaldiga manifestationer och uppenbarelseformer. Ofta i skepnad av charmfulle ynglingen som i sina kunskapande gästspelsliv här på jorden kknappt ens brukar uppnå sin tjugonde födelsedag

Detta hände den 21 juni 1997, medan jag satt och läste på min uteplats vid Mäster Karls väg i Hässelby där jag då för en tid  bodde. Det var en midsommarafton, tror jag – de flesta aftnar sedan mina barn gifte in i sig andras familjefirande har jag tillbringat för mig själv. Plötsligt försvann min lilla flugvän medan jag tittade på den, in i tomma intet, föreföll det.

I nästa ögonblick dök till yttermera visso en stor kritvit fiskmås ner tätt över mig, gällt skrikande på ett märkligt sätt. Aldrig, förr eller senare, såg jag en sådan fågel i det bostadsområdet, men måsfåglar hade sedan 1975 i flera sammanhang dykt upp och symboltecknat till mig i kritiska eller viktiga sammanhang.

En stor, av mig uppfattad som helvit,t sådan fågel brukade då, ett par gånger om dagen, landa i det öppna fönstret till ”min” likaledes helvitdressade, dessutom otroligt Krishnalike, målares arbetsplats och samspråka med honom. Medan jag på fem meters avstånd förundrad såg på från lunchtaket eller fönstret mitt emot, vid FASS-kompilerandet på Apelbergsgatan i vår huvudstads centrumkvarter.

 Just denna gång, tjugotvå år senare, kom fågeln när jag just tänkte att jag kanske bara inbillat mig att både Bhagavadgita, det lilla flyet och jag fanns...

Högst medveten om att detta för många ter sig som rent flum vill jag betona att jag är rätt självkritisk och vanligen betraktar sådana här händelser utifrån ett samtidigt ”neutralt” synsätt, som jag övat upp. Men med tiden har jag blivit övertygad om att jag,  så här som jag just beskrivit, verkligen är indragen i medvetet korresponderande med andra arters jagdimensioner av vår tillvaro. Är glad att situationen i dag är en annan än för bara ett par decennier sedan, så att jag nu kan berätta om detta utan att av alla pådyvlas att bara ha haft hallucinationer på grund av isolering eller ensamhetskänsla. Även om också jag tror att den relativa ensamheten är del av villkoret för att kunna uppleva sådant här.

I bilden ingår att jag sällan lider av negativa ensamhetskänslor, eftersom jag känner mig vara i den gudshand som ordnat existensens meningsfullhet. På upptäcktsfärd i spännande böcker eller lugn meditation har jag inte problem med behov av underhållande sällskap eller tidsfördrivande nöjen. Så jag sitter inte och väntar på de tecken och symbolkorres-pondenser jag beskrivit. De kommer överraskande, tillsammans med en ibland speciellt laddad stämning.

Flugornas herre har man ju hört talas om, så det är inte odelat lätt att berätta om ovanstående. Men jag gör ändå det, som exempel på hur jag samtidigt - i verkligheten - kan uppfatta händelser runt mig som både konkret vardagliga, symboliska och fantastiskt kommunicerande längs en skiftande nyansstege utan fasta gränser. Alltså inte bara dubbelbottnade utan minst trippelverkande.

Alla varelser omkring mig, älskade såväl som ibland avskydda eller likgiltiga, har jag sedan rätt länge uppfattat som delar av mig själv. ”Jag”, som i min tur finns inom Gud och världsalltet, där jag vanligen bara är en liten men tidvis ändå viktig cell. Också djur och landskap inryms här inom ögats och själens alltsfär.

”Min” tid och kropp kan enligt denna världsbildsidé utgöra själva universums ursträngston och nollpunkt.

Även din kan göra det.

Denna teori tillät mig att söka förstå sådant som annars verkat alltför fasans otäckt att fundera runt eller som ter sig otänkbart, om inte storhetsvansinnigt. När det blev som svårast tänkte jag på att jag själv ändå ”bara” är en avbild. Och på att Gud manat oss att älska Honom över allt förstånd, vår nästa bara som oss själva.

Kan vi inte tänka oss, ibland identifiera oss med och börja älska, något som vi uppfattar som fullkomligare än oss själva är vi illa ute. Om det blir tungt före i uppförsluten orkar vi nog inte i långa loppet, som rena humanister, tycka om varken mig eller dig, Den Andre. Vare sig vi konskevent skriver varandra med stor eller liten begynnelsebokstav.

Det är viktigt att vara medveten om detta: under senare år har kristna präster mycket slarvigt predikat att Paulus, eller Jesus och Guds, första bud är att vi ska älska andra lika mycket som Gud och oss själva. Men en sådan urskillningslös Kärleksbefallning förvandlas lätt till jämlikt och respektlöst tillkortakommande som övegår i både självhat och hat mot nästan och Gud. Och ögontjäneri i hopp om egen evighetsvinning.

Vilket tyvärr har visats genom kristendomens praktiska historia. Att vara beredd att ge sitt liv och möjligen eviga salighet för en större sak, för Gud, har trollats bort i ständigt och  liksom ängsligt frågande efter vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ – eller sitt liv. Det ena har alltmer fått bli synonymt med det andra som ett luddigt och endimensionellt begränsat egenvärde. Jag uppfattar detta som att korrumperad själslig egennytta – i förlängningen självbedrägeri – därmed kan smyga in och triumfera ända in i kristendomens yttersta återknytande till Gudsursprunget.

Vår nuvarande kroppssjäl ställd mot evig tillvaro kan lyckligtvis sammanfalla med den, men gör det sällan vardagsbegreppsligt i så kallad judiskkristen tradition.                                     

Dansande Ganesa

För ett par år sedan kom jag på, eller ingavs, idén att mor Elsa med sin höga profilföring – hon hade så att säga största näsan i Alebo – i sitt förra liv nog var en stor, vit och helig indisk elefant. Möjligen den väldige elfanthövdade men folklige guden Ganesa själv. Det namnet lär betyda “Herre över skarorna” och han leder dem som följer hans far, Shiva.

Ganesa är en rikedomsgud som bringar välstånd. Han skyddar dessutom kunskap och författarskap.  Anropas särskilt vid  påbörjande av företag i konkret eller bildlig mening.

Det kunde ju ha varit med hennes medvetandefödsel, inte min, som denna värld inleddes, tänkte jag oroad. En värld som sedan expanderade runt hennes värld och själsrum, som kring Stora Smällens urkälla. Även kvalitativt, därmed också smärtsamt, under utstötning till risgrå utmarker.

I förstastegsskepnad av lilla stället Fällan. Ljusfällan i mörkan Bolmsöskog.

Eller: ordet fällan stod från början möjligen för och betydde fäladan, i förkortad knapphet och nöd?

Fångstfällan runt en triumferande liten vit mus som en gång kanske drömde och röt: frambragte  oerhörda trumpetstötar som växte till Krishnas och alla goda gudars stridssignal, lämnande ljudbangar kring hela jorden och världen all med larmande kallelse till slutkampens räfst och rättating. I skepnad av en väldig ljuselefant...

Samma dag, strax efter att den dagdrömslika idén dykt upp i mitt huvud, fick jag sällsynt nog ett överraskande paket med posten. Dess innanmäte hade i sin tur stoppats i en påse från Indiska Magasinet. På den fanns firmaemblemet med en stiliserad elefant, omcirklad i - och med – den  knapphändiga texten: Indiska etabl 1901 Indiska, som jag tidigare aldrig sett. Alltså uteslutande bringande mig den elefantastiska nyheten att företaget grundades under min mors födelseår.

Det startades som en presentbutik på Regeringsgatan, Indiska Utställningen, av grevinnan Greta Hamilton som var gift med en sjökapten i Ostinidiska Kompaniet. Sedan 1951 har det ägts och ansenligt förmerats av den Gnosjöfödde sångaren och  rallyföraren, tillika Bifrostordensbrodern och Orienteneldsjälen Åke Thambert.

Detta fungerade för mig som ett betydelsebärande sammanträffande och en detaljbekräftelse på mina underliga idéer och tankar tidigare samma dag. Likt en skärva i en händelsenedslagskedja från de vanligen osynliga dimensioner som tycks vilja växa fram och omge åtminstone somliga av oss. Ibland med meningsfulla tillfälligheter som slumpgods och kommunicerande kärl.

När en främmande dimension, en ny värld, börjar framträda som inslag i gamla världen lär den först göra sig märkbar genom just enstaka och udda företeelser. Dessa kan man först så småningom, när de mängdtätnat, sammanknyta i mönster för att i efterhand bli fullt på det klara med omfattning och karaktär av.
Fast redan nu kan vi som var den på 80-talet TV-undervisande astronomen Carl Sagans elever föreställa oss hur vi som tvådimensionella plattvärldsvarelser skulle  observera en gigantisk tredimensionell kropp som ytlandar i vår trånga värld. Vår förmåga att upptäcka den skulle till att börja med gälla vissa främmande och mer eller mindre mystiska fenomen, utspridda i både tid och rum av vårt begränsade livsfält. Ibland uppdykande ur, eller försvinnande in i, det som synbarligen är tomma intet.

Det året jag konfirmerades i Färgaryd, nära Hylte, kanske var det 1953, blev det modernt med stiliserade elefanter i silversmycken. Av min gudmor Berta fick jag då ett brett och tjockt hamrat silverarmband med cirka sju elefanter länkade i rad, och ytterligare en - frilagd -  som hänge. Men tyvärr gick det med det som med alla andra smycken jag fått: det försvann efter en tid.

Möjligen är det Gud, eller någon av hans medarbetare - antagligen Motståndaren - som sett till att dylik grannlåt försvinner från mig. För att jag ska fatta att jag fått kroppen till att verka med, inte till att stoltsera och insmickrande gestikulera mig fram med.

Högt ovanifrån skyn kan vi människor nog likna minimala kräldjur som högfädigt kråmar oss med våra armar och andra på distans masklika bihang, eventuellt utvuxna från huvudkroppen genom evolutionens slumputveckling. Särskilt storstadsborna märks, samlande sig till kryllande, myrstackslika högtyper. För småkryp ter vi oss troligen som jättelarver, iklädda underliga persedlar och omhöljda av en sky kemiskfientliga preparat. Inom- och utombords är vi värddjur för inte så få av de allra minsta battingarna.

På ett sätt har jag ändå kvar de där gåvosmyckena. Kan, när jag vill, ännu se dem för min inre syn.

Pannmärkningen jag tidigt fick sitter ändå kvar. Påminnande mig om, som det skevt placerade och inifrån mig själv framvärkta kastmärkesärr det är, att jag  inte är särskilt märkvärdig. Visst har jag ibland fått känna mig tjusigt fantastisk, men i sådana sammanhang har jag sannerligen medvetandegjorts  om att  negativ dubbeltydighet kan lura runt hörnet… 

Alla kan vi ha vår stolthet bara i Gud -  Det Stora Hela, i långa loppet. Enbart genom det som är större verklighet än vi själva kan vi nå ödmjuk storhets öppna gemenskap med förmåga att generöst  både ta emot och ge.

Kanske var det också runt det år jag konfirmerades som den första vågen med saluföring av stora vita porslinselefanter tornade upp sig. Titt och tätt syntes sådana i skyltfönstren både här och där. Min mor blev särdeles upplivad vid blotta anblicken. Entusiastisk köpte hon genast en som placerades på det gamla pianot, mellan Ullas och mina salongsmässiga fotoförstoringar: i vårt tomrums centrum.

De underbart lättspelade pianotangenterna med sitt fenomenalt känsliga anslag var kanske gjorda av vitt elfenben och svart ebenholts. Tyvärr. Ting och prydnadssaker tillverkade av elefantars betar och växtmiljö hade vi annars inte där hemma, vad jag kan minnas. Bara något slags pryl av liknande materia. Kanske var det en papperskniv, av renhorn.   

Under våra återstående Aleboår tronade den imponerande elefanten där som kronan på verket, likt en representativt tjänlig svenvän på vår dödfödde och aldrig avbildade brors plats.                   

                                                        *

Jag möts numer ständigt och jämt av märkliga sammanträffanden, slumphändelser och underfundigheter. Det är till inte ringa del dessa som utgör komponenterna i min magiska vardag. Jag brukar skämta om att min hjärna läcker, för mina tankar och idéer kommunicerar och samverkar med omvärlden, på olika plan. Och i flera riktningar.

Det är just sådana upplevelser som gärna tolkas i psykotisk dager av specialiserade men dåligt bildade förnuftsexperter som har lättviktigt bagage vad gäller egenupplevd verklighetsgrund. Men jag förstår väl att de som inte själva erfarit både sjuka och friska yttringar av sådana här fenomen lätt blir ångestfulla och måste ha svårt att se skiljelinjer mellan både ett och annat.

Numer utgör sådant min livskonstnärliga vardag, med mönster som vävs allt tätare och uttrycksfullare.

Det liksom ekar, spännande, runt mig på alla möjliga sätt och vis. Vilket ger en resonansram av samspråkande med omvärlden som utvecklas allt mer logiskt och förståelseskapande. Den interaktivitet jag befinner mig i verkar med andra ord upplysande.

Vissa dagar är mer intensiva än andra. Då hinner jag knappt formulera en tanke förrän jag får svar av omgivningens tecken – ena stunden kanske från en radioröst. I nästa kan det vara av en fågel som landar på balkongräcket medan den blinkande plirar och nickar svar åt tanken som jag just tänkte.

För det mesta sker allt detta i lekfullt humoristiska sammanhang. Verkar spännande och uppmuntrande.

Men emellanåt kan en dovtungt intonerad och starkt dramatisk grundstämning överraskande bryta in och få mig att rysa.

Ger mig gåshud… Och påminner om att detta inte är något att självupptaget leka och tramsa med utan kräver respektfullt närmande.

                                                *

Min mor Elsa kom  till världen den 27 september 1901. Det hände på Dagmars dag - namnet är en nordisk ombildning av det slaviska Dagomir, som betyder fredsäll.

Norra Fällans soldattorp kallades stället när Marta Samuelsdotter bildade familj här med soldaten Johan Årder, som ibland skrevs Johannes Ordres och född 1763 var två år yngre än sin fru. När, hur och var de båda dog är okänt. Längre fram räknades Fällan som friköpt och betecknades som hemman, men dessförinnan började det visst skrivas som torp under prostgården. Detta sedan en 25-årig Johanna flyttat hit som hustru till Johans och Martas son Peter. Vid husförhör uppgavs att de gamla då flyttat till torpet ”Litens”, som dock inte gått att spåra i kyrkböckerna; vid det laget hade de ännu inte nått 60-årsåldern.

Det 1821 nyblivna torparparet på Fällan flyttade då det 1848 blivit så dags till Tannåkers Skattegård där han, Peter, 56-årig dog fyra år senare, Johanna först 1872. Hon var mormor till min mormor Johanna och dotter till Hellena Maria Rylander i ett synnerligen fattigt men barnrikt äktenskap med Bolmsöprosten Carl Gustaf Ljungberg. Han i sin tur var son till Anna Maja Gahm och den i Ljungbykyrkan tjänande comministern Sven Ljungbergh.

Morföräldrar till denna vår första Johanna var Elisabeth Christina Renström och Jonas Rylander i Bosebo. Han verkade i mitten på 1700-talet som skrivare vid mönsterrullförandet av  Kronans krigiska bemanning i dessa trakter.

Längre än så sträcker sig inte forskandet som gjorts i mina släktled här, såvitt jag vet. Men det är troligt att det bland lantborna i de föregående generationerna fanns mer krigiskt manskap. Är jag rädd.

Fällans byggnader var i början av förra seklet små och mycket ålderstigna. Tryckte sig hopsjunkna och gråhukande tätt intill marken, omgivna av mörkertät och särdeles högväxt granskog. Målarfärg syntes här aldrig ett aningsstänk av.

- Vår stuga var så dragig och dålig, sa mamma.

Johannes Julius Johansson hette min stilige morfar, som hade många generationer fattigfolks svåra umbäranden i ådrorna. När han, den blivande vedkastaprästen,  föddes den 12 april 1859 angavs i prästlängden hans mor som fästekvinna.

Mina morfarsföräldrar, Christina och Sven.

 Hon hette Christina Johannisdotter och gifte sig först några månader senare med fadern, Sven Johannisson. De bodde först i Torskinge, senare i Grunnnen och slutligen i Qvarnen under Fylleryd – samtliga ställen låg enligt vad som sagts mig i Dannästrakten. De dog 1915 och 1916 då båda var i 85-årsåldern. Ett mycket vänligt och rejält gammalt par, sade min mor. Märkta av prövningar och ständigt hårt slit från tidig barndom. 
    För att hyggligt kunna försörja sin växande familj började Johannes redan på 1890-talet vara borta hemifrån under långa perioder. Det var svårt att finna arbete i Sverige och därför måste han bege sig som gästarbetare ända till Danmark. Det var på den tiden vanligt att fattiga smålänningar gjorde så.  

   När min mor Elsa just fötts blev Johanna svårt sjuk i mässlingen. Mjölken sinade, så barnet blev svältfött på näring och  det var litet hopp om att hon skulle överleva. Eländigt mager var hon  under hela sin uppväxt. Tidvis fick hon därför extra tilldelning av grannens feta komjölk, som kväljde hennne. Hon avskydde den sedan livet ut. När hon blev gammal nog,  och så länge hon fick bestämma själv, vägrade hon att dricka mjölk. Endast filmjölk lärde hon sig med tiden att uppskatta.

    Johannas magcancer plågade henne svårt medan hon väntade sitt sista barn  Mot slutet av havandeskapet blev hon rund och rosig om kinderna och barnen omkring henne andades lättade ut och sa till varandra,  att nu var det säkert ingen fara med henne längre. Så frisk och duktig som hon såg ut. Men hon hade fått äggvita.

   Att fattigt folk på landet lades in på sjukhus var då, 1913, mycket ovanligt. Och det kostade: någon krona om dagen kanske - inte mycket,  men det var ändå en svår  skuldfälla för den som nästan aldrig hade möjlighet att tjäna ihop kontanter. En enda krona kunde vara mycket att äga, värd att vara oändligt rädd om. Läkarbesök undveks därför så länge som möjligt. Till slut lånade Johannes häst och vagn och körde  iväg med Johanna några mil, till Ljungby. Där förbarmade man sig och såg till att hon fick bli kvar över förlossningen.

    Pojken som hon födde i mitten på mars, det nionde barnet, gavs namnet Nimon. Han var så ynkligt liten att han saknade både hår och naglar, vägde nog bara något  kilo. Det fanns inte kuvös på den tiden och ingen trodde annat än att han skulle dö snart. På lasarettet hade man inte tid och plats för honom många dagar, men Johanna fick ligga kvar en tid.

    Nimon skickades hem med Johannes till av sten gärdade Fällan i skogen. Han var så liten att man på sjukhuset lagt honom i en cigarrlåda inför hemfärden. Visserligen av den större amerikanska stora sorten - ändå som barnsäng mycket liten..

    - Är det meningen att de ska få leva så gör de det ändå,  hur ynkliga de än är, var hälsningen han fått med sig hem från ett barskt men vänligt sjukhusbiträde.

      De lyckades hålla liv i honom med vanlig komjölk och vatten.

            Han blev så småningom en mycket frisk ungkarl som alltid klarade sig själv - höll sig själv och sitt hem i mycket prydligt skick. Var aldrig sjuk, inte förrän han i 70-årsåldern drabbades av magcancer och  rätt snart dog. Då hade han aldrig haft ett håli sina tänder, så livssötmande kakor och annat gott tilltugg  fick han nog aldrig för mycket av

    Johanna repade sig och kom så småningom hem till Fällan igen. Framemot sommaren måste emellertid läkarna lägga in henne på nytt och utförde en för sin tid avancerad operation då  de avlägsnade en stor del av cancersvulsten i hennes mage. Denna gång blev hon kvar längre i lasarettssängen, det dröjde innan hon blev så pass bra att hon kunde sändas tillbaka till Bolmsö.

    Julia var i 15-årsåldern och hade de här svåra åren mellan 1913 och 1915 det mesta av det direkta ansvaret för hemmet och vården av modern och Nimon. Den några år äldre Ellen tjänade piga på den stora gården Össlöv. I våryran blev hon med barn, men lär omgående ha övergivits av sin förförare. 

Därför uppstod så småningom illvilliga rykten i bygden, som det dåförtiden ofta gjorde runt fattigt och trångbott folk, om vem som haft tillfälle att göra sig till barnafar. Inte minst därför att det råkade sig så att Ellens dotter, Elin, föddes på dagen nio månader efter Nimon. Den ödesroll som  fostertidens strängt utmätta siffra därmed tycktes betona ville somliga tyda som ett resultat av Sanningens mäktigt pekande Gudsfinger. Att det i stället kunde vara Hin Onde som sökt även födelsedatum för att ytterligare pröva och pressa dem han utvalt till plåga och skam kunde en eller annan också tänka sig. 

Inte långt efter det att Ellen kommit i olycka, som det kallades när livgivaren inte tog på sig att framträda som fästman,  flyttade hon hem till Fällan och hjälpte Julia med allt svårt och tungt arbete som väntade där. I hennes ställe fick Elsa vid terminsslutet komma till Össlöv för att passa barnen som systern tidigare skött. Hon blev kvar där tills skolan började frampå höstkanten.

Från denna gård levererades varje dag mjölk till lasarettet i Ljungby och en gång fick hon åka med bonden dit för att hälsa på sin mor. I sjukhuskorridoren tog en sjuksyster ifrån henne  ängsblommorna som hon plockat med sig,  innan hon lät henne gå in i sjuksalen:

- Hon är alldeles för svag för att orka känna  doften av dem,  viskade hon med så medlidsam  blick att min mamma, som hört att det ännu var hopp om livet, kände hjärtat sjunka i bröstet.   

                                              

Men Johanna kunde så småningom sändas hem igen och kände sig så pass bra att hoppet spirade om att det svåraste var över. När vintermörkret tätnade återkom dock den onda smärtan och ångesten med förnyad styrka. Barnen hjälpte henne att hålla lavemangskannan och sökte förtvivlat efter hopp mot detta outhärdliga som drabbat modern och därmed dem alla.

Johannes måste åter låna grannens häst och körde iväg med henne, denna gång till doktorn i Vittaryd, för läkarna på lasarettet i Ljungby hade sagt att de inte kunde göra mer för henne. Johanna, som alltid försökt behärska sig hur svårt det än var, skrek högt av smärta sista  gången  hon levande kördes bort från Fällan. Genom stenmurens öppning ut  på den  spåriga skogsvägen i en hårt skakande fjädervagn, utan motverkantekniks lindrande spiralsviktparering.

Stenhårda villkor

   Mamma återkom ofta till att berätta om detta. Tyckte att folk nu för tiden inte borde klaga så mycket, när de får åka till sjukhus så fint och mjukt, och snabbt. I bil  -  rentav ambulans.

De kom tillbaka senare samma dag. Johannes sa till barnen att doktorn trott att deras mor kanske hade ännu ett halvår kvar att leva. Men det gick fort nu, kom att röra sig om dygn bara. Hon hade fått med sig morfin mot de värsta plågorna - denna nästan undergörande drog som i början av förra seklet ännu var ganska okänd för vanligt och fattigt folk. Och som än i dag inte unnas alla  människor i  plågsam dödskamp. Inte bara i u-världen - det gäller dementa eller afasidrabbade ”boende”, samt en del andra så kallat färdigvårdade i även svensk terminalvård. 

I Fällanstugan hade de kanske problem med doseringen – en stund kunde Johanna ligga som bortdomnad, snart skrek hon igen medan kroppen spändes i våldsamma smärtkramper.

Sista kvällen hon levde fick Elsa och de fyra yngsta  bröderna gå till grannar och övernatta hos dem. Sigfrid var tio och Artur sju, Erik och Nimon hade ännu inte fyllt tre och ett år.  Innan de gav sig iväg fick de komma in till sin mor och säga adjö.
 När min mamma kom till denna del av berättelsen bröts alltid  rösten och hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Sa att hon efter det alltid tyckt att det var så mörkt i det hörn av rummet där modern legat på sitt yttersta. Plågad också av oro för hur det skulle gå för dem hon måste lämna. En mycket mörk skugga dröjde sedan ständigt kvar, i just det hörnet.

Ljuset förmådde aldrig mer riktigt tränga längst ditin.

Johannas sorgsna själsskugga klarade nog inte av att lämna hemmet.

Det var den 1 mars året 1914 hon dog, 45 år gammal.

Ett par  dagar efteråt var Julia iväg hos en granne som hjälpte henne att ordna med de kläder som behövdes vid begravningen. Så mamma var ensam hemma med småbröderna då hennes far plötsligt kom från Ljungby. Han hade med sig en vackert glasad så kallad pärlekrans som han köpt där, den skulle läggas på Johannas enkla kista från honom och barnen. Den var mycket  fin tyckte hans yngsta dotter.

Men fadern såg så underlig ut, sade konstiga saker, började plötsligt sjunga psalmer och var sig inte lik. Hon sneglade på honom och blev allt räddare. Viskade till Sigfrid och Artur att de måste springa efter farbror Blom i granngården Näset en bit bort och be om hjälp. Alldeles ifrån sig av oro var hon och helt säker på att fadern blivit sinnessjuk - tokig av sorg. När hjälpen kom skulle han nog köras iväg till dårhuset.

Efter en stund kom grannen tillbaka med pojkarna, talade med Johannes och fick honom att dämpa tonen. Förklarade sedan för Elsa och pojkarna.

Det var första gången barnen på Fällan såg sin far berusad.

Födelsedagsfirande på 60-talet med Fällans murade hus i bakgrunden. Ellen
  sitter, liksom Elsa, med bakom sig Nimon, Julia, Valfrid, Sigfrid, Erik och Artur.