Kapitel 10


                                                                                     
                                                    
I böjan på 1870-talet blev Andersabo den gård där Kristinas och Johannes  nio barn fostrades till att bli arbetsamma  och vänsälla. Äldsta dottern och hennes man kom att sammanbo med dem där. Men hon dog, Maria, i barnsäng vid dottern Esters födelse. Jag tror det hände ungefär samtidigt som Johannes  byggt Skoghem i grannskapet, antagligen som rymlig undantagsstuga för sig och Kristina på  äldredagarna.
Sorgen var redan stor och blev än djupare när Andersabo måste avyttras då Lillgummen kom på obestånd, efter  misslyckade skogsaffärer av en vän för vilken han gått i borgen.. Vid denna tid hade timmer och massaved redan hunnit bilda stomme i många framsynta stadsbors bolagsförmögenheter, så lantbor som envist försökte sticka fram hakan bak egna stammar kom lätt i kläm och prisgavs relativt hårt.
Detta är lite dimhöljt för mig, jag vet ingenting om de närmare turerna, bara att även deras Skoghem måste lämnas samtidigt, medan änkemågen så småningom beredde sig för omgifte.
 Då, 1895, hade Lillgummen Johannes och Kristina nått 60-årsåldern - deras lillflicka Jenny var på sitt trettonde år och började snart känna sig stadigt hemmastadd hos Brita i Skåne, med lockande lärarkateder även för henne. Så.det lilla skogshemmanet Fransabo vid Sjättesjö framstod som ett förhållandevis hyggligt ställe att åldras på. Här fick de leva och bo med min farfarsfars barnlösa syster Britta Gudmundsdotter och svågern Johannes Arvidsson, som var korgmakare och brukade sälja sina alster på torgdagarna. Vid inflyttningen hos dem var denne i 90-årsåldern, hans hustru flera år yngre.

Kanske gick den åldrige svågern Johannes några år senare ner till sjön för att försöka bidra med lite fisk till den ibland nog magra kosthållningen, och klarade inte balanserandet i båt eller på strandstenar som i sin krafts dagar. Hur det gick till vet jag inte, men han är  omnämnd i Unnaryds annaler som den ende att tragiskt ha funnit sin död i Sjättesjö.
Den redan i vaggan på Andersabo moderlösa Ester skulle även framledes vara en hel del tillsammans med dem som omgav henne de första åren. Särskilt i Eslöv hos omsorgsgenerösa mostern Brita, som tagit mycket bestämda steg ut i världen. På den väg hon gjorde till sin lyckades hon bemästra sorgen efter både fästmannen och sin några år äldre bror, Sven Aron. De båda hade samtidigt farit  till Amerika och försvann till okända öden. Aldrig någonsin hördes de av sedan den dag de lämnat Unnaryd med packningen full av drömmar och övermodigt hopp.
Lillgummen på gamla dar, i början av 1920-talet. Ser ut att ha
en benlös stenhund nosande sig i hosorna.
Tioårig skrattade jag högt när jag såg både min farfarsfar Lillgummens och de två Amerikafararnas bilder i Britas fotoalbum från 1880-talet. Som då var vanligt  doldes merparten av deras ansikten under stora och yviga skägg samt väldiga polisonger. Ögonen såg ännu allvarligt in i kameran. Plötsligt skuggade sorg min annars så tuffa gammelfasters ansikte och hon  berättade den vemodiga historien om broderns och fästmannens  försvinnande ur hennes liv. Då skämdes jag djupt över att ha lustiggjort mig åt deras anblick.
En storebror dog tidigt, så Brita blev snart äldst av Johannes och Kristinas barn. Bland de yngre syskonen, förutom min farfar och yngsta barnet Jenny med födelseåren 1876 respektive 1882, blev Noak stenhuggare i halländska Steninge och Klara for till Nordamerika. Hon återkom efter några år för att bli godmodig bondmora på Öland.                                                                                                                                                                                                                                                       
                                                                    *
        
Där satt jag på handhuggen trappsten och tänkte på dem och allt möjligt jag hört om det förflutnas tragedier och glädjehändelser kring Fransabos väggar. Sedan farfar Svante dött 1929 bodde hans änka Hulda kvar här med pappas mycket yngre halvsyskon: Greta, Elsa, John och Inga. Rätt ljuslagda liksom sina föräldrar, utom den yngsta. Inga. Hon var svarthårig och såg lika sydländsk ut som sin farmor Kristina.
En gång samlades Svantes barn här hos Hulda för att göra slutligt arvsskifte  efter honom. Pappa fick svärdet, från tiden vid Kronprisens husarer i Hesingborg. John fick silverrovan som hans far fått på femtioårsdagen. Systrarna behövde väl inte ges något särskilt, kanske, enligt den tidens synsätt. Mamma har berättat för mig att hon och far Ernst bestämt sig för att de gärna ville köpa Fransabo vid det tillfället. Därför att en framtid på Alebo börjat te sig alltför prövande och svårerövrad.
När de kom inom dörren berättade släktens dominerande gestalt, vår Grand Old Lady och faster Brita, att det redan var avgjort att John skulle ha stället. Pappa hade hon tilldelat smedjan. Så det blev inget av med det. Kanske lika bra det, för här hade nog blivit hemskt trångt för oss alla – jag utgick från att tant Hulda och pappas halvsyskon skulle bott kvar med oss några år. Var annars?


Min barndoms sagostuga. Runt alla knutar, och
på grund av, sten på sten - med dess andeväsen slingrande,
ibland "flygande" fram med tomttomtes kluvna vapen.
 Men om avgörandet hade gått i pappas och vår favör, spekulerade jag där jag då satt på trappan och tänkte mig att jag bodde på Fransabo så att jag nästan gjorde det: i vårt eget hem. Mamma och pappa hade ju den där gången ändå bestämt sig för att de verkligen ville. De försökte faktiskt ordna så att Ulla och jag fick växa upp på denna i mina vardagsdrömmar underbara skogsstuga. Som var ett riktigt hem.


Istället blev de ändå ägare till sommasäsongande pensionatet Alebo. De blev dess värd och värdinna, trots att de varit så rädda för att inte klara av det i de svåra kristider som rådde. Ty det stod inte länge på förrän pappas faster och moderssubstitut hjälpte till med att ordna köpelån och annat åt honom och mamma  – kanske räknade vår målmedvetna Brita också ut att smedjan borde säljas med villkoret att  pappa där skulle få framtida vintrars arbetsförtjänst (fastän det tyvärr utvecklades till underbetalt slags livegenskap för honom hördes han aldrig klaga över sitt slavsmidda ödesok: inte direkt och uttryckligen. Inte ens när han 42-årig plötsligt blev mer än halvdöv av alltför stor och tunghamrad skrotstyckarorder. Till att börja med även tinnitusdrabbad då, samt deprimerad och benägen att oftare smyga i sig en sup för mycket ur flaska nere i källargömman).

 Genomförandet stördes dock av konspirationer från en konkurrent som också ville driva samma pensionat. Hon hade trott sig ha den ekonomiskt rätt medellösa
 Elsa som i en liten ask och med henne de dyrbara inventarier som till minst sagt lågt pris fått övertagas ihop med arrendekontraktet. Av skilsmässostridande advokatparet Persson från Landskrona som hon  arbetat för i några år.

Så det drog ut på tiden i armt 30-tal, medan hon och pappa fortsatte som arrendatorer. Köpet skedde i etapper åren 1937 och 1938. Kanske fick någon av mina föräldrar, eller båda, sälja sin själ till djävulen på köpet. Därmed även sina barns  - eventuellt. Eller kanske var det bara jag själv som gjorde det. Rätt omedvetet, i tidiga barnaår. Ibland har jag undrat, och försökt skärskåda mitt minnesmagasin.

                                         *

Hulda med familj hade kvar Fransabo ända tills alla barnen flugit ur boet en bit in på 40-talet. Det var när John flyttade till Halmstad och blev Tage som var hans andranamn. Sedan han gift  sig med Ella på Bäckagärdet,  lika mörk och livligt skrattglittrande i ögonen som Inga. Detta att han då började kalla sig Tage blev ett stöd för mig när också jag ställdes inför valet att ta andranamnet som tilltalsnamn, då jag gifte mig ett decennium senare.    
Stor hemtrevnad med glädjevärme hade jag upplevt här, så långt minnet av omvärlden sträckte sig. I tioårsåldern var jag en lång underbar dag hos tant Hulda, strax innan stället såldes. I första hand faktiskt hos John som pappa hade bett skulle visa mig hur man vettigt handskas med en häst. Det var efter att jag gett mig på Sunnerskogs gamla svarta märr, den ljusbruna och vänliga Dockas mamma.
                                                       
 Alla som kände till den där svarta hästen, eller kanske var den bara något mörkare än Docka, tyckte nämligen det var ett under att jag klarade mig med livet i behåll från det äventyret. Som från min synpunkt var av mystisk natur från början till slut.
Hon stod i en av beteshagarna nere vid sjön när jag en dag kom cyklande från skolan.
Hon bjöd mig sitta upp på sin rygg - första
  gången jag såg henne utanför mörka spiltan
   och sista gången jag alls såg den hästen. Det  
  var nog hennes sista dag i livet...
 Ensam. Såg på mig, ville att jag skulle komma till henne, sitta upp på hennes rygg. Jag lade cykeln i ett dike. Vi barn hade fått lära oss att man inte fick gå i närheten av henne där hon brukade stå vid väggen i spiltans skugga, innanför underbart godsinnade Docka.  Tror att jag aldrig tidigare hade sett denna häst på ensamt utomhusbete.
När jag nu närmade mig tog hon några steg och ställde sig brevid en jättestor sten vid hagens elstängsel, mot trädgårdsmästarens ägor till. Tanketalade till mig att jag skulle få rida på henne. Jag klev upp på stenen – fattar än i dag inte hur jag lyckades ta mig upp på ryggen, men hästen måtte ha hjälpt mig på något sätt. Knappt hade jag kommit upp förrän Agda i Sönnerskog, moran i vår granngård, ropade till mig från backen mot byn, vid Solhem:
- Ta dig genast ner från märren, för hon är mycket farlig!
I samma ögonblick som jag glidit av den mörka ryggen och fått fotfäste på stenen igen började hästen vilt skena runt hagen, i varv på varv. Liksom demonstrativt. Manen flög och hos såg alldeles vildgalen ut. När tant Agda nådde fram till mig såg hon upprörd ut  och sa:
- Jag stannade på backen och försökte ropa så tyst och lugnt jag kunde därifrån, för att inte reta märren. Är så farlig… Du får aldrig någonsin mer röra eller gå nära henne!

                                                              *

Här på Fransabo fick jag alltså några dagar senare en härligt rolig heldag med min mycket unge och hygglige farbror John. Som oven sagts: senare gift med Ella  kallade han sig alltså Tage. Mest höll vi till på ett hygge i skogskanten nära husen, där han just avverkat och kvistat av. Jag tränade på hur hästen skulle tömmas och lyckades efter en del problem lära mig smacka den till att börja gå och efter ett tag också stanna.      
Han berättade för mig att han en gång som liten försökt flyga från ladugårdstaket, men i stället störtdykt i backen och halvt skrämt ihjäl mor och systrar som först trodde att han slagit ihjäl sig, eller blivit fördärvad för livet. Så småningom fick jag veta av min sons pappa,  John Georg Samuelsson, att han som ensamlekande barn gjort detsamma där han bodde med sin mormor i djupa Härjedalsskogen nära Sveg.

 Huset andades dofter runt mig av allt från julgranskex till mitt då fyraåriga livs första tandkräm. Vademecum. Utan omslag men med respekt och mycket allvar överräcktes tuben till mig som vore den en storslagen och mystisk gåva. Av Elsas Stig - så lik Hollywoods humorstjärna Red Skelton, tyckte åtminstone Ulla och jag. Vilket fick honom att för mig framstå i mycket spännande dager. 
Men framför allt gjorde han ett oförglömligt intryck därför att han mycket begrundande såg på och behandlade mig som en jämlike och aktad medvarelse, som han tog sig rundlig tid med. Värd lika mycket uppmärksamhet som de vuxna omkring oss. Där vi stod i det juldoftande festsorlet, och gav och tog, i köket vid dörren in till storstugan.
Det var första gången han kom till Unnaryd och mötte hela släkten. Hennes släkt, min pappas syster Elsas. Som var så vacker och fevänlig - den jag kanske mest av alla såg upp till. Då jag blev större fick jag många gånger under veckosluten komma och bo hos dem i Halmstad, när Katarina var liten och Anders ännu inte född. Vid ett av de besöken berättade Elsa att hon var i Alebo när jag föddes, dessutom den första sommaren jag levde; hade passat och skött mig. Liksom hon gjort med Ulla fem år tidigare.


                                                                               *

Svenskt frimärkta ormar bland stock och sten.
En dag där i Fransabo befann jag mig i rymden, hoppande från stjärna till stjärna i himlen. I verkligheten glömde jag tid och rum i en ”får-inte-nudda-marken”-lek. Rusande runt i hög fart tog jag mig från sten till sten i en halvt igenvuxen hage som  rymde mängder av stora och små stenar. Från ett par av stenbumlingarna tänkte jag använda enda chansen till ”fusk” som tilläts: snabbt skulle jag nudda marken där avståndet till nästa sten var för stort för ett enda språng. Stanna upp, vända och hoppa tillbaka fick jag inte enligt mina på förhand fastställda regler.
Medan jag i ett av sprången  ännu befann mig i luften såg jag ner på det ställe en bit framför mig dit min fot just var på väg för fuskavstamp. Där låg en huggorm hopringlad, med huvudet rest. Anfallsberett. Vi stirrade varandra i ögonen under vad som tycktes vara ett evighetslångt ögonblick.
Det var som om ormen intensivt uttryckte hela sin arts magiska urkaft in i mig. Som om jag blivit besatt av drömlikt flygandes övermakt förmådde jag i det ögonblicket göra ett extrahopp - ett ryck som höjde och tänjde ut språnget mitt i luftfärden. Så att min fot i stället för att krossa ormen, eller kanske huggas av den, sattes ner en  bit bakom den.
En obeskrivlig upprördhet fyllde mig. Jag hade naturligtvis träffat på ormar förr, tyckt att de var underliga och rätt obehagliga varelser men aldrig blivit särskilt skrämd av dem. Detta var något alldeles särskilt -  en helt fantastisk orm var det som jag råkat ut för. Säkert hade den legat där och väntat på mig, för att ge mig en lektion. Nyss hade jag, inom mig, ropat och skrattat ihop med mina förfäders osynliga andar. Med mer än en bror…

Hals över huvud flydde jag från hagen utan att ens våga se mig tillbaka, hämtade cykeln och tog mig därifrån så fort hjulen kunde trampas runt.  Återvände  aldrig till lekar där.
När jag kom hem kunde jag knappt andas och i ivern att uttrycka det jag upplevt exploderade min tunga i en ordkaskad. Som liten hade jag haft så kallat skenande tal och fortfarande rabblade jag så fort när jag blev upprörd att ingen förstod vad jag försökte säga. Det hände alltid just när det kändes extra viktigt att begripliggöra något för andra. Ibland skrattades det då bara åt mig. Jag var rätt lustig. När jag inte var obehagligt irriterande.
 Men nu fick jag ett glas vatten att dricka. Och mina föräldrar råkade ha tid över, så de bad mig ta om ett par gånger och kunde till slut fatta vad jag sade. 
Fransabobesök av goda grannarna från Grönemad några år in på 1920-talet. Också av Jenny som
            famnar Elsa och Greta med John Tage t v  om sig. Längst t h Hulda bredvid Svante med minsta-
barnet Inga på knät. 
Pappa  berättade då att det i Fransabo förr alltid fanns mycket huggorm. Hans yngsta syster, Inga, blev som liten illa ormbiten. Doktorn hade sagt att hon nog skulle ha dött om de inte fort nog fått fram henne till byn för att få motgift.
Under sina trettiofem år där slog hennes mor Hulda ihjäl mängder av huggormar, mest vid kökstrappan och stugans stengrund.

Några år senare, när jag just fyllt femton år, uppväcktes med skärpa minnet av mitt ödesdigra ormmöte.
Då upplevde jag under loppet av ett par tre dagar  mitt livs dittills kanske svåraste kris. Samtidigt som min syster födde sitt första barn, Ulf, och vår älskade granntant, den blida Signe, dog efter flera års hjärtlidande under dagliga trampandet i sin vävstol. Hennes äldre syster Ellen bad mig se och beundra henne där hon låg lik i deras glasveranda. Det var första gången jag såg en död människa.
Den ensamt sörjande Ellen bad mig instämma i att hon var så vacker där hon låg, men jag kände mig otillräcklig och muttrade nog något knappt hörbart till svar. Jag kände knappt igen vår tant Signe. Vitblek nu. Näsan var alldeles sned – förr rak och fin. Det luktade starkt av ammoniak runt kistan. I depressioner och kriser senare i livet har jag ibland känt fläktar av just denna lukt runt min minnesnäsa. Dessutom hört tant Ellens snyftningar och sett tant Signes sneda näsa för mina  inre sinnen.

I just dessa dagar kände jag mig otäckt märkt av att  ha fått en väl synlig finne i pannan, hudbekymmer var annars ett obekant problem för mig. Ärret efter den syns än i denna dag som en liten utbuktning i min panna - lite snett upp till vänster om mittpunkten. Som ett slarvmåttat kastmärkesöga. När jag så småningom lärde mer om hinduismen fick jag veta att en sådan pannmärkning passar skeva varelser, kanske särskilt kvinnor med tvivelaktigt  rykte.
Nu efteråt ser jag det som ett signum som då gavs mig. Men det var nog tur att varken jag eller min omgivning då kände till den ”utkorande” - eller snarare utestängande - teckentydningen. Fastän jag i underlig och stark ingivelse  visste att detta var ett mystiskt och ödesdigert utmärkande. Kains-eller kastlösmärket från Vår Herre. Om inte - kanske troligare - från underställde motpotentaten: Skuggan.

Min själ var väl inte alltigenom ljus och vacker, så något eller någon ville kanske ge mig ett varnande tecken från rymder längst inuti mig. Vid den här tiden kände jag mig verkligen svårt slagen av diffusa och övermäktiga andekrafter.

Inför vår Herre är vi alla småläningar, hade jag tidigt fått höra. Och tolkat det tänkespråket så att jag nog ändå kunde hoppas på att få bli någon som man skulle bry sig om här i världen. Var god nog att tycka om. Men nu kändes jag som ett  Ingenting.       


Pianokonterfej,
skadat men helat igen.
     I det ingick att jag av flera skäl hade kommit i bitter fejd med mina föräldrar. Efter ett gräl med dem rev jag sönder den leende fotoförstoringen av mig  på pianot.

Det gjorde jag i stor förtvivlan, för jag tyckte att mitt liv var i grunden omöjligt. Hopplöst. Jag kunde ju inte undgå jämförelser med min systers och mina jämnårigas framtidsdsdrömmar, som tycktes så skönt verklighetsförankrade och omfattade normala förväntningar på man och barn, gods och gull.
De var så unga, jag kände mig sedan så länge jag kunde minnas uråldrig inuti. Mindes  inte att jag någonsin trott mig om att få uppleva lycka eller normalt liv som vuxen. Jag hade ”bara” mina nästan vildsinta världserövrarvisioner, på olika fronter och nivåer. Den utsattas eller mindervärdigas kompensationsvyer, kanske. De bestod av spännande berättelser med mig själv i huvudrollen och var typiskt orealistiska. Hade jag länge begripit.
Emellanåt undrade jag över hur länge jag måste stå ut med att leva.
Mer än arton hoppades jag att jag skulle slippa bli. Många gånger hade jag bett Gud om att slippa bli äldra än så, för senare skulle mitt liv bli så svårt.
Alla omkring mig, inklusive mina föräldrar, föreföll så barnsliga. Samma sommar hade en av våra stamgäster sagt till mig att jag var som en fyrtioåring i huvudet. Hon brukade be mig komma och prata med henne ibland och menade säkert detta som en komplimang för klokskap. Men det berörde mig illa, för jag började inse min ojämna brådmogenhets inflytande på  min disharmoniska håg.

I hela det väntande livet verkade jag bli präglad som särling och antog att jag alltid skulle tvingas spela teater för att godkännas av kamrater och andra människor. Helst skulle jag vara rolig. Försöka verka normal och någorlunda vettig. Men visste att jag inte var det.
.Då hade jag ännu inte inte fått klart för mig att särlingens utanförskap även kan rymma positiva komponenter. Och glömde oftast den alldeles särskilda händelsen med Rösten som sagt åt mig en gång, som 12-åring, att jag skulle få möta Gud Själv - om jag försökte att inte ta några genvägar. Hur tydligt den hemliga upplevelsen än tecknade sig i mitt inre var den  ändå alldeles för stor för att få plats i min vanliga vardag. Höll sig därför undandragen tillsammans med liknande händelser, i en vrå som blev tillgängligt vid bara vissa och liksom benådade tillfällen då hela min värld vidgades och förklarades.

Så långt att gå. Med många omvägar att välja bland.

Plågad av framtidsångest såg jag just då mitt liv framför mig som en ensam dans på törnen, utan rosor.

                                                                                    *
Bortåt fyrtioårsåldern släppte mycket av den där krampen, jag blev mer gladlynt och optimistisk. I takt med att mina barn började bli vuxna  vågade jag vara mer spontan och kunde mer än dittills öva mig i att följa intuitionen. Det  var  som om jag fick pröva på det tonårssinnelag som jag saknade när det begav sig. Somliga måste visst gå innan de får eller kan krypa.
Man kanske kan säga att jag delvis bytte sinne med mig själv i annat livsavsnitt. Jag hade fortsatt flera livsroller men behövde inte längre misstänka mig själv för att delvis spela somliga av dem utan förblev  hela tiden mig själv längst inuti. Jag tedde mig nog som en mer oberäknelig person utifrån sett men kände mig trygg i min gudsbundna identitet. Vilket förstås var en följd av de för mitt inre revolutionerande händelserna och visionerna i juli 1975.    

                           *
Mamma klistrade ihop de fyra rivbitarna av mitt vansinnigt grinande ansikte, så gott det gick. 
Mor Hulda t h om Sven. Framför honom Bengt-Arne med kamrat mellan
          sig och mamma Inga, längst t v. I barnvagn intill låg nog minsta barnet
           och sov: Eva, som i dag är professor i hälso- och vårdvetenskap, verk-
sam på Linnéuniversitetet och Ersta.

Detta var i början av december1953. Telefonen ringde på andra sidan väggen av pianot, där min fyrpusselbild åter stilfullt stod på plats inom glas i grå ram – rart leende. Så fick vi veta att pappas syster Inga  plötsligt blivit  sjuk och opererats för cancer. Det visade sig att dottersvulster redan spritts och innan vi ens hunnit fatta att hon varit sjuk var hon död.
Eva Benzein
Två veckor tidigare, på min namnsdag den 19 november, hade hon nått sin trettiotredje och sista    födelsedag, Detta Liemannens oväntade hugg drabbade grymt Inga  själv,  hennes   man   Sven  och  barnen: sex och ett år. Men även vi andra i hennes närhet drogs in i  dödens vacuumsug av sorg och saknad, som pådrivande lever inom oss än.


    Jag återupplevde i minnet hur det var när jag träffades av Fransaboormens intensiva stirrande några år tidigare. Som liksom laddat eller styrt mig till ett högt extrahopp mitt i språnget. Funderade på om det kanske var samma skarpt genomträngande blick som träffat Inga när hon som barn blev biten.
Huggorm, oroat centrerad på fiende.
Mina tankar gick inte bara till hur ormens ögon borrat sig in i mina. Utan också till min unga halvfasters skarpt uppfordrande men vänligt fostrande ögonkontakt med mig en gång. Utifrån vår gemensamma inre rymd  kanske.

Och nu i det nya årtusendet tänker jag åter på oss båda som utsattes för att en till livet hotande huggorm nästlade sig in i vår barnablick. I denna värld där de gamla naasenernas alkemistiska efterföljare såg ormen som skuggornas lägre Adam och människa. Möjligen betraktad som den egyptiska aspis, en symboliskt tvåbent orm. I Nya Testamentet blev den en allegori för både Kristus och djävulen, liksom fisken.

Aion skriver Jung att fisk och orm i gamla folkliga föreställningar sågs som likar i tolkning av bebådelsens frälsargestalt: den ena uppdykande ur okända djup, den andra ur mörkret. Senare har de blivit psykologiska symboler för överraskande rörelser och upplevelser, som befriar när de klargörande dyker upp ur det omedvetna:
”Ormen är Adam överlägsen i fråga om klokhet och kunskap och kan överlista honom. Den är äldre än han och tydligen av Gud utrustad med kanske övermänsklig intelligens, likt den Guds son som tog på sig Satans roll---personifierar Adams olydnad---kompletteras genom den andra naasenska---paradiskvarterniteten--- leder oss in i  djurens och växternas värld--- ormen är det vegetativa livets hela grönska och blomning. Ja, denna orm bebor rentav jordens inre och är den pneuma som ligger förborgad i stenen. ---som representant för jorden--- en symbol för Självet---. Men den är inte något mänskligt jag, utan ett kollektivt väsen, en kollektivsjäl, likt--- det ’gyllene fröet’--- en hermafrodit.”.
Jag har av denna text också utläst att den alkemistiskt halvmänskliga jordormen samtidigt var stenens ande och splittrad i fyra element. En gränsöverskridande idé som hänförs till urmänniskan och till uroborus, den välkända symbolormen eller vattendraken som biter sig själv i svansen.  

Det var under ett jullov nära halvsekelskiftet som jag tillbringade några dagar hos Inga och Sven.  Min kusin Eva var inte ens född då – hon som efter sin mammas död fick växa upp i Ljungby hos Greta och Erland och blev  medsyster i den värme som deras båda flickor omvärvdes av. Hennes storebror Bengt-Arne, med tiden rektor för en Halmstadskola, växte upp hos sin far och farföräldrarna - vi kom ifrån varandra. Endast i tankarna har han fortsatt stått mig särklassigt närmare än andra släktingar, med undantag för mina egna barn och barnbarn.  
Denne min underbart rare och tillgivne älsklingskusin, var nog så där tre-fyra år när jag kom på mellandagsbesöket. Han uppskattade mig väldigt för de hiskliga sagor jag berättade som barnvakt medan hans förädrar var bortbjudna till vänner. När han vaknat mitt i natten och orolig frågade efter mamma  lyckades jag få honom lugn och glömma att gråta efter henne bara genom dessa sagopåhitt.
Vid den tiden hade jag över huvud taget svårt att skilja sanning från lögn. Fantasterier skimrade lustfyllt i och runt mig, mitt i verkligheters vardag. Där de ville återfödas i nya underformer. Emellanåt som en form av dagdrömshysteri. 
En gång när jag slingrat in mig ovanligt fantasifullt i lättgenomskådat ljugande lade Inga armen över mina axlar och gick fram och ställde sig med mig i vintriga solljuset vid ett fönster. Länge och med allvarsam skärpa såg hon mig stadigt i ögonen och nådde där en öppning i mitt innersta till rymder som jag förut inte varit medveten om. Medan hon frågade om det jag nyss sagt verkligen var sant.
Inga: till sanningsdjup inspirerande.  
Det kändes som om hennes lugna men obevekliga stränghet befriade mig till ansvar och allvar. Jag hade inom mig, inom oss, fått del av en mogen kärna. Genom den fick jag tillgång till ett stilla anderum där jag kunde urskilja grundstommen till vad Sanningens mångskiftande men hårda historia handlar om.
Det är striden om liv och död, i evigheters evighet. Egentligen.

Min starka sanningslust tog framledes nästan musten är både mig och min   omgivning. Då och då.
Jag blev så fascinerad av tillfredsställelsen i att ha fått korn på sanningens betydelse för tillvaron att mitt utövande av den nog kunde verka tvångsmässigt. Än en tid var jag bland kamrater i skolan fortsatt den busigaste upptågsmakaren och hemma den värsta snattaren av allt från jordgubbar till blanka enkronor. Men när sedan den skyldige efterfrågades reste jag mig alltid och sa:
- Det var jag som gjorde det…
Vintergrön - ack så
         farligt skön i vår
           mörkaste  firartid!
           På 50-talet tändes
           ännu levande ljus
        i  barrdofts träd.
Så blev jag rätt böjd för sanningens svåra konst, som man aldrig blir fullärd i. Jag befann mig på en snårig lärostig att utforska, med prövande vägskälsval. Där bjöds svidande erfarenheter: inte bara av mjuka grenars godmodiga kvistigheter utan även av de hårdas vassa taggar, som träffar oss hur vi än försöker böja undan dem.

                            *                

Kärleken är kronan och Skönheten är Guds mantel. Men Sanningen är livstycket genom vilket livets relationer måste vävas, annars tvinar allt. Även  kärlek och skönhet. I oss annars ömkliga människor är sannfärdighet saven för själen. Liksom blodets genomströmning är ett livsvillkor för kroppen.

        - Även om man aldrig lyckas få till en enda helt sann mening måste man ändå kämpa med saken och försöka tänka kroken rätt, som en klok bror sa till mig en gång. Apropå min drömska fantasiflykt mot Hadestillvarons skymmningsro i vårt redan förflutna nuflöde. Där granngränsens vardagligt gäckande skenvärld utmanade min förmåga i sund verklighets förnuftssfär.           

                        ***

I sin ungdom på Fransabo täljde pappa en hel del i trä, bland annat sitt schackspel. Några år in på 50-talet började han arbeta mer och mer med konstsmide. Bland hans specialiteter fanns drygt halvmeterhöga ljusstakar, vackert hamrade  i  svart järn, tills det ljusnat.  
Ljushållaren upptill formade han som en tulpankalk. Intill huvudstängeln finns några kortstjälkade blomknoppar. Den jag fick som olyckligt nygift Rosenqvist hade rundfotats av och kring stjälkroten nedtill. Den ser ut som en hopringlad ormkropp vilken liksom skjuter Fransaboskott, i form av ett ormhuvud rest till anfall.

Det är lätt att säga tulipanaros, svårare att göra en, lyder ett talesätt.


Kanske är det än konstigare konst att lyckas blomma på bar kvist (liksom alrunan). Vilket alen högst verkligt gör för att sprida sina slyn, som ett slags kärröknig sandkvist.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar