Kapitel 12


                    
Min mormor Johanna, med andranamnet Karolina, hade själv vuxit upp på Fällan och blev moderlös där i femårsåldern då Anna Mathilda dog 1874 -  vid dödsfallet bara 36 år.  Hennes två år äldre man Johan gifte om sig efter ett par år med jämnåriga Katarina.  Johanna var äldsta barnet och fick med sina syskon Petter och Mia en efter vad det sagts ganska sträng styvmor. Dock inte fler syskon. 
När systern och brodern kom i tonåren utvandrade de till Amerika. Vid det laget hade Johannes Julius hunnit bli Johannas fästman, så hon blev kvar i Sverige och gifte sig på nyårsafton året 1890. De nyvigda bosatte sig på Fällan, blev dess hemmansägare.  Kanske hade de i början gemensamt hushåll med  fadern Johan och styvmodern, möjligen flyttade det äldre paret till en fuktig undantagsstuga vid blåsig sjöstrand. Jag vet ingenting om hur deras öden utvecklades sedan äldsta dottern bildat familj, utom att min mormorsfar dog den 2 mars 1899 och att min mamma antydde att Johannas förhållande  till gamla Katarina alltid varit  kärvt.

                                          *


Året var 1867, med värsta nödtiden stående för dörren,  då Anna Mathilda Pettersdotter och Johan Bengtsson gifte sig. Två år senare flyttade de från Tjust Backegård till hennes födelsehem Fällan. Då hade uppenbarligen det av hennes mycket äldre syskon som övertagit hemmet 1848 lämnat den - eller kanske blivit änka och öppnade för samboende. Hela den fammiljen svalt väl mer eller mindre ihjäl där i den svåra missväxtssvält som året innan drabbade särskilt små skogstorp fruktansvärt hårt.

De tog sig dit med sitt flyttlass strax innan min mormor föddes och namnades efter sin mormor Johanna. Denna 1700-talsfödda kvinna som 1821 flyttat hit ut i skogen från prostgården hade vid denna tid ännu ett par år att leva som änka på Tannåkers Skattegård. Så länge hon förmådde hjälpte hon säkert sin yngsta dotter och måg med alla de medel hon kunde uppbringa.

Det dröjde inte länge förrän Johan titulerade sig bonde. Ordet brukades från början  om boende(-r) på fast eller egen grund i motsats till löskekarlar, som här och i de tiderna knappast upplevde sig som romantiskt kringströvande vagabonder och extradrängar.

Kanske manades han i sitt inre till att titulera sig ståndsmässigt efter fostran på släktgård i krävande Unnarydsanda, bruten av flera tragiska uppbrott och ren tiggarnödtorft i hans känsligaste uppväxtår. Till sina vid det laget hårt prövade föräldrar ville han nog gärna ge en glimt av glädje medan de upplevde stoltheten att se ett av sina barn få det bra på egna ägor här i världen. Just så som hans rätta ställning i deras ögon borde vara.

Man skulle kunna tro att de båda, som i kyrkboken skrivits ”bonden Bengt Nilsson och hans hustru Kjerstin Mattesdotter”, hade blivit typiska offer för överbefolkningens 1800-tal där många fick ett armt liv, särskilt om de bildade familj utan att ha haft tur med äldstasonlig status och arvsrätt till den inte särskilt storslagna fädernejorden.
Men detta par tycks även ha hamnat i ett par andra fällor.

Han föddes 1804, hon drygt två år senare i Åker inom Unnaryd som dotter till bondparet Mattes Mattesson och Maria Månsdotter, i sin tur barn av åren 1752 respektive 1768. Maria var av inte bokförd härkomst i Jälluntofta och kom till Unnaryd 1789, antagligen som piga på detta ställe i Åker som sett hennes man födas där som son till ännu en Mattes. Denne lär ha inskrivits i aktuella kyrkboken utan efternamn, inte ens mödernets, vilket förefaller mig märkligt. Modern till Maria Månsdotters husbonde och man hette Märta Knutsdotter.


Med risk att verka tjatig vill jag om Kjerstins man Bengt berätta att hans morföräldrar hette Johan Andersson och Anna Andersson. De var bönder i  Norra Skälsarp, som ligger i en annan del av socknen. Kanske boende grannar till hans farföräldrar Bengt Nilsson och Kierstin Nilsdotter som också de noterats vara bönder i Norra Skälsarp. Denne äldre generations Bengt var således far till bonden Nils Bengtsson i Norra Skälsarp. Moran som han där bildat hjone- eller bolag med bar namnet Britta Johansdotter.

Det var alltså de två sistnämnda som var föräldrar till vår i detta sammanhang aktuelle Bengt Nilsson. Han gifte sig annandag jul 1830 med sin Kjerstin  och de bosatte sig i Norra Skälsarp varest min mormorsfar och framtida Fällanbonde Johan Bengtsson föddes några år senare. Men när gossens farmor Britta gick ur tiden 1843 sinade visst de relativa sötebrödsdagarna, ty året därpå flyttade de till Västra Boda för att efter fyra år dra bopålarna vidare till Boxholm i Långaryd. Där  for de som främlingar nog illa för de återvände till Unnaryd inom ett år, 1849.
Här blev de skrivna på socknen i sex år, fick alltså flytta runt som inneboende enligt av fattigvårdsstyrelsen upprättad tidlista. På gårdar där maten på sina ställen kanske redan var knapp för väl stora familjer.1855 fick de äntligen flytta till ”sitt eget” i backstugan Bäckanäs och där bodde de kvar livet ut, han dog 1874 och hon 1889.

Jag tänkte att både Bengt och Kjerstin eller endera av dem kanske hade försvagats något som familjens födgeni efter många generationers förädling eller debilisering genom inavlande kusingiften invid fädernejorden i Skälsarp. När jag just undersökte förhållandena runt kusinäktenskap fick jag emellertid klart för mig att sådana var i lag förbjudna ända från medeltiden till 1845. Stundom gavs dock dispens och en uppluckring av regelns tillämpning skedde säkert innan den avlägsnades.

Möjligen hade min mormors farfar, som av förnamnet att döma var äldst, en i faderns ögon dugligare bror - eller en kusin med förstahandsanspråk på Skälsarpsägorna och som kanske skaffat sig familj först sent i livet. Eller om det var av annan anledning som han med de sina i fyrtioårsåldern lämnade släktgården och dess mångförgrenade hägn sedan beskyddande och familjesammanhållande modern Britta dött. Kanske köpte de efter arvsskifte 1844 det nya bostället i Boda, men tvingades av något skäl gå från gård och grund också där efter några år. Jag vet inte, men det förefaller som om frändsämjan brutits eftersom de framgent inte tycks ha fått något familjestöd. Antagligen var det skälsarpska släktstället litet och saknade medel, och syskon eller kusiner hade möjligen gjort vad de kunnat för dem redan tidigare.


Förmodligen satte Kjerstin och Bengt rätt många barn till världen, men bara de fyra yngsta hemmaboende döttrarna finns med här nedan i Bertil Johanssons årsskriftsskildring av dem, som jag återger oavkortad. När de flyttade till Bäckanäs hade Kjerstin hunnit bli 49 år. Det kan ju hända att hon då födde ett barn men eftersom deras allra nesligaste år, som sockenskrivna, inte nämns så gissar jag att författaren utgick från att de fått bosätta sig i backstugan på Söregård flera år tidigare. Redan från början av den tid då de efter Långarydsåret gravt kommit på obestånd.

Ur SUJFHÅ 1949: ”Här i kyrkbyns södra del stannar vi först inför minnet av Bäckanäs backstuga, som låg utmed Lidhultsvägen på Adolf Erikssons ägor i Sörgård, nära sjön Unnen. Den ende kände bebyggaren här var Bengt Nilsson med maka Kerstin Mattiasdotter och deras döttrar Lena, Maria, Britta och Kristina. Hemmet i Bäckanäs präglades av stort armod och torftighet, måhända var fattigdomen här större än i många andra backstugor i socknen. ’Bengt och Kitta’ hade dock troligen sett bättre dagar. Kitta brukade nämligen ibland tala om den tiden då de hade egen gård. Av hennes ord att döma fyllde då inte alltid arbetet dagen från arla till särla. Hon berättade sålunda, att då tiden blev lång lade makarna sig att sova, och så gick ett ’målbete’. Här på Bäckanäs blev emellertid tillvaron fylld av möda och försakelse, i synnerhet då det snart blev sex munnar att mätta. Så fort barnen blevo stora nog fick de också ge sig ut i världen att själva förtjäna sitt uppehälle. Äldsta flickan Lena gav sig efter konfirmationen ut som vallpiga till Halland, tjänade sedan på gårdar i Lidhult och Unnaryd innan hon förenade sina öden med dåvarande klockardrängen, sedermera torparen Carl Barkman på Tranhult. Näst i ålder var Maria, som en tid hade tjänst hos prosten Arvid Andrén i Unnaryds prästgård. Britta och Kristina flyttade efter föräldrarnas bortgång till Alingsås, då bebott av Anna och Magnus Seger samt Annas mor Britta. De sista åren av sin levnad vistades de på ålderdomshemmet, där de också slutade sina dagar.”.


Hela detta jordklots livshistoria kan ses som en enda stor släkts bitvis mycket grymma saga. Vi som fötts i en by på landet, eller i andra begränsande kretsar, kan  räkna med att vi på håll är befryndade. Om vi bara går tillräckligt många generationer bakåt finner vi nog gemensamma anfäder i någon av grenarna: ett par förutan vilka vi inte skulle ha funnits i den aktuella jagskepnad vi vant oss vid att se som den unikt egna uppenbarelsen. På sätt och vis är det ju också så, fast jag är vid det här laget övertygad om att vi allra innerst är samma jagkärna inom vårt övergripande gudsväsen.


Kristina Jönsson med son och tillgiven försörjare.
Det 82-åriga stoftet av en Kristina Jönsson bäddades ner på Unnaryds kyrkogård i augusti 1920. I för mig historiskt överblickbar tid har jag inte något anfäderspar gemensamt med personen som en gång var denna verbalt begåvade men utstötta och ofta snedtändande kvinna. Men jag vill här passa på och framhålla att jag känner andligt frändskap med henne - fast jag sluppit den misärbundet bittra hätskhet som nedan tillskrivs henne ihop med svärjandets fula ord . På  bilden  trotsigt stolt samman med sin försörjnings lika prydliga get som son. Följande text skrevs av Adolf Fred och är tagen ur SUJFHÅ 1953:

”På tre åboars mark tillhörande Hyltans och Fägerhults byar, mitt i vilda skogen, intill en mosse, uppfördes någon gång under senare delen av förra seklet ett litet hem, kallat Kristina Jönssons, eller kanske oftast ’Jönssons stuga’. Här bodde en tid Knut Svensson med maka Kristina, född Jönsdotter, samt deras barn. Någon annan tomt stod ej att uppbringa, ty man hade kommit överens om att få familjen så långt bort från andra människor som möjligt. Om Kristina går det många historier. Hon tillhörde måhända de människor, som har för vana att taga fula ord i sin mun, men vi skola inte för den skull döma henne hårt. Fattigdom, sjukdom och dödsfall i familjen bidrogo säkert till att göra henne bitter till sinnes. Den förra var hennes ständiga följeslagare genom livet. De styrande i kommunen voro nog inte utan skuld till hennes hätskhet. På djupet av hennes väsen fanns dock, trots allt, godheten, och hon hade icke långt till tårar, även om tungan sprutade ut de fulaste ord.

Efter några år kom familjen till kyrkbyn, där deras hem Knutsbo ännu finns kvar. Den torftiga stugan invid skogsmossen revs ner, och nu finns det här ingenting som minner om människors kamp för tillvaron.”.

Vidare om nådebrödet i detta sammanhang - i viss mån, ur SUJFHÅ 1956: ”Hungern drev stundom folk att under vintern förbruka hela sädesförrådet, så att man var utan utsäde när våren kom. Sädestiggeriet blev så allmänt och tvingande, att man måste ingripa däremot--- heter det i protokoll av 1831. Den hoptiggda säden konfiskerades och tillfördes det allmänna fattigförrådet. Tiggaren dömdes dessutom att böta markegångsvärdet för de dagsverken han åsidosatt genom sitt tiggeri. På allmän stämma stadgades att fattighjonens brödsäd skulle utgöras till ¾ av korn och till 2/3 av havre. Annorlunda hade bönderna det inte själva, påstods det.”.

                                                 *

 Kjerstins och Bengts – från Skälsarp och Bäckanäs – kanske äldste son, Johan, gjorde alltså sin sista plogvända i Fällanjorden någon gång runt 1890. Han blev nästan 63 år.

Under knapphetens kalla stjärna råkade det lilla stället i Bolmsöskogen bli kvinnofälla. För en svag gren av den i Ljungbytrakten välkända ljungbergska prästsläkten. Tillfälligheternas spel fick dotterfamiljer att bosätta sig här under fyra generationer, i ungefär 150 år till runt 1970.

Min mormor Johanna såg aldrig mer sina yngre syskon sedan de 17- och 18-åriga utvandrat till Amerika framemot 1890. Men de lyckades ordna det rätt hyggligt för sig, höll brevkontakt  och försökte hjälpa storasystern med vad de förmådde från det nya hemlandet.

1918? Anna med USA-födda
 dottern Mildred.
 Till dem for äldsta dottern Anna sedan hon 1907 konfirmerats. Men hon återkom efter  några år till Sverige,  med  en liten flicka. En "oäkting" som hon döpt till Mildred.
De svåra Fällanåren 1913 och 1914 tror jag att hon ännu var i Amerika. Efter återflytten hit bodde och arbetade hon i Ljungby fram till sin död i slutet på 30-talet. 
Anna kunde dra försorg om sig och sitt, för hon var ihärdig och plikttrogen som Johanna själv. Det blev svårare för mer lättsamt gladlynta Ellen,  till moderns stora sorg.

I varje fall beskrev Julia och Elsa det så. Från den här tiden blev de båda för all framtid rätt avogt inställda till storasystern. De närde bitterhet mot den som genom sitt ovälsignade tillstånd lagt övertung sten på börda i föräldrahemmets svåraste tid och fött Elin - det skamliga ryktesspridandets nesligt förorenade kvinnokälla. Stort behov av syndabock förelåg och hon uppfyllde mer än väl den rollen för dem.

På höstkanten 1913 sändes Elsa med brev från Johanna och Johannes  till  Bosebo, ett annat litet bondställe på Unnarydssidan av Bolmen. Det var inte direkt nästgårds, så ärendet tog henne nog en hel söndag att uträtta. Hon förstod inte förrän hon blev äldre att det rört sig om ett dödsallvarligt friar- och tiggarbrev om formellt räddande av  familjehedern. Kanske hänvisades i det till någon gammal släktplikt, Johannas mormors morfar Jonas Rylander hade ju som Kronans man verkat från Bosebo ihop med sin Elisabeth Christina Renström. Förr var släktband något man noga höll reda på - de var det enda man hade att hoppas på om man råkade i svårt och eljest olösligt  trångmål.

När min mor fick veta vilken roll hon spelat vid överlämnandet av brevet skämdes hon hemskt. Detta var det enda hon sade sig inte ha kunnat förlåta föräldrarna, att de utnyttjade henne till att gå som aningslös äktenskapsförmedlare åt storasystern. Följd av skvallrets menande ögonkast och tungsliriga viskväsningar.  

En son på det ställe där hon lämnat brevet gifte sig några veckor senare med Fällans äldsta hemmavarande dotter. Han kallades Lille-Ernst, var utbildad till murare och borde därför ha klarat av att försörja en familj. Kunde man tycka, enligt vad Julia och Elsa uttalade som sin mening angående storasysterns skafferiproblem. Ellen flyttade till honom i Bosebo och där bodde de kvar några år. Efterhand blev han far till den nya barnaskara som kom att växa upp på Fällan under de även för stora gårdar och fettblänkande plånböcker hårda 20- och 30-talen. Tio ofta halvsvältande barn fanns i den kullen.  
Det var 1923 som Ellen och  hennes man tog över. De byggde nytt hus medan gamla stugan revs. Det  avtalades i samband med överlåtelsen att Johannes och de två yngsta pojkarna skulle få  ett rum i det nya husets övervåning, men det dröjde innan där blev färdigt. Under tiden fick dottern och mågen nya barn i tät följd; så mat och  tid för husbygge blev det naturligtvis allt knappare med för varje ny Fällanmun som skulle mättas.

 Johanna hade alltid varit i farten för att ordna med matskaffning och kläder. Kardade och spann ull från fåren de hade, vävde och sydde på en handdriven maskin; stickade samt stoppade och lagade.

En riktig husmor fick aldrig fåfäng gå, måste alltid ha något för händer. Min mormor brukade under sommarlediga stunder sitta vid stenmuren och krossa något slags kärnor eller frön, som därefter kunde användas i bak och matlagning. Inget fick förfaras.  Ständigt trägen lyckades hon hålla sin växande familj hel, ren och någorlunda välnärd. Ingen behövde på hennes tid lägga sig direkt hungrig fast de ibland hade bara mjölk och salt att blanda med potatisen.
Svårast hade det varit att få skorna att hålla och räcka till för alla. De ärvde dem av varandra, ibland snedgångna. Följaktligen hade de ofta ont i fötterna. Genom att gå genväg över en mosse fick de visserligen bara ett par kilometer till skolan, men emellanåt smärtade varje steg. Särskilt vintertid när de haft slöjd och slutade sent, så att det ibland var nermörkt och de med skohättorna gissade stegen medan de trevade sig fram - tills det lilla fönsterljuset på Fällan blänkte mot dem mellan trädstammarna.


Den godmodiga Ellen var inte lika ofantligt praktisk i handlaget, ibland blev det nog svårt att klara det strängt krävande hushållet. Möjligen förvärrat av att hennes Ernst var en delvis lika svag trygghetfaktor som fadern varit för modern (liksom äkta hälften blivit för många av oss andra i strid med gängse idealmansbilden, vill jag av egen erfarenhet tillägga). Så vardagen blev inte nådig. 

Jag hörde aldrig talas om att jakt var ett medel att skaffa kött till huset, kanske snarades en eller annan gång en hare. Det fanns heller ingen åretrunttradition att effektivt nyttja sjöns möjligheter genom att lägga ut nät eller bruka liknande fiskeredskap, utom när siken gick till på höstkanten.

 Annars metade bara Fällanborna, enligt vad min mor sade sig ha upplevt under uppväxten. Vattnet välsignades med glädjerop när det gav stora abborrar till skrovmål.
Liksom flera generationer tidigare på detta ställe hölls annars nöden borta med hjälp av grisar, får och en hönsskock samt - framför allt - ett par hårt slitna och stor del av året knappt utfodrade kor. De användes  även  som dragare. Mamma nämnde inget om ifall de hade getter där när hon växte upp. Kanske för att hon själv någon gång, av  storasystrarna, kallats vrångt blängande                                                                                      blekget, nosigt tyken och pieter

.
Elsa 11 år, 1913 på kalas.
Den som hölls för tyken var missnöjt obehaglig eller allmänt förarglig  att ha och göra med. Och den som kallades pien eller pieter var ynkligt mager – just som en mörkerinstängd och vinterfodrad get blev. Min syster Ulla fick i småskoleåldern en fin killinghuva av mamma, spetstoppad, vars like ingen annan setts ha. Jag fick med tiden ärva denna ”hua”(, sedan jag vuxit ur min lilla färgglada lappkalott med tofs. Också den hade gjort mig fullkomligt originell i byn).

Johannes fick först de sista veckorna innan han dog, 1927 då han var 68 år, flytta in i det undantagsrum i nya boningshuset som lovats honom när dotter och måg övertog stället fyra år tidigare. Till dess bodde han i ett dragigt skjul med jordgolv, som låg nere vid Bolmenstranden. Stor del av den tiden var det också Eriks och samtliga dessa fyra år  Nimons hem.

Många söndagar begav de sig med sin far till köksvärmen hos den äldste brodern, Valfrid, och hans Anna på Hagen i Unnaryd. I torpartryggheten under Tiraholmsgården fick de ett rikligt mål mat. Roade sig också med lite kortspel, bondtolva eller vira. Första biten gick de över Bolmens is, eller rodde om det var årstid för det. Bara det en sträcka på bortåt en halv mil. Tur och retur  blev det ungefär tretton kilometer att avverka varje gång.


Anna och Valfrid sittande på farstubron till sin Hagentorpstuga.
Värst var det förstås att gå, eller ro, tillbaka hem igen i dåliga skor och kläder. Över sjön där vinden ofta låg på, hård och obarmhärtig. Anna berättade  att det alltid varit svårt att se de båda magra pojkarna ta på sina ynkliga ytterkläder och vandra iväg med fadern ner mot Bolmenstranden för att kämpa sig fram till det kallfuktiga ruckel som väntade dem på andra sidan sjön.
Min morfar hyrde strandskjulet av grannarna på Smeatorpet. Först sedan han blivit dödssjuk  flyttades han äntligen upp i stora huset, efter upprörd uppmaning till Ellen av en gammal vän och granne,. Men den ruttna stanken av sjukdomen, lungbranden som utvecklats efter upprepade lunginflammationer, var så svår att till sist bara Sigfrid klarade av att gå in i sjukrummet och hjälpa honom över slutet.

          - Jag ville hjälpa -  och hade gjort min värnplikt, så jag klarade det, sade han till mig om den kärlekstjänsten.

          Nimon, som då var 14 år,  konfirmerades på sin älskade fars dödsdag. Han hade just fått sin första plats hos en bonde ett par mil bort. Några månader tidigare hade Johannes till extra förmånligt pris köpt tyg till kostym åt honom, av en ovanligt trevlig och pratglad man bland de så kallad nasare som vid den tiden drog runt som gårdfarihandlare på landsbygden. Han befann sig på hemmaplan och var nog inte misstänksam av sig, inte van att bli lurad. Här brukade man lita på att även främlingar såg det som en hederssak att göra affär med fullgoda varor, för att kunna återkomma. Prutandet hörde förstås till, men sågs mest som en formsak.

Det särdeles förmånliga priset visade sig vara  ett snöpligt lockbete, för tyget var extra sekunda vara.  Grannfrun som åtagit sig att sy kostymerna sade att det knappt höll  att hantera under sömnaden och inte hade tillverkats för att användas; skörare än papper var det bara ögonskenligt lockbete, som gjort särskilt för dumbommar vilka inte lärt  konsten att rätt nypa i tyger.

 Minnet av denna faderns sista skam gjorde min mamma sorgsen till sinnes, att han blev så lurad på de ynkekronor som han då, till slut, lyckats få ihop. Inte begrep han sig på det fruntimmersgöra som Johanna stått för, att med nypande känslighet bedöma tygkvalitet och sådant. När hon levde brukade de liksom grannarna inte köpa något tyg alls – det framställdes hemmavid. Grovt och starkt.

 Men nu: byxorna rämnade och kavajärmarna sprack nästan genast plaggen kommit på, när vassmagra armbågar och pojkknän böjdes.                                                            
 Johannes led verkligen för att han gjorts till åtlöje och inte som en ”riktig karl” ha kunnat göra affär för att ordna skylande kläder åt yngste sonen. Han hade kommit till korta med det sista han försökt göra för det barn han än hade ansvaret för.
Min mamma hade alltid bara gott att säga om fadern. Några månader innan han dog hade hon fått tillfälle att bjuda honom på kaffe med bröd när han en gång kom till Ljungby där hon då arbetade på  konditori. Hon var mycket glad för att hennes chef gav henne den chansen att glädja honom.

Senare, en majsöndag, fick hon ledigt för att gå på sin fars begravning. Så småningom berättade en av hennes arbetskamrater att nyssnämnda chef trott att hon ljugit om sin fars död, för att få en fridag. Denna hade nämligen letat efter dödsannonsen i tidningen, utan att finna den. Men Fällanbarnen hade inte råd med dödsannonsering efter  någon av sina föräldrar.

Hon invigde mig i den förtvivlan som då för tiden snärjde dem som försökte komma ur fattigfällorna på samhällets botten. I den moderna tidens nyhårda kamp mot det obarmhärtiga ödet att den fattige skulle lura och snärja den ännu fattigare. Vilket på sina håll mer och mer framstod som en naturlag. För att inte tala om den rikes, alltså den starkes, ofta självpåtagna rätt genom alla tider att suga ut den arme.

Så länge mammon regerat vår jord, vilket kanske är i evärdliga tider, kan man tillägga.

Men Gud själv har gjort sig arm, och återkommer. Ovillkorligen.

Övermäktig alla, i längden – även som jordiskt svag.


                                                         *                                                                                                                                                                       
Från storasyster Annas besök strax före sin död hos Valfrid och svägerska
på Hagen, tillsammans med bror Erik tv och Julias man Albert Ferm. 1937.
Äldsta systern Anna dog på 30-talet i magcancer också hon, i unngefär samma ålder som sin mor. Henne tyckte min mamma Elsa alltid mycket om medan känslorna för Ellen hade svalnat efter- hand.å varandra. Själv sade hon att hennes avoghet be Kanske var de båda alltför typolika för att lätt kunna förstrodde på att de till övertagandet av Fällan knutna omsorgslöftena, gällande fadern och de båda yngsta bröderna, inte hade infriats.
När jag på 90-talet försökte återuppta kontakten med min kusin Tyra, min barndoms skogsängel, sade hon att syskonen på Fällan alltid avskytt sina båda mostrar. Snåljåporna Elsa och Julia. Ansåg sina  föräldrar och sig själva utsatta för deras förakt och tyckte att de borde ha hjälpt dem en hel del, liksom flera andra av Ellens syskon hade gjort. De svalt ju, Fällanborna.

De svältfällanborna.   

Bitterheten hade djupnat 1934, fanns fastbiten i henne åren framöver. Hon berättade att hon den sommaren var i Alebo och passade halvårsgamla Ulla. Men hon fick bara en klänning i lön att ta med sig hem. Och måste vara med babyn nere i då gästonyttjade badhuset nästan jämt, hon som aldrig förut varit ensam och knappt klarade det.

Om nätterna sov hon hemskt  dåligt, på uselt underlag direkt på golvet, och var alltid så fruktansvärt hungrig. Som hon beskrev det kände jag hennes värkande flickungehunger förmedlad till mig, den satt väl inetsad i hennes kroppssjäl och krävde sin tribut.

Till råga på allt hade mostern sagt åt sin lilla barnpiga att dricka ur sjön, när hon klagade över svår törst. Tyra fick gärna ta för sig hela Unnen om hon ville, det var bara att dricka på. I badhusets kranar forsade för övrigt vattnet rikligt -  sprunget ur  dyra källans järniga djup. Men alla tycker inte om sådan styrkesmak. Somliga kan alls inte tåla den, om magen är överkänsligt oroad av sinnets upproriska och hungriga förtvivlan.

Min mor hade tidigare berättat för mig att de själva ibland tvingades ha erbarmligt enkla sovplatser de första åren. På cementgolvet i en skrubb eller oanvänd badhytt vanligen, när det var som mest gäster så att alla  rum och extrasängar gått åt. Liksom madrasser, kuddar och täcken. Hon berättade också att hon och systrarna som barn fått just en klänning i lön när de om somrarna tjänade borta. Då gavs också möjligheten att äta upp sig och lära en del av omgivningens skick och fason, ända till intjänandet av fjortonårsålderns konfirmationskläder.

Det hörde till – skulle bara vara så. Så hon föreställde sig nog inte att hon kunde bli anklagad för att oskäligt ha utnyttjat sin systerdotter de där  sommarveckorna. 

Om min far hade Tyra däremot bara gott att säga. Han var visst en av de hyggligaste människor hon någonsin mött – den med vänligaste leendet.

Att någon behövt gå uthungrad i Alebo har jag mycket svårt att föreställa mig. Mamma var noga med att alla omkring henne skulle vara mätta och nöjda. Hos Tyra satt kanske den svåraste bristkänslan mest i hennes tidigt hungerhetsade lilla själ.
Hur sugna Ulla och jag under barndomen än blev av aptitretande spisångor fick vi, förstås, alltid vänta tills gästerna fått sitt. Hoppades då och då ivrigt att mer än en smakbit skulle bli över av läckraste rätterna. Alldeles särskilt trånande sucktade jag efter knaprig blåbärs- eller rabarberpaj, med vispgrädde och vaniljsås som tillval. Det hände inte ofta, men tyvärr hade det allra godaste ibland tagit nästan helt slut innan skålar och uppläggsfat nådde oss i köket igen.

Mot denna bakgrund kan lätt förstås varför det var ganska märkvärdigt när min mor kom med till Fällan på ett par av Ellens födelsedagar. En gång fick jag följa med henne och morbror Valfrid till firande av en sådan, och hörde dem på ditvägen prata med varandra om att det varit hopplöst att försöka hjälpa dem som nu bodde  i deras barndomshem. De hade visst för sig att de som försökt göra det själva riskerat att bli mer eller mindre uppätna…
Ellen födelsedagsfiras på 1940-talet arm i arm med Elsa och Julia.
Åtföljda av yngre bröderna Artur, Nimon och Sigfrid och Erik.
De fick aldrig nog, blev bara allmer krävande - tyckte sig ha rätt att vara det, mot dem som slet så hårt och själva hade svårt att få det att räcka till. Det var som att stoppa pengar i ett bottenlöst hål, sade de.

Först hälsade vi på hos äldstabarnet Elin, nog ganska glädjelöst framburen till Guds äredop när hennes och min mormor var dödssjuk. Bodde nu med sin familj på Näset, ganska nära sin föräldrasläkts stennärda Fällangård. Mamma berättade för mig strax innan vi knackade på dörren att hon sades vara lika systerlik henne som Margit. Hade det hemskt svårt, var gift med en alkoholist som vanemässigt misshandlade henne både själsligen och kroppsligen. Två barn hade de, en flicka och en pojke.

- De har det så ynkligt, betonade mamma för mig innan vi steg in i köksfarstun.  Så henne försöker jag i alla fall hjälpa lite, när jag tycker att jag kan.

Senare bevittnade jag hur Elins orörliga ansikte plötsligt översköljdes av tårar medan mamma trugade på henne en sedel. Hon fick bara använda den till att köpa ny vinterkappa åt sig själv. Den gamla, tunn och trådsliten, dög bara till att slängas.

Nej – det var ingen idé att protestera: Elin skulle inte behöva skämmas mer för att visa sig för folk i den där gamla lagade och lappade kappan. Hon fick absolut inte använda pengarna till mat eller kläder åt barnen, bara till kappan åt sig själv. Till kjol, och garn till tröja och lite annat också, om det räckte för det. Annat var det hennes mans sak att stå för. Eller måste andra bistå dem med. Detta upprepade mamma mer än en gång för den förtvivlade Elin. Hon inpräntade också i henne att säga till sin man att hon fått den nya kappan av ”det sociala”.
Ellen fdelsedagsfiras på 60-talets Fällan med sin Ernst och barnen.
Väl framme på Fällan såg jag till min förvåning borden digna av läckerheter, och stämningen var hög. Några spår syntes inte av den nöd och fattigdomstristess som jag föreställt mig även där. Utom att husets barn faktiskt var magra.

Ellen, med stor kroppshydda, drabbades av sockersjuka och fick svåra bensår: dog i 70-årsåldern av magcancer. Liksom sin mor Johanna inspirerades hon av god andemakt till att ge barnen hon födde det hon hoppades kunde vara i längden lika viktigt som bordets överflöd: riktigt vackra eller meningsfulla namn att bära genom livet. När hon dött sade Tyra att de i hennes bibel upptäckt att hon präntat in dem alla där; bredvid stod skrivet att hon hoppades på förlåtelse:
 De kände henne som en hårt prövad men hjärtegod och av inre värme rikt flödande mor.

                                                               *


Våren 1947.  Hyggligt lyckad familj: ännu en kort tid kvar för mig som
 hoppfullt nyckelbärande galjonsfigur med tursamt klöver på bröstet.   
Hemkomna från  firandet upptäckte vi att mitt enda ägandes smycke, ett älskat halsband av silver med grönt  fyrklöverhänge, var borta. Jag försäkrade att varken jag själv eller någon annan tagit av det. Halskedjan måste ha gått sönder.

- Ånej, sade mamma. Jag förstår så väl hur det gick till. Margit är den enda av dem som jag riktigt kunnat tycka om. Jag känner dem - de är så jäkelaktiga! Lika min faster Karin, hon som kom på besök från Amerika. De samlades många runt dig, så tätt, när de låtsades tycka om att  leka med dig - och lät dig i ringen stå

Hur det än gick till så tog den dagens Bolmsöutflykt med Fällan i centrum mitt  fyrklöversmycke, som jag nyfödd hade fått för att det skulle bringa mig tur i livet. Det var inte en vanlig dopgåva eller fadderskänk, utan oersättligt enligt min mor. Så jag fick aldrig ett annat i stället. Hon hade själv köpt det åt mig, säkert med föresatsen att besvärja olyckan ur vårt liv.

Min levnad blev knappast av det lättsam turliga slaget; inte en livsdagskedja av vanlig skrytyp  för de mina att stolt smycka sig med. Men vem har sagt att just jag kom till världen för att få lycka och välgång på färden, eller för att kunna sprida glädje vidare?

Möjligen räddades jag från förenklat gottköpsliv med vulgär lyckojakt, styrt av klövertecknets Krösusanstrukna dubbeltydighet, då den grönsilvriga talismanen länkades loss från min hals. Jag blev frihalsad, som man förr sade om frälsta, alltså fritagna, slavar när de blev av med strypsnaran eller kedjan ovan nyckelbenen.


I vår storslaget småfuttiga uppgörelse några år senare, 1953, kanske Gud rentav unnade mamma och mig att få ihop en förstorad nyskapelse till gemensam fyrflamma. Arrangerad ”à quatre mains”, i Smålandsfyndig fyrhändighet genom mitt i två brutala korsvändor sönderrivna och därpå av moderskapet noggrant hopklistrade pianokonterfej.

 Så har det blivit till mållös och underligt leende sinnebild för en kreativt utdragen kris i aleboars halvdana privatrymd. Med frostigt epicentrum i yndig adventstid under dussinupplagd variant av tiondets tidmättande decemberdagar. Då Inga, den alls ej ringa, skördades ur  världen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar