Kapitel 15

                                                                  15                     

- Bror, åh  vad du alltid är snäll, hade han hört omkring sig så långt han kunde minnas. 

Eller: måste vara snäll...  Han trodde inte att man med det underförstod ”snäll idiot”. Men en odugling såg han mer och mer sig själv som, ju äldre han blev. Fastän han ofta hjälpte  far i smedjan och hemmavid behövdes till mångt och mycket. Farfar Johannes började närma sig nittioårsåldern och var glad när Bror fick tid att samspråka med honom om all världens elände och glädjeämnen. Småsyskonen behövde ofta passning och trivdes med honom, utom Greta fanns runt honom snart sexåriga Elsa och fyraårige John. Och så Inga som ännu inte var två år fyllda. Djur trivdes han med: hölls så ofta han kunde i kreturliga fridens hörn, invid livdjurens grymtande och idisslande rostämning i ladugården

Bror

Han brukade försöka hinna undan så att medmänniskorna slapp vara med när kramp-anfallen kom. De epilep-tiska. Men många gånger hade de nog ändå sett, var han rädd. För efteråt, när han kommit till sig, verkade det som om han tett sig hemsk för dem. Det var nog därför som de ibland  dragit sig undan, såg bort och inte ville prata med honom. Men snart hade de visst glömt ändå. Allt blev som vanligt och bra igen.

Alltid var han rädd. Rädd för att han skulle få ett anfall bland främ-mande människor och skrämma dem så att de sedan vände sig bort. Fast somliga  stirrade i stället på honom som om han  var en skräckinjagande brottsling, eller monster.

Därför ville han som vuxen inte följa med på gårdsturer och sko hästar, eller ens gå till byn och handla. Ställde bara till det och besvärade, om det kom ett anfall då. Hemma hade han lättare att kontrollera det hela,  när han märkte att  den där skönt svävande känslan grep honom –  den kom alltid som en lurigt god och skön förvarning till attackerna.

Att någonsin bli frisk och fri från sina anfall hade han slutat hoppas på. Trodde sig inte om att någonsin kunna arbeta och försörja sig fullt ut. Säkert skulle ingen flicka vilja ha honom - för honom var det en fånes dröm. Att gifta sig och få barn var omöjligt för en fallandesjuk, förbjudet i lag. Så framtiden begränsade sig som bäst till att fortsatt gå hemmavid på Fransabo och hjälpa de andra med det han dög till.

 Senare måste han nog till  det där skamstället, tänkte han. Till Hemmet, med gamlingar  på väg till graven - skulle där få vara ihop med halvsyskonen. Dem som han hade Henne tillsammans med. Hon, den största Tokan som väl någonsin funnits, som var mor till en sådan idiot som han.

Han visste väl att han inte var en idiot, men ibland kändes det skönt att tänka det som andra kanske  gjorde. Bättre göra det själv.

                                                                    *

      I tonåren bodde Ernst under vinterhalvåret i Eslöv, med Berta hos fastrarna. Där tog han realexamen året 1921. En tid senare åkte han till Tyskland, hade lyckats få gratis praktikantplats  i ett elbolag på en ort nära Berlin och hoppades få chans att så småningom bli elingenjör.

På väg upp ur underjorden, kanske. Ödesdigert
           skuggad... I T-banetrappa Berlin år 1921 eller -22.

Tänkte han. Eller drömde. Men han befann sig i ett ekonomiskt och socialt svårt utsatt Tyskland och kom snart i pekuniärt trångmål. Pengarna som fadern och fastrarna sände honom från Sverige var där inte mycket värda utan smälte ihop från ena dagen till den andra. Först halvsvalt han envist, men när pengarna inte ens räckte till hyran såg han ingen annan möjlighet än att försöka ta sig hem till Sverige. Förmodligen tröt reskassan så att han tvingades ta det lilla han hade till danska färjebiljetter.  Jag vet inte, men resten av vägen tror jag att han mest gick till fots.

 Min världsupptäckande far var visst inte 18 år fyllda när han kom tillbaka till Unnaryd.  Under de  månader han varit borta hade Bror dött i ett epileptiskt anfall. Det var en torgdag, då denne som vanligt höll sig hemma medan alla andra försökte ta sig tid för inköp och till att uppleva myllrande folkstämning. Han kvävdes när han skulle ut och hämta potatis i åkern till middagen - hittades med händerna djupt nerkörda i myllan, som om han klängt sig fast i myllan för att inte släppa greppet när han kände anfallet komma.  Mun och näsa var fullla av jord där han låg med ansiktet nerborrat i potatisfåran.

I det sista sökte han sig  till Moder Jord. Den enda. Och fann henne. Aldrig mer ville han låta henne lämna sin store klumpeduns. 
Greta var sju år när det hände. Hon hade just börjat i småskolans första klass och stod på skolgården när hon fick se sin far komma körande med häst och vagn efter doktor Thelander. Han måste med till Fransabo och utfärda dödsattest. Till henne sades ingenting om potatisåkern, bara att Bror hunnit gå en liten bit bortåt vägen. Som snart tog tvärt slut för honom, den 13 september 1922. Han hade blivit så stor och stark och hungrig men hade nog inte lust att bli äldre än han då var.

Dagen efter sin dödsdag skulle han ha firat sin tjugonde födelsedag. 

        Min fars bror Bror har, inte minst genom sitt namn, spelat större roll än någon annan för att eftertänksamhet tidigt skulle utvecklas inom mig.

                                                                             *

När Ernst från Lidhultsvägen äntligen  nådde Fransabo var han trött i både själ och hjärta, dessutom in i märg och ben. Sedan han ätit, och vilat en stund, gick han mot skymningsdags till byns kyrkogård och Brors enkla grav. Han var svidande torrögd, hade tidigt lärt sig att gråta bara inombords. Endast ett litet träkors och en överhöljande kistkulle utmärkte platsen.

Det var först omöjligt för honom att fatta att Bror låg där nere, verkligen var oåterkalleligen död. Han som så långt Ernst kunde minnas varit den pålitliga klippan för honom, den som personifierat själva begreppet ”hemma” och alltid självklart tyckt om honom. Burit honom över bäcken när de skulle till skolan då översvämning ibland skurit av vägen  - där det lätt bildades som en liten sjö, inte långt från sista tvärkurvan hemmavid.

 Han hade alltid funnits, ibland behövt genhjälp från honom själv.

Att minnas hur han brukat reta sin store Bror, som liten, var hemskt. Då han ropat till  honom det där både lustiga och otäcka om Vett att Vetigt Veta om Ovettig, som kastats efter honom själv mer än en gång från självsäkra skolkamrater.

                                                                          *

Det var svåra tider. De här åren var det inte alltid lätt att mätta alla munnar med det smedjan gav och det som växte i Fransabos mylla, som även med småländska mått mätt var ovanligt mager och stenig. När fadern var med måste barnen runt matbordet  sitta mycket stilla och sträng tystnad rådde; maten skulle tysta mun.

Svante lyckades utöka ägorna genom köp av Gräsarps intilliggande torpmark, men de fick det nog inte mycket fetare av slitet på också de jordlapparna. Både före och efter varje harvning och plogning fick barnen från bittida till sent träget plocka mängder med småsten, som vänts upp i ytläge och hotade att skada jordbruksredskapen. Sådana stenplockarperioder tedde sig nog timmarna i skolan som rena vilostunderna.

De  hade ändå höns, och kor och grisar, så de klarade sig hjälpligt och hade alltid tillräckligt med mat på tallrikarna. När fastrarna och Berta allt som oftast kom hem blev det förstås mer än fullt hus och stor åtgång på allt, men de bidrog även med ett och annat.

 Då det var lite att göra i smedjan gav sig Ernst av på sin cykel, flera dagar ibland, till Halmstad och en lång rad andra ställen. Överallt, där det kunde finnas en chans, frågade han om jobb. Så att han skulle slippa gå kvar hemma i smedjan med de tunga slagens örongissel och det brännhårda och svärtande svettslitet. Men det var svår arbetslöshet och verkade alldeles hopplöst att få annan försörjning, även för en som hade fina betyg i realexamen att ståta med.

Fotografen gör Ernst halvt huvudlös när han med vän
  på bönpallen provar hur det är att grensla en mc. 1928.

Eller kanske särskilt för den som hade sådana men bodde på landet och saknade inflytelserika kontakter. Åtråvärda så kallade manschettjobb och liknande var mer eller mindre vikta för släkt och vänner till dem som bestämde på arbetsplatserna.

Skadeglädjen var kanske stor hos en eller annan i byn som inte ville se vältalige dominanten Svantes son lyckas som klassklättrare. Tystlåtenhet, ödmjukt tigande, blev min far tidigt förfaren i.

Han fick hårda muskler av att svänga släggan över städet i smedjan och for ofta runt hos bönder och skodde hästar. Förtjänsten var knapp men han hade en vrå i Fransabo - sommartid  till och med ett eget litet vindsrum där han stor-trivdes. Så det klarade sig. 

En riktigt god vän hade han haft på vår jord: Anders. De hade från tidiga pojkåren delat varandras sorger och glädjeämnen  Och hemliga drömmar. 

Även mardrömmarna. Flera gånger då de pratat om det de såg omkring sig av livets grymhet och tristess hade de blivit överens om att det var bättre att göra av med sig, ta sitt liv, än att åldras som ömkligt  ensam fattiglapp.  Medan Ernst ännu var bunden av skolgången i Eslöv hade  Anders börjat skrapa ihop medel till den Amerikaresa som han livligt drömde om från tiga barndomen. Han for blek av lungtuberkulos,  men hoppfull. De hade kommit överens om att han skulle höra av sig så fort han kom fram. Sedan, om ett par år kanske, skulle Ernst försöka komma efter dit.

Efter en tid kom  ett tjockt kuvert med färgglada frimärken från New York. Anders tog sig aldrig längre än till hamnen i Amerika, dog strax efter båtens ankomst - överfärden tog väl alldeles musten ur honom. På dödsbädden virade han i ett papper med Ernsts namn och adress in fickuret han fått vid konfirmationen och gav det till en sjuksköterska. Hon uppfyllde hans sista önskan och skickade hem den till Unnaryd, till hans ende vän i världen.

Min far använde det uret i hela sitt liv. Så småningom fick jag ärva det.

                                                                       ***                                                          

Vid det förut beskrivna första mötet under sol mellan mörka majskyar i Alebo, då Svante Sandqvists kista hämtades från Lidhult, var mina blivande föräldrar tjugosju respektive tjugofyra år, med mamma äldst.  Ernst betyder den allvarlige. Han hette även Georg (= jordbrukare på grekiska), men slapp att i kraft av det eller något annat namn utsättas för prövningar som drakdödare i kriget några år senare. Det som kom att kallas andra världskriget och hölls borta från vårt lands gränser medan han låg inkallad i Skåne någonstans.

20-talets Elsa

  Mamma hade tidigare varit hushållerska åt en frånskild läkare med tonårig dotter - den mäktige doktor som hade sociala succélivets jakträtt på Bolmsö. När hon sommaren 1929 börjat arbeta i Unnaryd  gästades Alebo av en familj Persson från Landskrona. De erbjöd henne anställning,  så i sensommartid när pensionatssäsongen var över flyttade hon till Landskrona och bodde sedan vintertid där under sina första Aleboår.  Mannen  titulerades  advokat men hade ärvt sin advokatbyrå och saknade själv examen. Han höll igång verksamheten genom en  lejd jurist, notarien Knös. Själv arbetade han tidvis från Köpenhamn och ägnade sig en hel del åt internationella affärer, särskilt med Garbofilmer och annat som rörde teater- och nöjesbranschen.  

Under sin tid hos dem fick min moderliga Elsa inblickar i skuggorna efter den glada 20-talsvärld som hon förut bara hört talas om ryktesvägen. Sitt livs första teaterföreställning upplevde hon i Malmö när hon fick följa med sina arbetsgivare och se Ernst Rolf i en festlig föreställning där Min blommiga blå krinolin romantiskt besjöngs.

Äktenskapet knakade emellertid i fogarna, advokaten var mycket äldre än sin sagolikt filmstjärnevackra fru. För att försöka reparera förhållandet, och ändå ge sin fru mer av den självständighet hon ville ha, medverkade han till att låta henne pröva förverkligandet av hennes önskan att bli yrkeskvinna.

Hon ville verka som pensionatsvärdinna, så Alebo arrenderades från 1930 för flera sommarsäsonger. Det rustades i synnerlig grad upp genom att advokaten  placerade mycket av sitt ärvda och värdefulla bohag i huset. Efter ett par år var ändå skilsmässan ett faktum och hans hustru flyttade vidare till Stockholm med lille sonen Sten. Honom var mor Elsa mycket fäst vid: hade under min uppväxt ett foto på honom i sin mors knä på byrån och talade ibland om honom.  Även sedan hon fått Ulla och mig till egna ägandes barn kände hon saknad efter honom.

I samband med denna trista historia fick hon själv överta arrendekontraktet, 1932 tror jag. Men det var inte lätt att plötsligt själv bära allt ansvar, fastän kokerskan Alma fortsatt hjälpte henne och hon gladde sig åt att minst sagt billigt ha fått chans att överta det fina lösöret.

20-talets Alebo,

Nästan allt av den inredningen tyckte mina föräldrar skulle följa huset när de sålde det 1963, så det fick vara kvar även om det kliade i Ullas och mina fingrar runt en del åtråvärda pinaler. Det bohaget skingrades ändå efter några år. Av densamme som rev byggnadsminnesskyddade källakioskbyggnaden samt skyfflade igen brunnen och täppte till själva huvudkällådern så att den aldrig mer flödar fram. Turligt nog kunde ändå ett intillrinnande dotterflöde bringas i dagen och det är detta som nu fungerar väl. Också det som offrats i källan avyttrades i samband med förstörandet på 1970-talet, men Hembygdsföreningen lyckades senare få tag på några  osålda mynt av dem som källskövlats. Under samma ägare  tömdes således husen på allt som var säljbart, det som på vår tid var det som mest gav stämning och karaktär åt stället.'

Den gamla tidens pensionatsliggande - med sorlande och sällskaplig samvaro på hallen, med klubba i hand på krocketplanen  eller i båtutflykt till Unnenöar - började ta slut redan innan mina föräldrar lämnade Alebo. Nya anställningsförhållanden med strängare ledighets- och lönereglering samt uppblommande löner gjorde det strängt taget omöjligt att på samma sätt som förr driva ett litet pensionat med helpension. I vilken ingick dignande gående bord till både frukost, lunch och middag - för att inte tala om ständig serviceberedskap. Från slutet av 1950-talet befann sig pensionatsidkarna även i konkurrens med nya resebyråindustrins turism till bland annat  Mallorca.

Ur Ullas och min synvinkel fanns efter några år mest bara skalet kvar av det som varit vårt  stamgästvänliga hem. Nyordnat rationell hotellstil har överallt kommit i stället. Så också i Alebo även om danska värdparet Erik och Mette Dich, som tog över på 1990-talet, gjort nästan underverk med att på nytt ha lyckats få trivsam ordning på stället.  Efter det relativa förfall som tidvis var innan dess.  
                                        

                                                                 *

2o-talsorkester: Folke kopparslagare
 och  Ernst längst till vänster.

Om somrarna såg Elsa ibland Ernst. Då och då med kamraterna i fotbollslaget som han varit med om att starta matchandet av, men oftare ihop med Folke kopparslagare och ett par andra musikintresserade vänner. I mitten på 20-talet  bildade de en liten orkester och börjat spela i folkparkerna runt omkring i byarna. Själv skötte han  och en kamrat dragspelen, de tre andra fioler och trummor. Så när hon kom med sina vänner till lördagsfirande i Unnarydsparken var det han som stod för en hel del av de toner och takter hon följde.

    Med tiden började de båda resonera om möjligheterna att klara sig i det nyligen grydda 30-talets hårda tider. De gjorde upp gemensamma framtidsplaner, blev fästfolk och gifte sig  1933. Då hade de redan börjat driva Alebo tillsammans.

Ulla i morsfamn vid Alebosyrener 1934.

På gamla dagar berättade mamma för mig att hon aldrig varit kär i pappa men hade tyckt synd om honom. För han verkade inte reda sig särskilt bra på egen hand – i hans trätofflor hade hon mer än en gång skymtat en trasig strumphäl. Så till stor del var det nog moderlighet som fick vår energiska mor Elsa att utse just Ernst till Ullas och min rätt godhjärtade men knappast okomplicerade far.

    Mamma ville från början egentligen bli barnmorska, för att kunna hjälpa dem som liksom min mormor haft det mycket svårt. Men hon fick aldrig råd att utbilda sig till det. All skolning, även rena praktikantplatser i bageri eller på restaurang, kostade en hel del i den tidens Sverige. Svår arbetslöshet rådde och förtjänsten för särskilt kvinnfolk var så låg att hon i ett par år måste spara varje öre hon fick över för att kunna köpa sin första cykel. Det var i tjugoårsåldern hon  började stoltsera med att vara lycklig cykelägare.

Cyklandet kom för henne att symbolisera glädje och  frihet, ett nöje hon ägnade sig åt långt upp på ålderns höst.

En sjuksköterska ringde henne den 16 juli 1977, klockan ett på natten, med bud om att hennes man låg för döden. Något tiotal timmar tidigare hade vår pensionerade men just semestervikarierande prost Kjell Hagberg plötsligt känt sig manad att öppna dörren till det rum där pappa låg, fast han trodde att det stod tomt. Personalen hade glömt berätta för honom att det  därinne låg en dödssjuk församlingsbo.

Så kunde också denne hedniske smed, liksom sin far,  tacksamt ta  emot nattvarden och tilläts några timmar senare - av Gud och sitt abnormt starka hjärta - äntligen dö, efter obegripligt utdragen kamp. Ansvarige överläkaren på Halmstads lasarett erkände inför mig att pappa utsatts för ett onödigt experimenterande, vid en operation vilken man trott att han inte skulle överleva. Sågs därefter av den läkaren som ett levande underverk. Vid begravningslunchen upprepade gamle prosten Hagberg gång på gång för mig att det varit som ett under att finna vår levergule far i det där antaget tomma sjukstugerummet.  Särskilt märkligt fann han det vara att denne trots morfin och långtgången utmärgling var helt klar i huvudet.

Efter det där telefonbeskedet hade mamma tagit sin cykel och trampade genom sommarnattsdunklet upp till sjukstugan i byn. Ty detta var för henne under de flesta omständigheter det självklart bästa fortskaffningsmedlet. Det bekom henne föga att cykellyset inte fungerade.

Ett par timmar senare  uttalade min far sina sista ord: ”Det är den där bäcken!”. Det var den enda gången hon inte kunde följa hans tankegång, trodde att hans hjäna till slut kanske blivit lite omtöcknad. Men tänkte sig att han för sin inre syn nog såg bäcken före Fransabo, den som i vårflodstid blev så vitt och brett omöjlig att torrskodd ta sig över. Eller var det kanske klassiska Styxfloden som smalnat till vadvänlig bäck...

Så kom hans sista andetag och en liten stund senare cyklade hon i soluppgång hemåt igen.

Under hela hennes stränga arbetsliv blev det för Elsa från Fällan städande, tvätt och putsande från bittida till sent – även ett ständigt bakande. Så småningom lärde hon dessutom upp sig till att bli en mycket god kock. Hon älskade att laga mat, alla detaljer runt råvaror och kryddning ägnade hon omsorgsfullt intresse, som om hon aspirerade på pris för  matkonstnärsskap. Njöt av att kröna varje dags måltidsförberedelser med att duka fram, riktigt gott, rikligt och vackert. Så blev hon också i hela sin gästkrets berömd för i flera bemärkelser god smak,  Danmarks yndiga och halva Sveriges vida rike kring.           

    Hennes död  ska jag längre fram ägna omsorgsfull  uppmärksamhet. Den kom att bli en rätt ensam men inte särskilt privat angelägenhet. Följdriktigt till att större delen av hennes eget och hennes familjs liv präglades av halvöppna ridåns och offentlighetens skarpa gränsskuggning, ända från den dag i början på 30-talet då hon tillträdde  som Alebovärdinna.

                                                            *

Förutom med gudstjänarinnenamnet Elsa hade min mamma rustats med det krigiska Martina och även med Teresia, ett namn vars ursprung angivits vara okänt -  men för mig har med jordisk livskampsterror att göra. Hon  var ibland en ganska sträng mor för Ulla och mig. Nu efteråt kan jag se det som att hon tidigt förberedde mig till att fara ut i världen på livstidsuppdrag som specialutsänd och egenvägsökande  journalist eller upptäcktsresande.  

Hon satte mig verkligen in i hur obarmhärtigt livet i ett stenhårt Småland tedde sig  förr. Och lyckades göra sig till talesman för alla släktled som gått före oss när hon lärde mig att ställa frågorna Hur och Varför, för allas vår räkning. Hon och min far  avkrävde mig – även om det var outtalat och rätt omedvetet - att jag  på fullt allvar skulle söka svaret på dessa och andra livsfrågor.

Det är det uppdraget jag nu försöker fullfölja, i och med den här livsrapporten. Om min och vår värld.

I färd med detta kom jag underfund med hur viktiga för verklig förståelse som de små och nästan omärkliga detaljerna kan vara. Eller åtminstone för djupkänslan i förståelsen. Som att ordet värld har sitt ursprung i det gammmalgermanska begreppet värald. Förstaledet, vär-, kommer  av ett ord med betydelsen man/människa, som i väring och varjager, varelse och varulv. 

Den andra delen av ordet har härletts ur fornnordiskans rikt alstrande begrepp ala som motsvarar vårt föda. Därav i sin tur åld eller -ald, och ålder. Alltså står ordet värld från början för människo/manålder likamed livstid. Eller det livsspann som individen utsträcker sitt kunskapande i och kan erfara  omgivningen genom. Sitt Varandes område: världen med hela alltet.

                                *

Just då, där i min barndomstillvaro, sade både mamma och pappa att de aldrig kunnat tro på  gud. Särskilt inte på en allsmäktigt god gud.

Bägge inpräntade i mig att allsidigt kännande av världen, alltså erfaren kunskap inte minst, är den enda börda i livet som är lätt att bära. I längden.  Medan vi poetiskt, med kantatiske Viktor Rydberg, kan uppöva och bidra till mänskligt gemensam känsla för evigheten i vårt bröst. 
De hade båda haft det alltför svårt som barn för att klara av att känna en hoppfull tro på Ett Allsmäktigt Väsen. Ett som tillät att barn utsattes för  så svårt härdande upplevelser som de själva varit med om.

Men snart blev de medvetna om, och oroade av, att  de i mig  fått ett  barn som i något slags vildsint trots trodde på mycket mer än det för ögonen synliga. Rentav på det  hinsides och att möjligen Gud, på något sätt, alltid fanns med i leken. I ett eller annat hörn. Kanske som varsel, ande, alf, god tomte eller skrämmande spökväsen som blott kunde anas, möjligen skymtas ibland. Åtminstone inomhus i stora Alebohuset var jag periodvis natt som dag fruktansvärt spökrädd, ända upp i första tonåret.

Ibland vågade jag ju inte ens sitta med de andra vid matbordet i köket. Men måste förstås göra det ändå. Vart skulle jag ha gått, där det var mindre farligt? Med en dörr bakom mig till vinterns iskyla i rummen runt oss, som när som helst kunde glida upp och ställa sig på glänt. Kikgläntande ur främlingshotfullt osynlighetshål. Länge var jag livrädd för att ha dörrar bak min rygg.

Då Ulla blivit tonåring och oftare var borta med kamrater, eller bodde på interatskola i Värnamo, blev jag nästan alltid ensam  hemma under vinterhalvåren medan mamma och pappa var borta på veckans bridgekväll. 
Det gamla trähuset knarrade bara, hade jag tröstats. Men jag hörde tydligt de långsamt hasande stegen i trappan, uppifrån hallen ner till tamburen.  När som helst skulle Någon komma, den främmande farlige uppslukaren – fasan själv. Var redan runt mig, osynlig än.... Jag kunde sitta stel av fasa i timmar och snegla på klockans visare, som sniglade sig fram. Spänningens plåga fick mina muskler att värka. Jag andades knappt.

Inte förrän jag själv fått barn lärde jag känna Knyttet, Lilla My och andra bland mumintrollen i Tove Janssons värld. Jag älskar dem mycket.

Bakom alla slags dörrar och ångestanfall fanns något helt och större som växte till sig inom mig. Även runt om. Från perspektiv som spände över de mest häpnadsväckande fält och nu i ökande fart avtäcktes genom vetenskapens samhällsomvandlande nyskapelser.

Detta skedde i takt med den materiella  utveckling som fick pappa att som en av de allra första i byn köpa TV-apparat –  en mottagare till den i USA samma år som Solveig, Mona och jag födda televiseringstekniken. Då även avgörande framsteg för atombombens förverkligande gjorde detta till ett runt vår årskull symbolimploderande märkesår. Det råkade också bli då, året 1938, som man fann att kvastfeningen är en samtida varelse. Tidigare hade den utpekats som utdöda länken  mellan havs- och landlevande djur, med begynnande utväxter att utveckla till ilandgående fot och fattandets hand...

I televisionens tidiga år i början på 50-talet kunde vi genom tjutbrusig eterstorm ofta bara urskilja rotvälskt danskviskande och vagt spöklika figurer i ymnig snöyra - från okända tassemarker smög de sig till oss genom köpenhamnska sändningar. I avsikt att efter  de senaste vindbyarna bättra ankomstvinkeln för det nya mediets gestaltningskonstnärer klättrade pappa under mörka höstkvällar längs taket och vred på antennen. Det hjälpte sällan.

Ibland var de där TV-skuggorna mycket fantasieggande. Varje ny kväll under det kalla halvårets mer privata mottagningstid var det lika spännande att knäppa på för att se om det skulle gå att se, och höra, bättre än dygnet innan. Oftast slutade det med avknäppning ochsom en vanlig kväll förr om åren, med pussel, fortunakulespel eller spännande radioteater. Annars öppnades en bok ur traven som brukade stå på lut efter sista vändan till biblioteket.

Vi blev verkligen åskådligt  medvetandegjorda om atmosfäriska förhållandens betydelse och fick så småningom veta att även solen har sina fläckar.

Min oformliga omvärldsoro och hinsidesrädsla fick bekräftelser och till en början ofta mystiskt samspelande gensvar i skärmens väsande energiflimmer. Ankomsten av denna fjärrsynskonst, och det därigenom relativt ökande förverkligandet av TV-rutans andeväsen, råkade sammanfalla med att min hemska spökrädsla försvann - fullständigt. Efterhand fick det nya mediets bild perfekt svartvit skärpa, samtidigt som rösterna inte längre drunknade i brus eller snöstormsdån. Materialiserades, liksom...

Med tiden antog de också svensk språkdräkt, distinkt och rikssvenskt intonerande i stockholmsk mundering.

Introduktionen av den-na fenomenala teknik fick jag vara med om några få år innan jag för framtida livsvärvets skull måste ge mig iväg på upptäktsfärd ut i stora världen. Ibland saknade jag sedan mest stock och sten och vattenstänk i min sjöväna hembygd, männis-korna där hade jag inte alltid känt nära samhörighet med. Jag hoppades vid uppbrottet finna vänner, där ute. Livskamrater som kunde tänka och uppleva lika tokkrokrakt som jag utan att ändå vara avita, som mina förfäder sade om sinnessjuka: om dem som tappat vettet eller inuti huvudet blivit aviga. Kanske även om dem som gått i barndom och så blivit alldeles vilse.

Det dröjer innan jag blir någorlunda färdig med upplevelsemiljön i all den barndom som blev min och som jag ännu  är mitt uppe i. Följaktligen återkommer jag i Andra delen av dessa memoarer till Unnaryd, men tar även då avstickare in i vuxna strapatser.