Kapitel 9

                                                           

  Populärlitterärt skrubbfostrade kalasbarn - emellanåt. Besökande Gullie med Ulla och mig en
  barmarkad  krigsvinterdag med  is på sjön. T h  skymtar badhuset, gamla tvättstugan  rakt fram
 och  t v  trädgårdsmästarens stuga: här har ännu inga växthus dykt upp.

Tillfälligheternas spel förde några år före tusenårsskiftet Saga och mig  till en 22 kvadratmeters enrummare med liten hall,  rymligt sittbadkar,  kokskåp och stor skön balkong närmast himlen. På Ormängsgatan i Hässelby intill lummiga strandstigar och solbadarklippor vid Mälaren. 

Detta är en lämplig adress om man i hela sitt liv har haft övermäktiga problem, för här är gott om hasselbuskar med hanterligt konkreta nötter att knäcka.  Orm, eller ormens ägg, hoppas jag dock slippa trampa under min häl, så som Edens lustgårdsgud dömde kvinnan att göra på sin slingriga väg mot framtida mål.

Men det hände mig nästan när jag var ungefär elva  år. Jag gjorde det då symboliskt – från ovan, kan man säga. I ett stegrat luftsprång. Kanske flög jag.

Många tycker som jag att åldern runt tioårsstrecket är livets bästa tid. Jag var då en av virrpannorna som överlyckliga välkomnat Pippi Långstrump. Hon som blev vår andliga frände och frälsare i utanförskapets strid för att slippa likriktas till prydliga dockflickor. Även i våra egna föreställningar hade det varit en ganska negativt präglad kamp innan Astrid Lindgren lyckades smitta oss med sin upprorsanda genom födsloverk i våra läshörnor.

Pappa hade redan tidigare presenterat mig anarkismens högsta ideal en varm och vacker sommardag då jag låg sjuk i Lillestugan. Mamma hade sagt till  honom att han borde skaffa mig något roligt att läsa när han ändå skulle iväg och handla, så han  cyklade upp till byn och  köpte Richmal Cromptons Bill den förskräcklige åt mig. Hos Kerstin och Martin i Unnaryds Pappershandel, intill Gustav Petterssons charkturiaffär där nu hela bottenvåningen blivit livsmedelssnabbköp. Jag inhandlade sedan på egen hand flera av de andra Billböckerna, men jag tror mig minnas att den förskräcklige kom först, före även "....den oförbätterlige"..

Jag älskade fortsatt Bill lika mycket som Pippi men han begränsade mig mer, inte bara för att hans bakgrund var mindre fantasifull. I böckerna där han gjorde uppror mot de vuxnas regler fanns liksom i min värld en från den yngres perspektiv överlägsen storasyster, förrädaren Ethel. Hennes flickaktiga damideal och romantiska övningar föraktade han mycket. Vilket fick mig att härma efter och dagboksbeskriva min syster med liknande ringaktning. När hon i hemliga boken tjuvläst denna Ethelsmittade bild av sig  lovade hon mig gruvlig hämnd...

Någon självbildsupprorisk boksyster möjlig att  identifiera mig med hade jag inte förrän Pippi dök upp som räddande ängel vid min sida, i form av födelsedags-present till 9-årssdagen från mina föräldrar. Annars hade jag kanske utvecklats till en morsk och groteskt Billaktig bustyp.
Vid den här tiden höjdes protesterande röster mot Pippis föregivet dåliga inflytande på sina läsare. Hon lystes dock inte i bann. Det blev i stället Bill som så småningom råkade riktigt illa ut emedan somliga av hans beundrare sades ha gått en ogynnsam framtid till mötes. Trettioåtta kvalitetsojämna böcker om honom, utgivna under fyra decennier från 20-talet och framåt, plockades då strängt bort från bibliotekshyllor som stod i svenska allmänhetens tjänst.

Periodvis blev jag rätt illa mobbad, både i skolan och hemma, delvis kanske för att jag i verkligheten prövade idéer som gavs mig av huvudpersonerna i min favoritlektyr.

Av även den anledningen fick jag tidiga och mest goda erfarenheter av ensamlekande. Så långt jag kan minnas bakåt har jag sällan känt mig trist övergiven – alienation har jag mest känt av mitt bland människor som jag inte trivts med. Bakgrunden till att enslingsdraget utvecklades i mig var nog mer än något annat att det ofta fanns väl mycket människor i vårt barndomshem – också min syster ser detta som avgörande skäl till att både hon och jag som vuxna inte varit särskilt begivna på glatt surrande sällskapsliv.

Vi lärde oss mycket tidigt att uppskatta lugn och ro, få vara ifred. Vintertid ibland på en avröjd hylla i stora garderoben eller i gömslet över och vid sidan av barkkraftigt trädoftande vedskåpet, innanför spisväggen i köket. Detta var husets dunkla hemligcentrum och lyckliga hjärta. Där njöt vi som små av att stänga dörren och i tryggt ljusspringat mörker  skapa lek- och drömrum runt oss i kalla årstidens kåk när den vibrerade av festsorlande röster och servisklirr. Snedtaket över våra huvuden knarrade då och då av steg på väg upp eller ner för halltrappan.

Mandrake, Lee Falks hypnotiserande
magiker  och  världsvane  rättskämpe
 som 2012 blir filmstjärna i Hollywood.

Ibland upplyste vi oss och hela denna vår värld med en ficklampa, upphängd på det som annars fungerade som möss- eller halsdukskrok; läste helst Mandrake och andra serie- eller veckotidningar i denna skyddsskrubb där det luktade sällsamt, av yllekläder, skodon och insipprande godmatsångor. Hopkrupna på de där breda hyllorna, med välslickade efterrättsfat bredvid oss, somnade vi under den mörka årstiden inte sällan till bakgrundsbrus av utdragna kalaskvällar.

Emellanåt upplevde jag att min dödfödde storebror, Lillebror, slog sig ner bakom mitt högra öra och samspråkade. Gav lektips och så. Sven skulle han ju ha kallats om han fått leva, men i så fall skulle inte jag finnas till, hade mamma sagt. ”Sken”, men oftast Swänn” och ”Sjänn”, kallade jag honom när jag halvhysterisk berättade för kamrater vad han just viskat i mitt öra.

Hemma i kökets brådska, en gång när jag satt där vid skärbrädan intill skafferidörren och rensade böckling i stora mängder – eller om det kanske var mandel eller lök jag hackade, sade mamma sorgset konstaterande:

- Det är som om du inte hör till här – som om du är en främmande.

Med tiden tänkte jag mig min  ljus-

väna syster som en  från överlägsen

värld vilseförd ljusvarelse. Hit  in-

född till granskogs alehus, omgiven 

av klumpedunstroll. 

Kanske skapades från början en viss utanförkänsla i mig därför att hon och pappa när jag var riktigt liten skämtat om att jag var ett troll som de hittat i skogen. Jag tog det högst allvarligt och trodde länge att det var sant. Hopblandat i min dåvarande kunskapsbank med mysigt helgstämda tomtar och deras nissar på läckert färgglada julbonader föreföll mig den bakgrunden spännande. Stundom lockande att på allvar söka efter. Men känslan för detta mitt ursprung blev grumlad när jag lärt om somliga bortbytingars öden djupt inne i mörka trollberg.  

Älskade tomten på loftet.

Allra innerst har jag nog aldrig kommit över det där att jag egentligen är ett  mysigt tomtetroll.  Det är kanske den sannaste sanningen om vem som är jag - den inre identiteten, som det numer kallas. Det var för att söka och finna mitt riktiga hem, med min längtans tomtegudar, som jag mycket tidigt tog för vana att gå upp i skogens ro. Eller springa ditupp längs stigen bakom Lillestugan där hemma. För tröst och skydd när någon hade skrattat eller sagt något åt mig som kändes svårt.

Gräsgröne Ogres.

Tillägg år 2010: 
2009 gavs på TV4 en animerad film om gröna träsktrollet OGRES. En SHREK! Olik andra som han var hölls han helst ensam för sig själv i en skogsstuga. Tills han fann sin andra hälft: i andras ögon vacker tills hon från kvällsskymning till gryning förvandlades och framstod som klumpigt och odjursaktigt troll. En OGRESS... Sin alltid beundrande monstermake lik. Liksom mitt verkliga jags OGRÄS-egotroll från urskogs alkärrmarker.  

 (Den första av filmerna i OGRES-serien om trollet Shrek uppgavs ha inspelats året  2001. Alltså samtidigt som jag, emellanåt, muntligt lyckades överraska mig själv medan jag mumlade dialektiska ordlekar under skrivandet av Ogräsminnena.)

Mitt i det längsta envisa fasthållande vid barnslig tomtetro fick sig förstås en nästan slutlig törn.  Vilket jag ett par år senare beskrev i en av de skoluppsatser som gjorde lycka, uppläst av lärarinnan i katedern. Det hände under en av julaftnarna på 40-talet då vi som vanligt hade stort härligt firande där hemma med inbjudna släktingar och vänner. Några av dem var bara med mitt på dagen, under doppandet i grytan som sorlande och glöggdoftande inleddes med att julen skålades och dracks in runt spis och bord.

 Julade med oss gjorde inte minst Pelle Sporsén, som nyligen återvänt för att bosätta sig i hembyn efter många års frånvaro. Han hade varit till sjöss, har jag för mig. Som privilegierad men samtidigt kravutsatt son till byns kronolänsman gjorde han sig i början på seklet känd som traktens upptågsregissör och festliga Bombi Bittpersonligh et. På sätt och vis hade han alltså skaffat sig bakgrund som en prototypiskt laglös Bill. Hans  groteska specialtrick var att han kunde bita in sin näsa i munnen – i underbettet...

Möjligen var det för att han ville återuppleva sina stämningshöjande talanger som han denna julaftonskväll åtagit sig att vara tomte. 

Alltför väl påpälsad kom han under julklappsutdelningen i sådan svettning att tomtemaskens kräppappershuva smälte in i hans stora heta flintskalle, så jag fick uppleva en dramatisk avmaskering. Han slet av sig ansiktet och övrig tomteutstyrsel – denna bullriga personlighet känd som generöst idégivande ljushuvud – och rusade upprörd genom rummen, förtvivlat undrande om hans illrött glänsande skalle någonsin skulle återfå sin naturliga färg.

De andra skrattade och log om vartannat, hjärtligt eller kanske lite spefullt. Inte jag. Händelsen gjorde mig sorgsen till mods. Synbarligen Pelle också, även om kräppappersfärgen ganska lätt gick att avlägsna - skallen tvålades ömsint in av vännerna runt honom och sköljdes noga med önskat resultat. Det mesta som ter sig mycket lustigt har ju alltid en biton av sorgsenhet, eller nöjsam elakhet. Denne förvuxne son till vår lags en gång långa arm hade visst återkommit till Unnaryd för att han inte var så frisk längre.  Jag tror att detta var hans sista jul. Om jag minns rätt dog han rätt nära i tiden till sin inför mig fatala tomtekreering.

Franpå vårkanten utökades familjen med en underbart vitröd och sagolikt klok katt som vi döpte till Pelle. Alla sa att han mer betedde sig som en trogen och ovanligt intelligent hund än som en katt. Han fick ett ganska gott Aleboliv, fram till sin tragiska halshuggningsdöd en julafton kanske tre år senare. Mer om den tragedin i annat sammanhang. 

Utflykt på min lekplats i skogen på 30-talet innan jag fanns.
Pappa t h om  trädstammen, mamma sitter trea och gammel-
faster Brita myser, hatt prydd, till fots därbakom.

Mest jämt drogs jag till skogs av ren längtan efter det stilla lugn som finns bland fridsamt vajande trädgrenar och i susandet runt mjuk mossa. Av min emellanåt mycket hyggliga och inspirerande syster hade jag fått ärva en bok som handlade om ett par barn vilka lyckades ta sig in i en förtrollande skön och spännande tavla. Och här kände jag mig på riktigt instämd till att delta i en levande sagobild. Tecknad av en som blandat härmade både Elsa Beskow, Jenny Nyström och John Bauer. Jag saknade nog bara en honungskaka medan jag sveptes in i drömsk stillhet och doften från väldiga träds ymnigt flödande växtsaft. Luriga ekorrar övade grenhoppsleken och kikade nyfiket ner på mig.

Oftast tog jag ett knappt hundratal meter efter vår "lagård" av till vänster och styrde stegen mot gärdsgården vid Sunnerskogs grannskog. För de vuxna på närutflykt med kaffekorg till vilda skogen hade där inne, bakom jättelika granar i en lövskogsdunge, en stor fåtölj med bord och pallar arrangerats av stenbumlingar, samt en bänk av stubbar med plankbit över.

Här brukade jag också vara en av kamraterna i spännande lekar med i första hand min syster och Mona. Skivor och sjok av olika mossor delade vi i handelsbodsleken till diverse styckvaror jämte stenkaramellerna. Rollen som kurragömmare växlade med bondpigans då vi sökte bortkomna kritter. Vi höll kottar till boskap och skogsfänad, så vi hade mycket att hoa efter och försöka hålla reda på.
Den där lilla skogsbiten är nu fullständigt förändrad – jag fann inte ett enda av min barndoms kännetecken, inte ens skymten av en bekant sten, när jag strövade igenom  den för ett par år sedan. Man kan omöjligt tro att det är samma ställe. Sagoskogskänslan blåstes totalt bort i den väldiga orkanen hösten 1967, resten togs kanske av stormvindarna  1969;  nästan vartenda ett av de väldiga gamla träden vräktes ner och av resten avverkadesdet mesta  lite senare.

                                                                            *

        

         Emellanåt cyklade jag till Fransabo. Fransborg både stavades och uttalades det i högtidligare sammanhang.  Där hade min pappa bott som barn och ung med  sina farföräldrar, far och styvmor, tidigt döde helbrodern Bror samt halvsyskonen i faderns andra gifte.            

Här var jag inte vilse eller främmande. Jag brukade skaffa mig fotfäste på  kantiga stenars  ojämnheter, för länge sedan sammanpusslade till grund under stugan. Så kunde jag klänga mig upp och nå  fönsterkarmen där den annars satt för högt. På det viset tog jag mig runt huset och lyckades kika in genom en del fönster till storstuga, kammare och kök. Sedan stödde jag  ryggen mot den solvärmda stugväggens rödmålade trävirke och var inte rädd för något i hela världen. Här passade jag in, var tillhörig. För jag hade Fransabonäsan.

-   Ja, det kan då ingen säga annat än att hon har Fransabonäsan…

Det var när någon utsatt mig för granskning och påpekat min kanske surmulet näsvisa uppsyn, just efter en anmärkning om hur stor och lik min pappa jag blivit, som mamma skrattande brukade säga så. Sedan började de alltid tala om  annat.

Med tiden utvecklade jag ett väldigt näskomplex. Det kändes emellanåt som om näsan svällde upp till en stor klump i ansiktet. I spegeln hade jag sett att min näsa framifrån faktiskt såg rätt normal ut. Men jag tyckte inte om det jag såg i nackspegeln när jag kontrollerade profilen i den.

Om jag inte kunde undvika att bli sedd från sidan, varifrån näsans ofullkomlighet framstod nesligt iögonfallande, då ville jag ibland sjunka genom jorden av skam. För att undvika detta hände det att jag betedde mig underligt,  tog mig fram sidledes bland folk med vad jag upplevde som antingen snabba ryck eller nästan ultrarapidlika rörelser. Därvid vände jag somliga ryggen som jag nog borde ha hälsat artigt på. Eller vred oavlåtligen på huvudet så att ansiktet med ett stelt leende fastklistrat kom en face till dem jag måste passera.

 Sanningsnäste Pinocchio.

Relativt tidigt gav mig alltså vår tredimensionella tillvaro ansenliga förhållningsproblem.

Det var nog under min värsta profilkomplexperiod med psykisk näselefantiasis som man i byn började säga att jag var det ojämförligt bortskämdaste och högfärdigaste stycke som någonsin skådats där. Åtminstone enligt vad en karsk tant med tiden förtalte mig, som själv föreföll ha mycket av halsstarrigt högmod i sig. Som ofta är fallet vid sådana angrepp speglade hon antagligen,omedvetet, drömvrångbilden av sig själv i mig.

Under min uppväxt såg jag henne aldrig i Alebo  eller i min närhet, så hon hade väl fått detta omdöme fortplantat till sig av illasinnade skvallrare. Annars räckte det nog att veta hur mycket god mat som alltid fanns i vårt kök för att denna runt sitt skafferi utslitna mora tvärsäkert skulle kunna fälla domslut utan att knappt ens ha  skymtat mig.

Jag betedde mig ju faktiskt som om jag trodde att jag var någon. Så märkvärdig gjorde sig ingen annan.

Alltså var jag föraktligen konstig. Fånig. Så har jag fortsatt tyckt mig uppfattad av de flesta, livet igenom. Även av några som varit mig mer eller mindre närstående.

Man vänjer sig.

Och säkert är det bäst att folk får tycka vad de vill. Det gör jag med.

Det gjorde ont emellanåt men fanns väl en mening med det också, för jag lärde mig grundligt att skenet kan bedra – även oss själva.

För övrigt: om alla jämt var gullegoda skulle livets skola inte kunnat bjuda mig en sådan  spännande och härdande match som min omgivning sett till att jag fått delta i. Och jag skulle inte ha kunnat utvecklas till den jag i dag är, vilken jag på det hela taget tycker är en rätt uthärdbar person att dagligen åldras med.

     Men det kan förstås bli för mycket av det goda ibland – särskilt om situationen för jordens mest utsatta tas med i synbilden. För dem verkar det ju inte ens vara en match, detta med att gå i livets skola; chanslösheten tycks förödande.

Pappas unga halvsyskon var glada i ansiktet och såg alla fyra mycket bra ut, tyckte jag. Närgånget hade jag studerat deras näsor ur alla möjliga vinklar men aldrig kunnat upptäcka något fel på dem. Tvärtom – om deras näsor var den typiska Fransabonäsan, då förstod jag inte vad som var så hemskt med den.   

Gamla släktingar som jag bara sett på foto blickade mycket allvarligt rakt fram och hade näsor som såg rätt vanliga ut. De högst levande gammelfastrarna Brita och Jenny däremot – ja, deras näsor var nog både lite runt framträdande och på samma gång platta. Pappas var onekligen av kortare och bredare typ än mammas, dessutom hade han hårstrån i den. Ofta gick jag i närkamp mot spegeln och synade oroligt mina näsborrar efter ogräsväxt i dem.

Mammas näsa var inte bara förnämt smal utan också ganska lång. Inte så att man fick för sig att den förtrollats till grotesk straffnäsa, som häxan Pomperipossas eller pojken Pinocchios i sagans värld. Men inte långt ifrån.

Näsa hette förr bland oss nordbor nasa, om många näsor sades nasar eller naesaborar.  Genom avljud är detta ord besläktat med djurisk nos, som det då på sina  håll hette om även mänskliga ”snoken”; så än i dag på norska och isländska.

Också näsbesatta: Akademiska Föreningens naso-
         teket    i Lund  i  färd med att nasifiera  (= näsav-
gjuta/skulptera) nyinvigd  medlem.

Somliga kanske vill se mig som bökande nasse efter det djur som kallas så på grund av sitt snaskande läte ur förlängt ansiktsparti. Men det är knappast i nationens utan i förvuxet egenintresse som jag nu lägger näsan i blöt väl mycket och därvid kanske gör språkhistoriska snedsprång. För i återblickar på nasirer och andra till gudar helgade varelser kan jag inte låta bli att fundera över det nu populära begreppet nostalgi (=hemsjuka, bildat av grekiskans nostos = hemkomst och algos = smärta). Tittar därför vid renskrivandet av detta manus på det spårkänslans nos närliggande ordet nous. I grekiskan förstås därmed förnuft och ande, undfådd mottagande in och givande ut samtidigt som den kan vila rofyllt i oss.

Åh, Fader Vår – Pater Noster...

Tillägger därför ytterligare några rön som jag gjort runt vår framåtsträvande situation, huvudsakligen riktgiven av ansiktets centrala prydnad i denna värld. Där NASA med utskjutna rymdprojektiler leder vår forskningsfärd genom yttre rymd medan Jesus, nasarén, bidar sin tid i vårt inre.

Emblem för Lundanasoteket,
           grundat av Hans Alfredson.

I Jungs Själen och döden, om individuationen, finner jag att begreppet och ängeln Naas av de gamla gnostikerna sammanfördes med en ormlik Nous (och alkemins serpens mercurialis). Det redogörs för idéer i Justinus gnosis: ”den tredje av de faderliga änglarna är Baruch. Han är också livets träd i paradiset, änglamotsvarigheten på den moderliga sidan är Naas (=hebreiskt ord för orm). Denna orm är samtidigt kunskapens träd...”. På gott och ont.  Elohim (Fadern) sägs här utgöra andra tredjedelen av den gudomliga triaden som drar sig tillbaka in i första tredjedelens godhet efter att ha lämnat den motstående och kvinnliga tredjedelen, Edem. Denna förföljer Faderns pneumaande, som kvarlämnats inom människorna och där är dem till pina med hjälp av Naas. Denna listiga Naas var det som skändade Eva och använde även Adam som lustobjekt. Edem är själen och Elohim är anden. Vidare sägs det bero på att ormen representerar kunskapen som vi fruktar sanningen och med den vetskapen om skuggans existens, som härskar i det jordiska mörkrets innandömen. Därför sändes Jesus till människorna för att dessa skulle ledas till det ”goda”.

Åsnan finner jag kallad onos i Jungs Aion, i det som uppges vara välkända antika ”etymologierna”. Uppfattad som dold i Kronos/Saturnusgudomen och det hänvisas till ett känt gyckelkrucifix: en grafitti på väggen till den kejserliga kadettskolan Palatinen i Rom där en människa med åsnehuvud är korsfäst. Till detta lär finnas en egyptisk förlaga med Seth som martyr, försedd med åsnehuvud och fängslad vid slavpålen. I de tidigare texterna lär den främst vara solgudens attribut. Men även Sebaoth, som den sjunde arkonten, har åsnegestalt.

Naasenerna var en judisk-gnostisk sekt. Dess demiurg var en eldgud med talet fyra; han stod mot Fader, Moder, Son – högst i denna mystiska förening figurerade Fadern = urmänniskan Adam. Denne betecknades även som ”klippan” och  ”hörnstenen”. Och som ”dörren”. Kunde även ses som den odelade punkten och senapskornet vilket utvecklar Guds rike. Gnostiker gjorde detta till en fyrdelad urmänniska, fångad i sin fysiska skapelse, men samtidigt blev den en gränsöverskridande helhetssymbol. Med en nedre kvinnlig  del och en övre som var manligt andlig och god. Detta är den stora människa som återfinns i bland annat Hildegards, av Bingen, och Swedenborgs spekulationer.

Jung säger att Hippolytus var negativ till att religiöst kompromissinriktade naasener jämkade samman och drog in allt i sin uppfattning. Han kunde visst inte förstå ”punkten” som mänsklig och samtidigt kallad ”den månggestaltade Attis”, stora moderns son. Med synonymer som Adonis, Osiris, Adam, Korybas, Pan, Bacchus med flera. Gudar som dog unga.

Naasenernas centrala gudom var ormängeln Naas, vilken liksom egypternas aspis kanske också uppträdde tvåbent. Jämte vattnet från de fyra flodkällorna ansågs allt liv beroende av honom, som också sades innehålla alla tings skönhet... Men världsgrunden utgjordes av förste Adam, treenigt salig blev han bron till gudskunskap: ordet, det levande vattnet. Naasenerna sa att kunskapen om denna fullständiga människa ”är synnerligen djup och svår att fatta”. 

Nous var också fackterm i grekisk filosofi för dels det gudomliga förnuftet som världsordnande princip, dels för mänskliga tankeförmågan som moment i hennes själ.  Från början kanske unngefär detsamma som logos = ord, tanke, beräkning/förnuft, världslag. Även gudomlig sådan och med tiden fattad som personlig gudsson genom vilken allt annat skapats. Det är dessa grundtankar som Johannesevangeliet anknyter till - inspirerat, sägs det i min källa, av Filon från Alexandria som föddes cirka år 20 före Kristus.

Han var en grekiskjudisk filosof som även kallades Philo Judaeus, om honom citerar jag nu direkt ur Konrad Marc-Wogaus Filosofisk uppslagsbok av år 1963:

”---försökte förena judisk teologi med grekisk filosofi. Genom en allegorisk ( = innebördsdold liknelse) tolkning av texterna sökte han läsa in filosofiska tankar i det gamla testamentets skrifter. Hans eklektiska lära som innehåller platonska och stoiska element är strängt dualistisk. Mot Gud, det rena varat, som står över alla motsatser (---, och) är något helt egenskapslöst och obestämbart, ställer han materien, det icke-varande, det ondas princip. Av betydelse även för den kristna spekulationen blev Filons lära om Logos som medlare mellan Gud och Världen.”.

Jag vill naturligtvis tillägga: i förlängningen gäller detta inte minst den omedlade treenighetsstriden och skuldbeläggandet av andra längs djupklyftan mellan gott och ont under himmelens Gudsgoda rymd, höjd över mänsklig  trångsyn i jordiskt och ondskefullt mörker.  

Begreppet eklektisk, som nämns ovan, kommer av grekiskans eklektikos eller eklegein = utvälja. Vilket innebär att man i försök att välja ut det bästa anstränger sig att sammangjuta idéer från olika håll till ett system. Det allena saliggörande kanske.

Alltså rör man sig med lånade tankerecept eller motiv och bakar därav ihop olika åsiktsdelar till en kaka som andra helst ska äta upp men ändå kan få ha kvar.

För sådana systembyggare gäller att ha näsa för hur diverse fragment bäst ska knådas in i huvuddegen och vad som är lagom hetta  vid gräddandet, så att inte skorpan blir för hård att bita sig igenom.

                                                      *

- Hur vetter du egentligen i kroppen – hur kan man ha en sådan mage? Jag undrar just hurudan du ska bli? Lär du dig inte att hydda dig bättre blir det aldrig någon som vill ha dig, hade mamma ibland otåligt utbrustit när jag var mindre.

Då hon försökte rätta till mina hårrosetter sedan hon först ryckt hårt i kjolen för att försöka få den att hänga jämnt runt knäna. De var ofta tjockt insvepta i gasbindor som ständigt hasade ner, därför att jag brukade ha djupa skrubbsår på dem som följd av att jag  sprang fortare och snubblade mer än andra barn som setts milsvitt omkring. När det var rötmånad blev såren värre inflammerade än någonsin.

Min Bauerprinsesslika syster slapp inte bara min näsa utan även mitt råttfärgade och tunna hår i raka testar. Hon hade begåvats med tjockt självlockigt guldhår där rosetter som inte satt som de skulle var otänkbara. Hennes näsa var föredömligt lagom kort och rak. Allt var så mjukt och rart hos henne, som jag beundrade så.  Och litet och nätt. Till och med namnet: Ulla Marie. Dessutom var hon ordentlig och duktig med allt samt mycket snäll och rar – utom mot mig ibland.

Ej Cécile: detta är
Ulla Marie sjäv:
stjärnsyster & idol.

När hon nått 16-17-årsåldern såg hon på pricken ut som franska filmstjärnan Cécile Aubry, som spelat huvudrollen i filmen "Manon" och nu fått huvudroll i Hollywood, i "Svarta Rosen". Det hade jag läst i Ullas Filmjournalen som hon alltid var så snäll och lät mig låna när hon var färdig med den. Jag hade fått klippa ut en bild av henne som Manon och hade den ihop med andra idoler uppsatt över min säng.

Där profilerades för mig hur näsan framhäver en upphöjd skönhets lycka och framgång.

Siande drömgudinna.

En morgon kom Greta Garbo och besökte mig i Lillestugan; sittande på sängkanten tröstade och uppmuntrade hon mig. Berättade att hon i en högre verklighet faktiskt är evig gudinna, på riktigt. (I hinduisk Garbhodakagestalt, gissar jag så här efteråt. Ordlekande anagramsökare kan i Garbomyten lätt finna tro på att hon är ängeln Gabriels kvinnliga och avatariskt förvända motsvarighet; hemmahörande i östligt morgonsolstrålad halvgudaparnass men jordiskt gästspelande hos oss i väst som centralstjärnan på sekulariserat firmament.)

Hon fick mig verkligen att känna mig utvald. Sade att näsan inte är allt här i världen och lovade att  en stor roll redan fanns vikt för mig, långt in i framtidens evighet.

Saligt uppfylld av den underbara himlastämning hon spridit till mig sprang jag över gården in i köket och berättade vem som varit på visit och det fantastiska hon sagt om min framtidsroll. Det var  svårt att övertyga mig om att det bara varit en dröm, att Den Gudomliga inte högst fysiskt varit där hos mig. Jag var mycket movillig till att det stämningsfulla sagomötet försköts till osanthålllet drömrike. Och fann det inte alls otroligt, liksom min omgivning. Det var väl inte konstigt att hon brydde sig om mig, mäktig gudinna och allt som hon var? Kunde och gjorde förstås allt hon ville... Förresten var det mycket möjligt att vi var släkt på långt håll, eftersom hennes anmödrar visst kom från Småland.

                                                                       *

Fransabo hade nu, ett par år efter krigsslutet, blivit sommarställe. För folk från Eslöv som sällan kom dit, sades det. Ryktet förtalte vidare att de titulerade sig  köpmän och det kan ju innebära vad som helst, särskilt som de bar det tjusiga och fantasieggande namnet Stjärneholm. Dessa rymdvarelser såg jag aldrig ens skymten av men jag utgick från att de ägde hemortsrätt i Vintergatan, liksom vi andra med vanliga nostalgiska band till just denna jordiska hemborg. Från kyrkan i Unnaryd räknat ligger den lilla stugan några kilometer in i skogen, vid lilla Sjättesjö. Belägenheten är enslig med rätt långt till närmaste boställena Grönemad och Lilla Hult.

Intrycket av välskött idyll mötte mig när jag cyklade ut ur den smala grusvägens sista skymmande kurva.
Men när jag kommit närmare och befann mig över den stora stenhällen nedsjunken i själva backen verkade tystnaden tryckande. Det var som om jag välkomnades av ett övergivet klagande, förmedlat av vindsuset som svepte genom träd och buskar. Tills jag nådde ända fram dit där huset och jag gav varann ett hälsande handslag i det att jag prövande tog i handtaget till den vackra glasverandans dörr. En vacker dag kunde någon ha glömt att låsa…

Sedan hörde jag plötsligt fågeltjattret över surret  från flugor och en och annan geting medan jag drömde om förr och nu i den ljusblå syrenbuskens starka doft. 

Efter en stund gick jag och satte mig på köksfarstuns ojämna stentrappa.

 Där mötte jag i tidlös låtsastillvaro gamlingars uppmuntrande tillrop och urmodigt klädda barns skratt. Jag levde mig in i föregångarnas sedan länge svunna värld. Funderade dessutom över både ett och annat, inte minst det där som jag flera gånger hade hört tant Anna säga till mamma:

- Fransaboarna har alltid varit hedningar.

Hedningar. Det lät farligt och otäckt det ordet.  Gudlöst och elakt. Tvärtom hade jag alltid känt att på Fransabo var det gudagott att vara. Tänkte att tant Anna nog mest menat folk som bodde här för mycket länge sedan.

                                            

För att kunna ge barnen bröd i småländska skogar har genom tiderna otaliga röjningsrösen lagts upp, men de flesta stenmurarna kom till först runt nya ägogränser under 1800-talets laga skifte. Ännu fler staplades vid den tiden upp på grund av att många nyröjningar då växte fram, eftersom den kraftiga befolkningsökningen och nödåren i det århundradet inte bara ledde till att många måste utvandra till Amerika eller Danmark och Tyskland. Det blev många kvar som upplevde sig övertaliga. Om de ville bilda familj såg de sin enda försörjningschans i att skaffa en jordbit, bygga  upp ett litet hem där och försöka få mat för dagen genom arbete hos både byns bönder och hemmavid.

Först byggdes kanske en backstuga med så kallad getafåll, sedan följde ständig stubb- och stenbrytning för att klara  uppodling till torp som så småningom kunde ge ”ko i båset”. I bästa fall utvecklades det med tiden till en liten bondgård där grisar blev viktiga livsfaktorer.

 Om Fransabos historia skriver Bertil Johansson i SUJFHÅ 1949:

         ”Vackert och trivsamt vid södra stranden av den trolska Sjättesjö ligger Fransborg.  Dess förste kände bebyggare var soldaten nr 95 Lars Frans och hans maka Kerstin Larsdotter, vilka här redde sitt hem i början av 1830-talet. ---Tre söner föddes i äktenskapet, Elof, Johannes och Anders-Johan, vilka samtliga reste till Amerika. Av flickorna blev Britta gift med byggmästare Sven Larsson, Östratorp, medan Johanna fick sin hemvist på Björkelund vid Lilla Andersabo.

Fransaboägornas knappa brukningsjord kunde längre fram utökas med angränsande soldattorpet Gräsarp. Hundra år tidigare, 1818, hade rotesoldaten och så småningom vicekorpralen Lorentz Skön flyttat dit från Bolmsö. Han och hans fru fick själva axla det direkta förälraansvaret för att deras barn lärde sig läsa  och kunde förstå bibelns gudsord, även om klockarna sedan 1700-talet bistått dem som behövde och ville ha ytterligare ledning. 1824 tillsattes dessutom en ambulerande barnalärare i socknen, men församlingen klarade inte löneutbetalningarna på en halv skäppa råg och en hel skäppa havre för varje helt mantal och dessutom tolv skilling banko för varje barn. 

Så det skolandet upphörde och sedan förhalades samlad undervisning ända till 1847. Dock började klockaren Knut Samuelsson 1836 med katekesundervisning för socknens barn och förde en matrikel som visar att Gräsarps Skönpojkar Gustav, Karl och Elias, liksom grannbarnen i Lillahults backstuga Blommedal, fanns bland de ganska få torparbarn som fick gå till kyrkbyn och förkovra sig.

Sist bodde på Gräsarp rotesoldaten Johannes Wester med frun Kajsa och barnen. På 1870-talet flyttade de efter en tvist med hans rotebönder; de hade nekat honom bete till en ko. Några år senare revs stugan men ladugården stod länge kvar.

Om Anderssons och Orres på Lillahult samt  Karsks på Grönemad, som 1816 flyttade hit från Karsnäs, framgår av husförhörens anteckningar att barnrikedomens tid rådde även på dessa steniga torp. Så  framtidshopp växte fram, trots allt. Som hos många andra med redan stor trängsel över matfat och sänghalm fanns på Grönemad tidvis också inhysingar, så kallades människor som inte hade egen bostad.

                                                              *

Som redan nämnts flyttade den ogifta dottern till mitt fädernestorps bebyggare med tiden till Björkelund, en backstuga som också kallades Sannefåll. Hon nämndes ”Fransa-Johanna” efter sin far och  var en så duktig kvinna att hon till och med tog på sig karlgöra; slöjdade bland annat präktiga trebensstolar, tillverkade kvastar samt spingade kvistor. Därtill hade hon i sin fåll två getter som hjälpte henne att klara uppehället.

I hennes barndom var det på Fransabo som i många andra stugor svårt att få maten att räcka till, när skörden slog fel på de mycket små åkerlapparna gavs inte mycket till livets nödtorft. Det som då för andra veckorna runt var usel skaffning av sur blåmjölk och skalkar betraktades nog här som hygglig föda. Hembygdens minnestecknare Bertil Johansson har vidarebefordrat att Fransa-Johanna brukade berätta om hur de en vår måste ta upp sättpotatisen igen, föt inget annat fanns att äta.

Unnarydska sockendräkter.

Det gällde också att få ihop till något att klä sig med. Fattigt folk drog väl mest runt i träskor. Annars i läderskor, och skinnhuva när det var årstid för det. Manfolket kunde gå i både byxor, väst, tröja och halsduk av bock- eller getskinn samt strumpor av den ull fåren gav. Därav bestod också fruntimrens kjortlar och tröjor, men ibland tillskars även de av sämskinn. I vardagslag brukade de dock grovt lintyg mest, enligt en detaljerad beskrivning av Unnarydsbovanor i tidskriften Förr och Nu av år 1874 som återgivits i SUJFHÅ 1997.  Av den får man också veta att om kvinnorna gick ut bland folk skulle håret döljas så mycket som möjligt under huvudkläde. En kvarleva av gammal trollkonsttro som spökade länge, liksom runt hur kamningen  noggrant skulle utföras.

Storlom

Vinterkvällarna kunde hastigt bli kusligt mörka med lommens manande rop och ugglors ödesmättade klävitthoande tätt  in på knutarna, så förr i världen hölls man helst inomhus när skymningen tätnade. Varken barn eller gamla trevade sig gärna ut ensamma till dassmörkret utan hjälptes åt med ljushållning och sällskap. Fransabos åldrade Lillgummen sågs inför avträdesbesöket alltid ikläda sig speciell dräkt, som användes endast då: en stor och vid mantel samt vidbrättad slokhatt,  båda svarta.

Det berättade hans barnbarn Greta och Elsa samtidigt som jag fick veta hur de bar sig åt för att ta sig hem när de  gick i skolan på 20-talet och det ibland hunnit bli nermörkt innan den slutat för dagen. För att inte snubbla ut i vägrenens sotmörker tvingades de hålla nacken bakåtböjd och gå med blicken oavbrutet fäst vid vägkantens trädtoppar, som även vid molnigt väder vagt kunde urskiljas som mörkare än himlen. Elektriskt ljus började tändas i Fransabostugan först runt 1940. 

Bara några decennier tidigare var vidskepelse med tro på spöken och gastar  allmän. Den som kanske råkat ut för reumatism eller en kotförskjutning och därför var krumryggad sades ha blivit gastkramad. Särskilt vid engelska sjukan, skervan kallad, skulle ett sjukt barn av fullkomligt tysta föräldrar dras under en krokig trädrot tre gånger – tidigt en morgon med månen i ny. Ett hål i gärdesgården dög också för sådan dragning. Över andra sjuka gjordes läsningar och signerier och om någon dog måste stål läggas i kistan så att ingen gengångare uppstod. En klok gubbe sades kunna hjälpa till att ”slå ut ett öga” på en ovän, så om man mötte en enögd person stod det genast klart hur lytet uppstått. Detta framgår av SUJFHÅ 1959 där Dannäsfödde fängelsedirektören i Karlstad och sedemera Falun förmedlar sina Västbominnen från barndomens 1860- och 70-tal.

                                                                   ***

  Mina farfarsföräldrar slog under sitt liv ner bopålarna på mer än ett ställe i Södra Unnaryds socken.                            

Johannes och Kristina

  Kristina Persdotter hette hon och han Johannes Gudmundsson, dock kallad  Lillgummen av de flesta – jag tror att det var en äldre kusin och samtida Gummesson på fädernegården i Hjälmshult som benämndes Storgummen.
Först bodde de i Sävsås dit hans föräldrar flyttat från Hjälmshult där släkten länge hört hemma. Min faster Gretas man Erland har forskat fram att den första kända anförvanten här är anmodern på fädernesidan. Hon bar namnet Elin Bengtsdotter och föddes 1689.

Den kvinnan hade egen gård i Hjälmshult och var kanske en barnlös änka som i denna krigiska orons och stora manspillans nödtid fann för gott, innan det blev för sent,  att gifta sig med sin sjuttonårige dräng Nils. Han var arton år yngre än hon själv. Hon gjorde honom till sin gårds hemmansägare och räddade sin och vår levnad på jorden genom att föda åtminstone ett barn, sonen Bengt.

Elins vidare öden eller dödsår vet jag ingenting om. Men säkert var hon släkt med den prövade Maria Bengtsdotter från Hjälmshult som 1742 såg tre av sina barn dö i kopporna inom ett par dagar för att därefter sättas i en enda grav. Samma år blev många i socknen svårt huvudyra och dog i bränne- eller huvudsoten, som hjärnhinneinflammation då kallades. Allt enligt anteckningar det året av prosten Almqvists hand i Diarium Unnarydense.

Elins man gifte om sig och bildade ny familj. På samma bondställe där en av hennes sonsöner, Bengt, under senare halvan av 1700-talet ”framlevde ett tragiskt öde”, som det heter i  kyrkboken. Med tillägget att han var sjuklig, och hermafrodit.