Min mormor Johanna, med andranamnet Karolina,
hade själv vuxit upp på Fällan och blev moderlös där i femårsåldern då Anna
Mathilda dog 1874 - vid dödsfallet bara 36 år. Hennes två år äldre
man Johan gifte om sig efter ett par år med jämnåriga Katarina. Johanna
var äldsta barnet och fick med sina syskon Petter och Mia en efter vad det
sagts ganska sträng styvmor. Dock inte fler syskon.
När systern och brodern kom i tonåren
utvandrade de till Amerika. Vid det laget hade Johannes Julius hunnit bli
Johannas fästman, så hon blev kvar i Sverige och gifte sig på nyårsafton året
1890. De nyvigda bosatte sig på Fällan, blev dess hemmansägare. Kanske
hade de i början gemensamt hushåll med fadern Johan och styvmodern,
möjligen flyttade det äldre paret till en fuktig undantagsstuga vid blåsig
sjöstrand. Jag vet ingenting om hur deras öden utvecklades sedan äldsta dottern
bildat familj, utom att min mormorsfar dog den 2 mars 1899 och att min mamma
antydde att Johannas förhållande till gamla Katarina alltid varit kärvt.
*
Året var 1867, med värsta nödtiden stående
för dörren, då Anna Mathilda Pettersdotter och Johan Bengtsson gifte sig.
Två år senare flyttade de från Tjust Backegård till hennes födelsehem Fällan.
Då hade uppenbarligen det av hennes mycket äldre syskon som övertagit hemmet
1848 lämnat den - eller kanske blivit änka och öppnade för samboende. Hela den
fammiljen svalt väl mer eller mindre ihjäl där i den svåra missväxtssvält som
året innan drabbade särskilt små skogstorp fruktansvärt hårt.
Det dröjde inte länge förrän Johan titulerade
sig bonde. Ordet brukades från början om boende(-r) på fast eller egen grund i motsats
till löskekarlar, som här och i de tiderna knappast upplevde sig som romantiskt
kringströvande vagabonder och extradrängar.
Kanske manades han i sitt inre till att
titulera sig ståndsmässigt efter fostran på släktgård i krävande Unnarydsanda,
bruten av flera tragiska uppbrott och ren tiggarnödtorft i hans känsligaste
uppväxtår. Till sina vid det laget hårt prövade föräldrar ville han nog gärna
ge en glimt av glädje medan de upplevde stoltheten att se ett av sina barn få
det bra på egna ägor här i världen. Just så som hans rätta ställning i deras
ögon borde vara.
Man skulle kunna tro att de båda, som i
kyrkboken skrivits ”bonden Bengt Nilsson och hans hustru Kjerstin
Mattesdotter”, hade blivit typiska offer för överbefolkningens 1800-tal där
många fick ett armt liv, särskilt om de bildade familj utan att ha haft tur med
äldstasonlig status och arvsrätt till den inte särskilt storslagna
fädernejorden.
Men detta par tycks även ha hamnat i ett par
andra fällor.
Han föddes 1804, hon drygt
två år senare i Åker inom Unnaryd som dotter till bondparet Mattes Mattesson
och Maria Månsdotter, i sin tur barn av åren 1752 respektive 1768. Maria var av
inte bokförd härkomst i Jälluntofta och kom till Unnaryd 1789, antagligen som piga
på detta ställe i Åker som sett hennes man födas där som son till ännu en
Mattes. Denne lär ha inskrivits i aktuella kyrkboken utan efternamn, inte ens
mödernets, vilket förefaller mig märkligt. Modern till Maria Månsdotters
husbonde och man hette Märta Knutsdotter.
Med risk att verka tjatig
vill jag om Kjerstins man Bengt berätta att hans morföräldrar hette Johan
Andersson och Anna Andersson. De var bönder i Norra Skälsarp, som ligger
i en annan del av socknen. Kanske boende grannar till hans farföräldrar Bengt
Nilsson och Kierstin Nilsdotter som också de noterats vara bönder i Norra
Skälsarp. Denne äldre generations Bengt var således far till bonden Nils
Bengtsson i Norra Skälsarp. Moran som han där bildat hjone- eller bolag med bar
namnet Britta Johansdotter.
Det var alltså de två
sistnämnda som var föräldrar till vår i detta sammanhang aktuelle Bengt
Nilsson. Han gifte sig annandag jul 1830 med sin Kjerstin och de bosatte
sig i Norra Skälsarp varest min mormorsfar och framtida Fällanbonde Johan Bengtsson
föddes några år senare. Men när gossens farmor Britta gick ur tiden 1843 sinade
visst de relativa sötebrödsdagarna, ty året därpå flyttade de till Västra Boda
för att efter fyra år dra bopålarna vidare till Boxholm i Långaryd. Där
for de som främlingar nog illa för de återvände till Unnaryd inom ett år, 1849.
Här blev de skrivna på
socknen i sex år, fick alltså flytta runt som inneboende enligt av
fattigvårdsstyrelsen upprättad tidlista. På gårdar där maten på sina ställen
kanske redan var knapp för väl stora familjer.1855 fick de äntligen flytta till
”sitt eget” i backstugan Bäckanäs och där bodde de kvar livet ut, han dog 1874
och hon 1889.
Jag tänkte att både Bengt
och Kjerstin eller endera av dem kanske hade försvagats något som familjens
födgeni efter många generationers förädling eller debilisering genom inavlande
kusingiften invid fädernejorden i Skälsarp. När jag just undersökte
förhållandena runt kusinäktenskap fick jag emellertid klart för mig att sådana
var i lag förbjudna ända från medeltiden till 1845. Stundom gavs dock dispens
och en uppluckring av regelns tillämpning skedde säkert innan den avlägsnades.
Möjligen hade min mormors
farfar, som av förnamnet att döma var äldst, en i faderns ögon dugligare bror -
eller en kusin med förstahandsanspråk på Skälsarpsägorna och som kanske skaffat
sig familj först sent i livet. Eller om det var av annan anledning som han med
de sina i fyrtioårsåldern lämnade släktgården och dess mångförgrenade hägn
sedan beskyddande och familjesammanhållande modern Britta dött. Kanske köpte de
efter arvsskifte 1844 det nya bostället i Boda, men tvingades av något skäl gå
från gård och grund också där efter några år. Jag vet inte, men det förefaller
som om frändsämjan brutits eftersom de framgent inte tycks ha fått något
familjestöd. Antagligen var det skälsarpska släktstället litet och saknade
medel, och syskon eller kusiner hade möjligen gjort vad de kunnat för dem redan
tidigare.
Förmodligen satte Kjerstin och Bengt rätt
många barn till världen, men bara de fyra yngsta hemmaboende döttrarna finns
med här nedan i Bertil Johanssons årsskriftsskildring av dem, som jag återger
oavkortad. När de flyttade till Bäckanäs hade Kjerstin hunnit bli 49 år. Det
kan ju hända att hon då födde ett barn men eftersom deras allra nesligaste år,
som sockenskrivna, inte nämns så gissar jag att författaren utgick från att de
fått bosätta sig i backstugan på Söregård flera år tidigare. Redan från början
av den tid då de efter Långarydsåret gravt kommit på obestånd.
Ur SUJFHÅ 1949: ”Här i kyrkbyns södra del
stannar vi först inför minnet av Bäckanäs backstuga, som låg utmed
Lidhultsvägen på Adolf Erikssons ägor i Sörgård, nära sjön Unnen. Den ende
kände bebyggaren här var Bengt Nilsson med maka Kerstin Mattiasdotter och deras
döttrar Lena, Maria, Britta och Kristina. Hemmet i Bäckanäs präglades av stort
armod och torftighet, måhända var fattigdomen här större än i många andra
backstugor i socknen. ’Bengt och Kitta’ hade dock troligen sett bättre dagar.
Kitta brukade nämligen ibland tala om den tiden då de hade egen gård. Av hennes
ord att döma fyllde då inte alltid arbetet dagen från arla till särla. Hon
berättade sålunda, att då tiden blev lång lade makarna sig att sova, och så
gick ett ’målbete’. Här på Bäckanäs blev emellertid tillvaron fylld av möda och
försakelse, i synnerhet då det snart blev sex munnar att mätta. Så fort barnen
blevo stora nog fick de också ge sig ut i världen att själva förtjäna sitt
uppehälle. Äldsta flickan Lena gav sig efter konfirmationen ut som vallpiga
till Halland, tjänade sedan på gårdar i Lidhult och Unnaryd innan hon förenade
sina öden med dåvarande klockardrängen, sedermera torparen Carl Barkman på
Tranhult. Näst i ålder var Maria, som en tid hade tjänst hos prosten Arvid
Andrén i Unnaryds prästgård. Britta och Kristina flyttade efter föräldrarnas
bortgång till Alingsås, då bebott av Anna och Magnus Seger samt Annas mor
Britta. De sista åren av sin levnad vistades de på ålderdomshemmet, där de
också slutade sina dagar.”.
Hela detta jordklots livshistoria kan ses som
en enda stor släkts bitvis mycket grymma saga. Vi som fötts i en by på landet,
eller i andra begränsande kretsar, kan räkna med att vi på håll är
befryndade. Om vi bara går tillräckligt många generationer bakåt finner vi nog
gemensamma anfäder i någon av grenarna: ett par förutan vilka vi inte skulle ha
funnits i den aktuella jagskepnad vi vant oss vid att se som den unikt egna
uppenbarelsen. På sätt och vis är det ju också så, fast jag är vid det här
laget övertygad om att vi allra innerst är samma jagkärna inom vårt
övergripande gudsväsen.
Det 82-åriga stoftet av en Kristina Jönsson
bäddades ner på Unnaryds kyrkogård i augusti 1920. I för mig historiskt
överblickbar tid har jag inte något anfäderspar gemensamt med personen som en
gång var denna verbalt begåvade men utstötta och ofta snedtändande kvinna. Men
jag vill här passa på och framhålla att jag känner andligt frändskap med henne
- fast jag sluppit den misärbundet bittra hätskhet som nedan tillskrivs henne
ihop med svärjandets fula ord . På bilden trotsigt stolt samman med
sin försörjnings lika prydliga get som son. Följande text skrevs av Adolf Fred
och är tagen ur SUJFHÅ 1953:
”På tre åboars mark
tillhörande Hyltans och Fägerhults byar, mitt i vilda skogen, intill en mosse,
uppfördes någon gång under senare delen av förra seklet ett litet hem, kallat
Kristina Jönssons, eller kanske oftast ’Jönssons stuga’. Här bodde en tid Knut Svensson
med maka Kristina, född Jönsdotter, samt deras barn. Någon annan tomt stod ej
att uppbringa, ty man hade kommit överens om att få familjen så långt bort från
andra människor som möjligt. Om Kristina går det många historier. Hon tillhörde
måhända de människor, som har för vana att taga fula ord i sin mun, men vi
skola inte för den skull döma henne hårt. Fattigdom, sjukdom och dödsfall i
familjen bidrogo säkert till att göra henne bitter till sinnes. Den förra var
hennes ständiga följeslagare genom livet. De styrande i kommunen voro nog inte
utan skuld till hennes hätskhet. På djupet av hennes väsen fanns dock, trots
allt, godheten, och hon hade icke långt till tårar, även om tungan sprutade ut
de fulaste ord.
Efter några år kom
familjen till kyrkbyn, där deras hem Knutsbo ännu finns kvar. Den torftiga
stugan invid skogsmossen revs ner, och nu finns det här ingenting som minner om
människors kamp för tillvaron.”.
Vidare om nådebrödet i detta sammanhang - i
viss mån, ur SUJFHÅ 1956: ”Hungern drev stundom folk att
under vintern förbruka hela sädesförrådet, så att man var utan utsäde när våren
kom. Sädestiggeriet blev så allmänt och tvingande, att man måste ingripa
däremot--- heter det i protokoll av 1831. Den hoptiggda säden konfiskerades och
tillfördes det allmänna fattigförrådet. Tiggaren dömdes dessutom att böta markegångsvärdet
för de dagsverken han åsidosatt genom sitt tiggeri. På allmän stämma stadgades
att fattighjonens brödsäd skulle utgöras till ¾ av korn och till 2/3 av havre.
Annorlunda hade bönderna det inte själva, påstods det.”.
Kjerstins och Bengts – från Skälsarp
och Bäckanäs – kanske äldste son, Johan, gjorde alltså sin sista plogvända i
Fällanjorden någon gång runt 1890. Han blev nästan 63 år.
Under knapphetens kalla stjärna råkade det
lilla stället i Bolmsöskogen bli kvinnofälla. För en svag gren av den i
Ljungbytrakten välkända ljungbergska prästsläkten. Tillfälligheternas spel fick
dotterfamiljer att bosätta sig här under fyra generationer, i ungefär 150 år
till runt 1970.
Min mormor Johanna såg aldrig mer sina yngre
syskon sedan de 17- och 18-åriga utvandrat till Amerika framemot 1890. Men de
lyckades ordna det rätt hyggligt för sig, höll brevkontakt och försökte hjälpa
storasystern med vad de förmådde från det nya hemlandet.
1918? Anna med USA-födda dottern Mildred. |
Till dem for äldsta dottern Anna sedan
hon 1907 konfirmerats. Men hon återkom efter några år till Sverige,
med en liten flicka. En "oäkting" som hon döpt till Mildred.
De svåra Fällanåren 1913 och 1914 tror jag
att hon ännu var i Amerika. Efter återflytten hit bodde och arbetade hon i Ljungby fram till sin död i slutet på 30-talet.
Anna kunde dra försorg om sig och
sitt, för hon var ihärdig och plikttrogen som Johanna själv. Det blev svårare
för mer lättsamt gladlynta Ellen, till moderns stora sorg.
I varje fall beskrev Julia och Elsa det så.
Från den här tiden blev de båda för all framtid rätt avogt inställda till
storasystern. De närde bitterhet mot den som genom sitt ovälsignade tillstånd
lagt övertung sten på börda i föräldrahemmets svåraste tid och fött Elin - det
skamliga ryktesspridandets nesligt förorenade kvinnokälla. Stort behov av
syndabock förelåg och hon uppfyllde mer än väl den rollen för dem.
På höstkanten 1913 sändes Elsa med brev från
Johanna och Johannes till Bosebo, ett annat litet bondställe på
Unnarydssidan av Bolmen. Det var inte direkt nästgårds, så ärendet tog henne
nog en hel söndag att uträtta. Hon förstod inte förrän hon blev äldre att det
rört sig om ett dödsallvarligt friar- och tiggarbrev om formellt räddande
av familjehedern. Kanske hänvisades i det till någon gammal släktplikt,
Johannas mormors morfar Jonas Rylander hade ju som Kronans man verkat från
Bosebo ihop med sin Elisabeth Christina Renström. Förr var släktband något man
noga höll reda på - de var det enda man hade att hoppas på om man råkade i
svårt och eljest olösligt trångmål.
När min mor fick veta vilken roll hon spelat
vid överlämnandet av brevet skämdes hon hemskt. Detta var det enda hon sade sig
inte ha kunnat förlåta föräldrarna, att de utnyttjade henne till att gå som
aningslös äktenskapsförmedlare åt storasystern. Följd av skvallrets menande
ögonkast och tungsliriga viskväsningar.
En son på det ställe där hon lämnat brevet
gifte sig några veckor senare med Fällans äldsta hemmavarande dotter. Han
kallades Lille-Ernst, var utbildad till murare och borde därför ha klarat av
att försörja en familj. Kunde man tycka, enligt vad Julia och Elsa uttalade som
sin mening angående storasysterns skafferiproblem. Ellen flyttade till honom i
Bosebo och där bodde de kvar några år. Efterhand blev han far till den nya
barnaskara som kom att växa upp på Fällan under de även för stora gårdar och
fettblänkande plånböcker hårda 20- och 30-talen. Tio ofta halvsvältande barn
fanns i den kullen.
Det var 1923 som Ellen och hennes man
tog över. De byggde nytt hus medan gamla stugan revs. Det avtalades i
samband med överlåtelsen att Johannes och de två yngsta pojkarna skulle
få ett rum i det nya husets övervåning, men det dröjde innan där blev färdigt.
Under tiden fick dottern och mågen nya barn i tät följd; så mat och tid
för husbygge blev det naturligtvis allt knappare med för varje ny Fällanmun som
skulle mättas.
Johanna hade alltid varit i farten för
att ordna med matskaffning och kläder. Kardade och spann ull från fåren de
hade, vävde och sydde på en handdriven maskin; stickade samt stoppade och
lagade.
En riktig husmor fick aldrig fåfäng gå, måste
alltid ha något för händer. Min mormor brukade under sommarlediga stunder sitta
vid stenmuren och krossa något slags kärnor eller frön, som därefter kunde
användas i bak och matlagning. Inget fick förfaras. Ständigt trägen
lyckades hon hålla sin växande familj hel, ren och någorlunda välnärd. Ingen
behövde på hennes tid lägga sig direkt hungrig fast de ibland hade bara mjölk
och salt att blanda med potatisen.
Svårast hade det varit att få skorna att
hålla och räcka till för alla. De ärvde dem av varandra, ibland snedgångna.
Följaktligen hade de ofta ont i fötterna. Genom att gå genväg över en mosse fick
de visserligen bara ett par kilometer till skolan, men emellanåt smärtade varje
steg. Särskilt vintertid när de haft slöjd och slutade sent, så att det ibland
var nermörkt och de med skohättorna gissade stegen medan de trevade sig fram -
tills det lilla fönsterljuset på Fällan blänkte mot dem mellan trädstammarna.
Den godmodiga Ellen var inte lika ofantligt
praktisk i handlaget, ibland blev det nog svårt att klara det strängt krävande
hushållet. Möjligen förvärrat av att hennes Ernst var en delvis lika svag
trygghetfaktor som fadern varit för modern (liksom äkta hälften blivit för
många av oss andra i strid med gängse idealmansbilden, vill jag av egen
erfarenhet tillägga). Så vardagen blev inte nådig.
Jag hörde aldrig talas om att jakt var ett
medel att skaffa kött till huset, kanske snarades en eller annan gång en hare.
Det fanns heller ingen åretrunttradition att effektivt nyttja sjöns möjligheter
genom att lägga ut nät eller bruka liknande fiskeredskap, utom när siken gick
till på höstkanten.
Annars metade bara Fällanborna, enligt vad min mor sade sig ha upplevt under uppväxten. Vattnet välsignades med glädjerop när det gav stora
abborrar till skrovmål.
.
Elsa 11 år, 1913 på kalas. |
Johannes fick först de sista veckorna innan
han dog, 1927 då han var 68 år, flytta in i det undantagsrum i nya boningshuset
som lovats honom när dotter och måg övertog stället fyra år tidigare. Till dess
bodde han i ett dragigt skjul med jordgolv, som låg nere vid Bolmenstranden.
Stor del av den tiden var det också Eriks och samtliga dessa fyra år
Nimons hem.
Många söndagar begav de sig med sin far till
köksvärmen hos den äldste brodern, Valfrid, och hans Anna på Hagen i Unnaryd. I
torpartryggheten under Tiraholmsgården fick de ett rikligt mål mat. Roade sig också med lite kortspel, bondtolva eller vira. Första biten gick de över
Bolmens is, eller rodde om det var årstid för det. Bara det en sträcka på
bortåt en halv mil. Tur och retur blev det ungefär tretton kilometer att
avverka varje gång.
Anna och Valfrid sittande på farstubron till sin Hagentorpstuga. |
Värst var det förstås att gå, eller ro,
tillbaka hem igen i dåliga skor och kläder. Över sjön där vinden ofta låg på,
hård och obarmhärtig. Anna berättade att det alltid varit svårt att se de
båda magra pojkarna ta på sina ynkliga ytterkläder och vandra iväg med fadern
ner mot Bolmenstranden för att kämpa sig fram till det kallfuktiga ruckel som
väntade dem på andra sidan sjön.
Min morfar hyrde strandskjulet av grannarna
på Smeatorpet. Först sedan han blivit dödssjuk flyttades han äntligen upp
i stora huset, efter upprörd uppmaning till Ellen av en gammal vän och granne,.
Men den ruttna stanken av sjukdomen, lungbranden som utvecklats efter upprepade
lunginflammationer, var så svår att till sist bara Sigfrid klarade av att gå in
i sjukrummet och hjälpa honom över slutet.
- Jag ville
hjälpa - och hade gjort min värnplikt, så jag klarade det, sade han till
mig om den kärlekstjänsten.
Nimon, som
då var 14 år, konfirmerades på sin älskade fars dödsdag. Han hade just
fått sin första plats hos en bonde ett par mil bort. Några månader tidigare
hade Johannes till extra förmånligt pris köpt tyg till kostym åt honom, av en
ovanligt trevlig och pratglad man bland de så kallad nasare som vid den tiden
drog runt som gårdfarihandlare på landsbygden. Han befann sig på hemmaplan och
var nog inte misstänksam av sig, inte van att bli lurad. Här brukade man lita
på att även främlingar såg det som en hederssak att göra affär med fullgoda
varor, för att kunna återkomma. Prutandet hörde förstås till, men sågs mest som
en formsak.
Det särdeles förmånliga priset visade sig
vara ett snöpligt lockbete, för tyget var extra sekunda vara.
Grannfrun som åtagit sig att sy kostymerna sade att det knappt höll att
hantera under sömnaden och inte hade tillverkats för att användas; skörare än
papper var det bara ögonskenligt lockbete, som gjort särskilt för dumbommar
vilka inte lärt konsten att rätt nypa i tyger.
Minnet av denna faderns sista skam
gjorde min mamma sorgsen till sinnes, att han blev så lurad på de ynkekronor
som han då, till slut, lyckats få ihop. Inte begrep han sig på det
fruntimmersgöra som Johanna stått för, att med nypande känslighet bedöma
tygkvalitet och sådant. När hon levde brukade de liksom grannarna inte köpa
något tyg alls – det framställdes hemmavid. Grovt och starkt.
Men nu: byxorna rämnade och
kavajärmarna sprack nästan genast plaggen kommit på, när vassmagra armbågar och
pojkknän böjdes.
Johannes led verkligen för att han
gjorts till åtlöje och inte som en ”riktig karl” ha kunnat göra affär för att
ordna skylande kläder åt yngste sonen. Han hade kommit till korta med det sista
han försökt göra för det barn han än hade ansvaret för.
Min mamma hade alltid bara gott att säga om
fadern. Några månader innan han dog hade hon fått tillfälle att bjuda honom på
kaffe med bröd när han en gång kom till Ljungby där hon då arbetade på
konditori. Hon var mycket glad för att hennes chef gav henne den chansen att
glädja honom.
Senare, en majsöndag, fick hon ledigt för att
gå på sin fars begravning. Så småningom berättade en av hennes arbetskamrater
att nyssnämnda chef trott att hon ljugit om sin fars död, för att få en fridag.
Denna hade nämligen letat efter dödsannonsen i tidningen, utan att finna den.
Men Fällanbarnen hade inte råd med dödsannonsering efter någon av sina
föräldrar.
Hon invigde mig i den förtvivlan som då för
tiden snärjde dem som försökte komma ur fattigfällorna på samhällets botten. I
den moderna tidens nyhårda kamp mot det obarmhärtiga ödet att den fattige
skulle lura och snärja den ännu fattigare. Vilket på sina håll mer och mer
framstod som en naturlag. För att inte tala om den rikes, alltså den starkes,
ofta självpåtagna rätt genom alla tider att suga ut den arme.
Så länge mammon regerat vår jord, vilket
kanske är i evärdliga tider, kan man tillägga.
Men Gud själv har gjort sig arm, och återkommer. Ovillkorligen.
Övermäktig alla, i längden – även som jordiskt svag.
*
Från storasyster Annas besök strax före sin död hos Valfrid och svägerska på Hagen, tillsammans med bror Erik tv och Julias man Albert Ferm. 1937. |
Äldsta systern Anna dog på 30-talet i magcancer också
hon, i unngefär samma ålder som sin mor. Henne tyckte min mamma Elsa alltid
mycket om medan känslorna för Ellen hade svalnat efter- hand.å varandra. Själv sade hon att
hennes avoghet be Kanske var de båda alltför typolika för att lätt kunna förstrodde på att de till övertagandet av Fällan knutna omsorgslöftena, gällande fadern och de båda yngsta bröderna, inte hade infriats.
När jag på 90-talet försökte återuppta
kontakten med min kusin Tyra, min barndoms skogsängel, sade hon att syskonen på
Fällan alltid avskytt sina båda mostrar. Snåljåporna Elsa och Julia. Ansåg
sina föräldrar och sig själva utsatta för deras förakt och tyckte att de
borde ha hjälpt dem en hel del, liksom flera andra av Ellens syskon hade gjort.
De svalt ju, Fällanborna.
De svältfällanborna.
Bitterheten hade djupnat 1934, fanns
fastbiten i henne åren framöver. Hon berättade att hon den sommaren var i Alebo
och passade halvårsgamla Ulla. Men hon fick bara en klänning i lön att ta med
sig hem. Och måste vara med babyn nere i då gästonyttjade badhuset nästan jämt,
hon som aldrig förut varit ensam och knappt klarade det.
Om nätterna sov hon hemskt dåligt, på
uselt underlag direkt på golvet, och var alltid så fruktansvärt hungrig. Som
hon beskrev det kände jag hennes värkande flickungehunger förmedlad till mig,
den satt väl inetsad i hennes kroppssjäl och krävde sin tribut.
Till råga på allt hade mostern sagt åt sin
lilla barnpiga att dricka ur sjön, när hon klagade över svår törst. Tyra fick
gärna ta för sig hela Unnen om hon ville, det var bara att dricka på. I
badhusets kranar forsade för övrigt vattnet rikligt - sprunget ur
dyra källans järniga djup. Men alla tycker inte om sådan styrkesmak. Somliga
kan alls inte tåla den, om magen är överkänsligt oroad av sinnets upproriska
och hungriga förtvivlan.
Min mor hade tidigare berättat för mig att de
själva ibland tvingades ha erbarmligt enkla sovplatser de första åren. På
cementgolvet i en skrubb eller oanvänd badhytt vanligen, när det var som mest
gäster så att alla rum och extrasängar gått åt. Liksom madrasser, kuddar
och täcken. Hon berättade också att hon och systrarna som barn fått just en
klänning i lön när de om somrarna tjänade borta. Då gavs också möjligheten att
äta upp sig och lära en del av omgivningens skick och fason, ända till
intjänandet av fjortonårsålderns konfirmationskläder.
Det hörde till – skulle bara vara så. Så hon
föreställde sig nog inte att hon kunde bli anklagad för att oskäligt ha
utnyttjat sin systerdotter de där sommarveckorna.
Om min far hade Tyra däremot bara gott att
säga. Han var visst en av de hyggligaste människor hon någonsin mött – den med vänligaste
leendet.
Att någon behövt gå uthungrad i Alebo har jag
mycket svårt att föreställa mig. Mamma var noga med att alla omkring henne
skulle vara mätta och nöjda. Hos Tyra satt kanske den svåraste bristkänslan
mest i hennes tidigt hungerhetsade lilla själ.
Hur sugna Ulla och jag under barndomen än
blev av aptitretande spisångor fick vi, förstås, alltid vänta tills gästerna
fått sitt. Hoppades då och då ivrigt att mer än en smakbit skulle bli över av
läckraste rätterna. Alldeles särskilt trånande sucktade jag efter knaprig blåbärs- eller
rabarberpaj, med vispgrädde och vaniljsås som tillval. Det hände inte ofta, men
tyvärr hade det allra godaste ibland tagit nästan helt slut innan skålar och
uppläggsfat nådde oss i köket igen.
Mot denna bakgrund kan lätt förstås varför
det var ganska märkvärdigt när min mor kom med till Fällan på ett par av Ellens
födelsedagar. En gång fick jag följa med henne och morbror Valfrid till firande
av en sådan, och hörde dem på ditvägen prata med varandra om att det varit
hopplöst att försöka hjälpa dem som nu bodde i deras barndomshem. De hade
visst för sig att de som försökt göra det själva riskerat att bli mer eller
mindre uppätna…
De fick aldrig nog, blev bara allmer krävande
- tyckte sig ha rätt att vara det, mot dem som slet så hårt och själva hade
svårt att få det att räcka till. Det var som att stoppa pengar i ett bottenlöst
hål, sade de.
Ellen födelsedagsfiras på 1940-talet arm i arm med Elsa och Julia. Åtföljda av yngre bröderna Artur, Nimon och Sigfrid och Erik. |
Först hälsade vi på hos
äldstabarnet Elin, nog ganska glädjelöst framburen till Guds äredop när hennes
och min mormor var dödssjuk. Bodde nu med sin familj på Näset, ganska nära sin
föräldrasläkts stennärda Fällangård. Mamma berättade för mig strax innan vi
knackade på dörren att hon sades vara lika systerlik henne som Margit. Hade det
hemskt svårt, var gift med en alkoholist som vanemässigt misshandlade henne
både själsligen och kroppsligen. Två barn hade de, en flicka och en pojke.
- De har det så ynkligt, betonade mamma för mig
innan vi steg in i köksfarstun. Så henne försöker jag i alla fall hjälpa
lite, när jag tycker att jag kan.
Senare bevittnade jag hur
Elins orörliga ansikte plötsligt översköljdes av tårar medan mamma trugade på
henne en sedel. Hon fick bara använda den till att köpa ny vinterkappa åt sig
själv. Den gamla, tunn och trådsliten, dög bara till att slängas.
Nej – det var ingen idé
att protestera: Elin skulle inte behöva skämmas mer för att visa sig för folk i
den där gamla lagade och lappade kappan. Hon fick absolut inte använda pengarna
till mat eller kläder åt barnen, bara till kappan åt sig själv. Till kjol, och
garn till tröja och lite annat också, om det räckte för det. Annat var det
hennes mans sak att stå för. Eller måste andra bistå dem med. Detta
upprepade mamma mer än en gång för den förtvivlade Elin. Hon inpräntade också i
henne att säga till sin man att hon fått den nya kappan av ”det sociala”.
Ellen fdelsedagsfiras på 60-talets Fällan med sin Ernst och barnen. |
De kände henne som en hårt prövad
men hjärtegod och av inre värme rikt flödande mor.
*
Våren 1947. Hyggligt lyckad familj: ännu en kort tid kvar för mig som hoppfullt nyckelbärande galjonsfigur med tursamt klöver på bröstet. |
- Ånej, sade mamma. Jag förstår så väl hur det
gick till. Margit är den enda av dem som jag riktigt kunnat tycka om. Jag
känner dem - de är så jäkelaktiga! Lika min faster Karin, hon som kom på besök
från Amerika. De samlades många runt dig, så tätt, när de låtsades tycka om
att leka med dig - och lät dig i ringen stå
Hur det än gick till så tog den dagens
Bolmsöutflykt med Fällan i centrum mitt fyrklöversmycke, som jag nyfödd
hade fått för att det skulle bringa mig tur i livet. Det var inte en vanlig
dopgåva eller fadderskänk, utan oersättligt enligt min mor. Så jag fick
aldrig ett annat i stället. Hon hade själv köpt det åt mig, säkert med föresatsen att besvärja olyckan ur vårt liv.
Min levnad blev knappast av det lättsam turliga
slaget; inte en livsdagskedja av vanlig skrytyp för de mina att stolt
smycka sig med. Men vem har sagt att just jag kom till världen för att få lycka
och välgång på färden, eller för att kunna sprida glädje vidare?
Möjligen räddades jag från förenklat gottköpsliv med vulgär
lyckojakt, styrt av klövertecknets Krösusanstrukna dubbeltydighet, då den
grönsilvriga talismanen länkades loss från min hals. Jag blev frihalsad, som
man förr sade om frälsta, alltså fritagna, slavar när de blev av med
strypsnaran eller kedjan ovan nyckelbenen.
I vår storslaget småfuttiga uppgörelse några
år senare, 1953, kanske Gud rentav unnade mamma och mig att få ihop en
förstorad nyskapelse till gemensam fyrflamma. Arrangerad ”à quatre mains”, i
Smålandsfyndig fyrhändighet genom mitt i två brutala korsvändor sönderrivna och
därpå av moderskapet noggrant hopklistrade pianokonterfej.
Så har det blivit till mållös och underligt
leende sinnebild för en kreativt utdragen kris i aleboars halvdana privatrymd.
Med frostigt epicentrum i yndig adventstid under dussinupplagd variant av
tiondets tidmättande decemberdagar. Då Inga, den alls ej ringa, skördades
ur världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar