Kapitel 13

Inledning till kapitel 13:

Liksom övriga delar av mina memoarer, som hittills varit utsända till läsning i diverse skilda läger, skrevs även detta kapitel  år 2001. Men jag har uppskjutit IT-publicering till nu, bland annat därför att min farmor Hildas dotter Karin först sent omsider öppnat sig och berättat om sin mor och uppväxten som barn till en ensam och därtill förskjuten och föraktad kvinna. Innan Hilda på 1930-talet genom systrarna fick chans att bli kallskänka i stora restaturangkök arbetade hon alltid som städerska - hade aldrig råd med några fina kläder, eller nöjen. Uttryckte heller aldrig saknad efter fint lyxliv med därtill passande tillbehör - tycktes inte ens roas av biobesök eller längtade efter radiounderhållning som grannarna runtom. För övrigt beskrev Karin sin mor som en hemmavid irriterande passiv varelse - satt mest jämt bara tyst på en stol utan att företa sig något, som om hon sov med öppna ögon. Ju äldre Karin blev desto vanligare blev det därför att göromålen i och för hemmet övertogs av henne.          

Vad jag kan förstå levde Hilda i mer eller mindre behärskad och djup depression under större delen av sitt liv - utlöst av de många prövningar hon genomgått. Dessutom nog en följd av samma ärftliga disposition som hos mig kallades manodepressivitet, för en tid, Karin sade att hon först nu på äldre dagar förstått detta. När hon ännu sammanlevde med sin mor hade hon ingen tanke på annat än att denna helt enkelt var en ganska trist samt ovanligt stillsam och oföretagsam människa.

En Hilda Nilsson med sin make Gustaf och en pojke
som fick överleva i änglamakarparets hem. Hon
gavs hela ansvaret för mördandet. Men han var
 kanske  förförisk och pengasugen tillskyndare?

Några sidor längre fram här har jag skrivit om min lättnad över att inte ha funnit några alltför tungt belastande skelett i min släktlikgarderob. Men i september 2011 fick jag genom ett frågelekfullt SVT-inslag rysande känna på hur ett sådant chockbesked kan drabba en. Jag  berättades då om Hilda Nilsson - ”den värsta av alla banamörderskor som någonsin funnits”. Hon som boende i Hälsingborg runt förra sekelskiftet dödade så många små barn att hon vid avslöjandet och domen 1917 blev en tidningarnas och radionyheternas skandalkändis. Det rubrikskreks, och viskades om, att hon var den värsta av alla änglamakerskor. 

Jag visste att min farmor bodde i Hälsingborg sedan hon tonårig rymt hemifrån och innan hon i början på 1900-talet gifte sig med min farfar. Men Hilda Nilsson var dåförtiden ett vanligt namn,  vilket jag också lugnades med när jag ringde TV-folket bakom kulisserna.  Så småningom dog denna Hilda i fängelset: samma dag som benådning från  dödsstraffet budledes var på väg hittades hon hängd i sin cell - förmodligen mördad av en eller ett par strängt rättsskipande fångvaktare...  Därefter lär det ha spökat svårt i den cellen.

Hon spökade väl på sätt och vis för min ibland barnafödande och fadersövergivna farmor också. 1917 hade hon hunnit få domen att hon inte fick gifta om sig, och i fortsättningen måste  bära sitt flicknamn Nilsson. Fadern till Karin var hon förlovad med men han försvann innan  dottern, Hildas sista barn, såg dagens ljus året 1918.

Att Hilda Nilsson dök upp som ovanligt hemskt svar i lustig TV-frågelek för ett drygt år sedan sades komma sig av att en av deltagarna var medarbetare i Go´kväll-redaktionen. Där hade man samma vår haft uppe änglamakerskor i programmet - nog en följd av att spännande ”Änglamakerskan” gjorts populär i ny och ruskigt läskig deckare av Camilla Läckberg.

På Kungliga Biblioteket gavs jag så småningom forskartillstånd för att närmare sätta mig in i de förutsättningar i miljön som för över hundra år sedan skapade dessa båda av mig halvkända Hilda Nilsson-öden. I Helsingborg: staden dit också jag som mycket ung flyttade och gjorde mina första lärospån utanför hembygden, medan den på 50-talet ännu skrevs Hälsingborg. En kontrastrik domarmiljö i var mans och kvinnas ögon jämfört med den vi i dag förhåller oss till i barnbegränsande syfte och nu inte ens kallar fosterfördrivning. Men ännu kan vi rysa vid blotta tanken när gamla tiders barnamord kommer på tal. Och all jämförelse undviks - som om den vore skändlig, för oss moderna och ekonomiskt väl  barnplanerande familjebildare. .

Annat kom emellan - min danske vän Mik och hans familjegrav blev plötsligt levande för mig och ledde till att jag började mitt tidsödande men ibland givande facebookande. Kanske blir det aldrig av att jag till något slags helhet försöker följa upp min hälsingborgska hundraårstråd. Om vår moraliska domarbenägenhet bakåt i tiden men liksom självklara frikännande av aktuella nutidsinställningen runt fosters och småbarns våldsdöd. På vårt överbefolkade jordklot. Kanske kan jag så här ändå hjälpa till att sprida idén som SVT gav mig, så att andra börjar arbeta med att ge gångna tiders kvinnor den större förståelse och medkänsla som de flesta av dem säkert - mer än väl - förtjänade.

                                                13  (f d kapitel 11)                                                                                                                                                                        

                                                                                                                                              

Iväg på långväga dagsverke med att sko hästar på gårdar ett par mil från byn blev han genomblöt i kallt aprilregn och snålblåst, drogs med envis hosta och fick efter några veckor lunginflammation och dog.

Min farfar Svante Sandqvist på sin 50-årsdag. Med silverkryckan han fick
  fira sig förtjänt av som nytidsordnandets starke man i kommunens nämnder.

- Han skulle fyllt 53 år en månad senare, berättade min pappas halvsyster Greta, som var 14 år när min farfar tvingades lämna  jordelivet - äldst av de fyra barnen  i hans andra gifte.

Svante Gottfrid Johansson var från början hans namn. Specialister på namns ursprung har nu en bit in på 2000-talet upplyst oss om att Svante är en svensk förkortning av det vendiska namnet Svantepolk, där den första delen betyder heligt – det andra ordledet står för folk. Det visste han nog inte själv. När jag fick en son i början på 60-talet ville jag döpa honom efter sin farfarsfar, men avråddes bestämt från det. Nyligen hade namnet då gjorts rätt omöjligt genom att i en slagdänga rimmas och likställas med ”fjante´”.

 Medan han var vid Hälsingborgs Husarer, där han tonårig lät värva sig 1895, bytte han till efternamnet Sandkvist.  Ett namn som i de flestas öron nog låter både knastertorrt och taggvasst. Så blev väl hans öde också i stort sett en ökenvandring, fram till de femton sista  familjeljusare åren. Mer än en gång kände han sig förmodligen lik den beryktade Överlevaren i Sveriges stenbälte. Vilken lämnad på ett kalt klippskär alltid klarar sig, trots allt – tvingad att skapa något för sig och de sina av egna tanke- och muskelkraften ihop med luft, vatten, stenjord och ingenting.

Något år in på det nya seklet gifte han sig med Hilda från skånska Hästveda. Hon var en stolt människa som kände sig värdefull: såg bra ut men lär ha haft ett trotsigare och hetsigare sinnelag än de flesta. Hade rymt hemifrån till Hälsingborg när fadern ville gifta bort henne med grannen – åboar och storbönder emellan.

Där träffades hon och Svante. Denne fattige smålänning utan gård och förmögenhet som hon sedan kom hem med, nyligen av Kronan utlärd till smed och hovslagare, godkändes aldrig som lämplig måg av svärföräldrarna. I rask takt fick de tre barn.

Först Berta 1901, året därpå Bror, som i  hela sitt korta liv hade svåra epileptiska anfall. En tid bodde de i Långaryd, åt Värnamohållet från Unnaryd räknat, där Svante satte upp smedja. Den yngste, min far Ernst, föddes i allhelgonahelgen 1904 medan de en tid bildade hem i Halmstad. Svante hade där fått smidesarbete vid bygget av Västkustbanan.

 Han gick ofta på politiska möten och hade som ung säkert stolta framtidsplaner. Meningsfränder såg i honom en mycket begåvad kamrat och trodde att det skulle bli något av honom med tiden. Sedan han flyttat hem till Unnaryd igen blev han en i flera nämnder mycket engagerad sockenpolitiker.

En Ölandssläkting, Rut tror jag hon hette, beskrev honom för mig vid faster Britas begravning 1953 som särdeles intelligent. Han betraktades av släkt och vänner som ett geni, sade hon. Jag har bara träffat denna släkting den enda gången, men hon verkade seriös och rejäl. Jag märkte att hon gång på gång sneglande iakttog mig. Till slut bad hon mig följa henne in i ett folktomt rum för samtal.

Där visaade det sig att hon ville ge mig en rättare bild av min farfar än den som hon visste att jag kunde ha fått från annat håll. Faktiskt hade mamma mer än en gång sagt mig att Svante på Fransabo var den leaste gubbe hon någonsin sett. När jag senare frågade vad hon baserade det omdömet på medgav hon att hon bara sett honom en enda gång, helt hastigt. En kväll efter Unnaryds Marknad och då hade han varit berusad, trodde hon. 

Kanske febrig och på väg att bli dödssjuk, säkert mycket trött efter långt dagsslit djupt böjd över många hästhovar. För mamma flyttade till Unnaryd och Alebo bara ett par veckor innan Svante dog.

 

Det blev svårt för Hilda att klara ansvaret för hem med tre barn i små förhållanden, och en brysk man som ibland tog sig mer än att glas för mycket och nog inte var lätt att leva med alla dagar. Ibland var hon oberäkneligt lynnig och hade svårt att behärska sig.

Gammelfaster Brita lär ha beskrivit henne för sina brorsbarn som en kvinna som ”ville ha roligt och bara tänkte på sig själv”. Det omdömet får naturligtvis tas med en nypa salt, avgivet av mannens stränga lärarinnesyster, det ensidiga domarevittnet.

Faster Berta bar på gamla dagar med sig minnen från sexårsåldern. En gång sade hon till mig att pappa och hon kunde tyckas vara långt ifrån perfekta – men att de hade det så obeskrivligt svårt som små barn att hon tyckte det var konstigt att de överhuvudtaget blev människor.

  1907 var Ernst bara drygt två år när nog både Hilda och Svante kände att det här inte gick längre. Jag föreställer mig deras slut tillsammans så här:

En lördag, innan han gick till dagsverket, avslutade hon det vanliga kvinnosakstrotset och morgongiftigheterna med ett hot som han då inte tog riktigt på allvar:

-  Nu går jag och kommer aldrig tillbaka!

Framemot kvällningen kom han surmulen hem efter de vanliga lördagssuparna med kamraterna, som barmvärmande avslutning på veckoslitet. Morsk och lite tvär stegade han in i köket, beredd på det vanemässiga munhuggandets dräpande repliker. Hilda var inte där.

Garderobsdörren hade hon lämnat öppen för att han genast skulle se att hennes klänningar och skor var borta.

Den snart sexåriga  Berta försökte just hjälpa Bror i ett epileptisk anfall samtidigt som Ernst ville potträna. 

Svante såg plötsligt röran omkring dem. Blev med ens ganska nykter och försökte trösta de förtvivlade barnen. Medan Hilda knackade och ropade vid farstudörren – hon hade iscensatt sitt rymningshot i hopp om att Svante eftertänksamt skulle bli mildare stämd mot henne. Tvärtom. De kommande åren höll han hårt fast vid det han nu ropade åt henne där ute, att hon aldrig mer skulle komma över ”hans tröskel”. Hennes myndige man hade fattat sitt oeftergivliga beslut och hade redan tagit fram papper och satte sig vid köksbordet. Där och då beskrev han med några skrivna rader hur det  nu blivit för de tre barn han satt till världen.  Brevet adresserade han, naturligtvis, till resoluta storasystern Brita nere i Skåne.

Hon hjälpte honom att ordna allt när det nu måste bli hemskillnad och flyttning. Svante hade just erbjudits smidesarbete vid bygget av Hylte bruk, varifrån det bara var ett par mil till Unnaryd. Så han flyttade till sina gamla föräldrar på Fransabo med Bror och Ernst. Berta fick följa med Brita  till Eslöv.

                                                            *

Hildas fortsatta liv blev periodvis kaotiskt. Ett tag arbetade hon på fabrik, men tjänade mest sitt levebröd som städerska. Ett par av hennes passioner slutade i  havandeskap, varvid fäderna hastigt försvann. Hon hade förbjudits att komma hem till Hästveda men fick genom modern och sina systrar ändå hjälp därifrån mot den största nöden. Pojkarna hon födde 1909 och 1912, Edvin och Erik, lämnades till fosterhem i en Hallandsby. Där fanns redan tre syskon, men de togs väl om hand.

Så småningom ordnades det så att Hilda fick utbildning till kallskänka och lite bättre förhållanden runt sig. 

Perstorpsgårdsfamiljen i Hästveda i juni 1903 - flera år efter Hildas flykt från
familjetrygga famnen. I främre raden sitter far Nils med mor Bengta och
 dottern Emma. Står gör bröderna Otto, Frans och Per samt längt till höger
systern Johanna . Längst fram t v,  vid husbonn´s fötter: hunden Trofast.

1913 kallades hon till förberedande förhör inför rättegång, för nu ville Svante ha skilsmässan lagligen genomförd. I samband med det tror jag att de som ägde makten i Unnaryd samrådde med Hästvedakollegerna om alla problem runt fostrandet och det ekonomiska ansvaret för de oäktingar som Hilda fått efter hemskillnaden. Dem hade Svante svurit sig fri från ansvaret för.

Så uppdagades det för hennes föräldrar och syskon, särskilt för hennes strängt religiöse äldre bror Frans, att den skam hon dragit över dem var långt större än de förut vetat. Nu stod det klart av bilden som gavs att det främst var hon som felat när äktenskapet gick i kras några år tidigare.  

  Det har sagts att det var Frans ensam som var så hård och bestämt att Hildas ungar aldrig skulle få ett enda korvöre från hennes välbärgade föräldrahem, fastän han och de övriga fyra syskonen på Perstorp i Hästveda var ogifta och barnlösa. Av dem hade de två yngsta bröderna tidigt följt Frans till Kanada för att bli rika som pälsjägare. Där försvann de spårlöst.

Frans lyckades bättre i samspelet med mammon. Han friköpte gården för att inte Hildas syndiga avkomma med gudsförnekaren Svante, eller hennes andra horungar, skulle kunna sko sig på medel därifrån den dag de blev stora nog att försöka ta för sig. Så upprättade han testamente som föranstaltade att allt på denna gård skulle bli kyrkans egendom. De hemmavarande systrarna fick rätt att bo kvar så länge de levde.

Mina farmorsföräldrar, Bengta Nilsdotter och Nils Jonsson, levde från1844 till 1925 respektive från 1837 till  1927. Edvin visste att berätta om sin aldrig skådade morfar att denne som nittioåring satt sig ner på en trädstubbe invid huset och dött, helt oväntat. En frisk krutgubbe in i det sista.

Trolovade Nils och Bengta på 1860-talet.

Jag har inte forskat närmare i saken, men det har sagts mig att de var av gammal snapphanesläkt och hade brukat Perstorpsjorden där i Hästveda sedan 1668, då freden i Roskilde förde Skåne, Blekinge och Halland från danskt till svenskt herravälde. Förmodligen hörde släkten hemma i dessa trakter ännu längre tillbaka.

Ulla fann genast dörrnyckeln på den vanliga platsen, där nycklar till hus på landet förr brukade ligga: mellan lösa  stenar i farstubrons sida. Det var när Edvin 1992 visade oss stället. Huset var i två våningar, stort med likadana, spegelvända bohalvor. Rödmålat, men svärtat och flagat av tidens tand.

 Det var mycket högt i tak i de även i övrigt rymliga rummen, med pampiga kakelugnar. Omkring år 1800  hade det nybyggts på grunden av det gamla huset. Här hölls parhus och tycktes ha delats lika på hus och jordens brukande mellan två familjer. 

Frans dog 1932 och Emma 1935.  Den äldsta systern, Johanna, levde tills hon blev 80 år, 1949. Då kördes hon som den sista i likvagn därifrån, genom den mycket långa gårdsallé som fört förfäderna hit till hus och plikt och möda

Sedan stod Perstorp öde och förföll alltmer tills både boningshus, ladugård och uthus revs i slutet på 90-talet.

 Yngsjödramat kunde ha utspelats i en miljö som denna, föreställer jag mig.  Det gjorde inte det, men mordet ägde rum inte särskilt många mil därifrån. Det kan vara nyttigt att tänka sig in i vad som kunnat vara av skelett i garderoben efter besudlande blodskamsmord och fasansfull avrättning bland egna förfäder. Så att vi inte omåttligt förhäver oss som moraliska domare och blir förhärdat fördärvade, som kanske Frans blev trots – eller just genom - sin formella rättrådighet.

Att över hövan döma andra och genom andras ögon försöka se sig perfekt rättskaffens är en stor frestelse för den som innerst vill peta en alltför god gud från piedestalen. För att där själv trona i högsta egenmäktighet, upphöjd på fisförnämt fullkomliga ändalykten.

I suveränt självgod säkerhet består vi dock inte länge.

Det fick även Oidipus dyrt lära sig.

Att bygga sitt bo gensäkrat mot gökungar i avkomlingaskaran har haft sina mörklagda sidor genom all tids ivriga ruvande på släktgull och arvegods. Enligt vår bibel ända sedan Eva och Adam skaffades mödrar till sina barnbarn från andra folks släkten. Uppföljt av att Guds söner, eller änglar, gjorde människodöttrar havande, varpå monstruösa jättar föddes på jorden. Ett slags ikoniskt Belgian Bluesyndrom att se upp med i jordiskt tillplattande sammanhang.

Nog för att det duger bra att vara människodjur, men vill vi fortsätta att skryta med att vi är väsentligt överlägsna djuren får vi nog söka vidare vyer än hittills. Inte bara, som de, nöja oss med att äta, pyssla med boet samt para och försvara oss. Inte förslår det att vi som extra mänskligt kännetecken lagt till tävlandet inför den uppmuntrande mammon, och därmed går in för att vara så rika som möjligt när vi dör.                                                                                                         

Visst står det var och en relativt fritt att bestämma målet för sin tillvaro. Men så länge det är ekorreinstinkter vi i huvudsak låter oss drivas av ska ingen komma och säga att vi i nämnvärd grad är överlägsna djuren. Att föregående generationer har utvecklat ett högre medvetande kräver att vi strävar vidare mot värdiga mål. Degeneration kan annars på få år omintetgöra det som tagit århundratusenden att bygga upp.

För det behöver vi bli mer ansvarsmedvetna och göra något bra av vårt ledarskap över andra varelser, bland annat. Hur det ska gå till blir nog invecklat att komma fram till.

                                           *

 

Ernst sex år, Berta snart tio och Bror nio fotograferas i Eslöv. 

När Svantes mor Kristina blev sjuk och dog i magcancer 1912 kom Hulda Nylander, barnfödd i Realsbo 1879, till Fransabo för att sköta hushållet åt Svante och hans far Lillgummen. Denne var då 75 år, hade varit ett par år yngre än Kristina. Han var en god man som varmt avhållen av de sina levde kvar med dem till 1924. 

Hulda ombesörjde livets nödtorft också för Bror och Ernst, som var nio och sju år då deras älskade farmor dog.  På lov och helger hade hon inte sällan sitt hårdaste dagsverke med överfullt hushåll. För då kom Brita och Jenny med Berta, som oftast möjligt ville vara samman med far och syskon. Med tiden blev hon min goda gudmor i Trelleborg.

Under Unnarydsbesöken övernattade de så småningom i ett före detta hönshus som de låtit bygga om till sommarstuga, mitt emot vägen mot Fransabo  som numer heter Tallstigen. Den lilla fågelfäbyggnaden finns fortfarande, som lillstuga,  på den tomt som Jenny lät bebygga med det kubformade Ryalyckan inför pensioneringen i början av 40-talet.  Där bosatte sig då de båda systrarna för resten av livet.

Enligt eget förmenande var det där som mina föräldrar fick livets bästa tid,  under ett femtontal år på 60- och 70-talen. Mitt emot Ulvåsa som min syster och hennes man Tore Simonsson, från Karsnäs åt Odensjöhållet, lät bygga ett par år tidigare. Tyvärr levde min vänlige och verksamme svåger bara tills han blev fyrtioett år. I sjuttonårsåldern, då han redan i ett par år jobbat på byns mejeri, började han lida av en katarr som snart utvecklades till magsår. Medicinbiverkningar orsakade sedan obotlig leukemi som 1970 ledde till obeveklig skilsmässa från livet och familjen. Också för mina föräldrar blev hans död och åren runt den mycket svåra. Han hade  för  dem varit den pålitligt dugliga medmänniska som representerade trygghet och framtidstillit.

Barnen och jag upplevde många idylliska sommar- och helgferier på och runt Ryalyckan. Vi stortrivdes i det forna hönshuset när det blivit vi som var de hemkomstvälkomnade sommarlovsfirarna. Samlivet tvärs över vägen var tätt, särskilt därför att mina barns tre kusiner fanns där: Ulf, Lena och Henrik. Vid ena gaveln hade vi en välgungad hängmatta, vars ena tamp fästs i en stor hängbjörk inte långt från vinbärsbuskarna.

En sådan skön idyll går inte att tänka sig som alternativbruk, efter lite hemsnickeri, när det blir dags för tömning av vår tids betongbunkrande hönsäggs- och gödkycklingsfabriker. De påminner starkt om koncentrationslägrens plågolängor.

På sin tid var det alltså Hulda som unnade sin omgivning en ljusögd och arbetsglad sinnebild av husmodern som samlar de sina omkring sig. Stadig i sinnet var hon också, Hildas motsats i flera avseenden. Så Svante beslöt att hon var den rätta att för gott axla hustrurollen åt honom. Han hade satt upp smedja och etablerat sig som byasmed, snart blev han omtyckt hovslagare för stor del av Västbo.

Nu ville han få riktig ordning på resten av livet för sig och de sina. Så han flyttade fram smedjan till bättre läge i byn. Byggde och rödmålade ett stabilt tvåvåningshus för den, vid sjöstranden nära grustaget bakom Bäcksdal och Hultgrens hus, nedanför Magnussons ladugård. Avtagsvägen dit börjar mittemot där nu Missionshuset ligger.

Han var en barsk och tystlåten person, har Greta och Elsa berättat för Ulla och mig om vår farfar. Föreföll dem hård. Skarp ateist har jag från annat håll hört honom beskrivas som. Pappa brukade aldrig nämna honom men sade en gång att hans död blev svår.

Med föreståndarinnan på
Hemmets verandatrappa
ca 1917: Edvin åtta och
 Erik fem år.

 Vid flera tillfällen lär han ha kommit i ordväxling med byns präst och andra som konservativt styrde och ställde i sockenstyret. Av allt att döma tyckte de att den envise socialisten borde näpsas. Ty 1915 beslöts om och verkställdes flyttning av Hildas oäkta pojkar till Försörjningshemmet i Unnaryd. Förr även kallat Fattighuset - innan det blev Ålderdomshemmet och därpå gjordes till åldringsboende i modernt otrygg tappning. Officiellt togs pojkarna dit för att måna om skattebetalarnas pengar, och säkert fanns det en och annan rik storbonde som ansåg att de få insparade kronorna rätteligen borde toppa deras egen trygghets och äkta avkommas oförvitliga  förmögenhetshögar.

Som nedärvt rättesnöre stod det väl klart för dem att fattighjon skulle dit där lägsta kostnaden kunde utropas över menigheten. Så som nu på nytt skett vid privat etablering av sjuk- och vårdhem för gamla, och för psykiskt handikappade.

Det var när alla turerna i skilsmässan klarats av och Svante hade gift om sig med Hulda som Edvin och Erik togs från sitt fosterhem. Året innan Greta föddes.  

Vid skilsmässan hade det visserligen gjorts  trovärdigt att Erik och Edvin var ”oäkta” eftersom Svante inte sammanbott med Hilda åren efter 1907. Den ene av de verkliga fäderna hade man till och med lyckats spåra upp, men han var helt ovillig att ta på sig faderskapet. Så det gick inte att få fast någon för underhåll till pojkarna.

På den tiden fordrades mycket starkare bevis för att fälla den som nekade till faderskap än som normalt  var möjligt att frambringa. Utom inom äktenskap, förstås. Att av domstol förklaras sakna äktenskaplig börd var det nästan omöjligaste av allt,  ända in på 60-talet. Då lyckades jag med det för min sons del, efter många svåra turer och efter flera års kamp. Trots att särskilt min man ville att Jonas härkomst skulle smygas in under hans eget om än familjeostridiga så ändå dimhöljt adliga ursprung.

I strikt juridisk mening ansågs alltså Edvin och Erik, halvt om halvt, men ändå inte riktigt, födda inom äktenskapet. Eftersom Hildas far och äldre bror i Hästveda slagit ifrån sig och Svante vägrade att bidra till deras försörjning var det efter lagliga skilsmässan ändå hans hemby som var  huvudansvarig för medlen till deras fostran.

De båda barnen kunde bland gamlingarna här känna sig lite billigare som last för allmänheten jämfört med vad de kostat i fosterhemmet.  Men framför allt ansåg nog gott folk att det var nyttigt för högmodige Svante att dessa barn fanns där till varnagel för honom. För även om det inte var han som syndat så står det i bibeln att skulden för hustruns otro är mannens ansvar, om han förskjutit eller övergivit henne, med mera.

 Envisa rykten gjorde gällande att Hilda flera gånger sökt upp Svante och tiggt honom om att låta äktenskapet få ny chans. Så småningom omhuldades det pratet ivrigt av hennes yngste son Erik, livet igenom. Han såg i det chansen till att hans börd kunde vara av äkta slag.

Möjligen bidrog detta till att hämsko Svante i framåtandan, så att han inte fick för sig att yvas mer än han redan gjort. Han lär ha varit en av dem som verkade för organiseradet av kooperationen i Halmstad och dess småländska gränstrakter, liksom han var eldsjälen vid Ålderdomshem-, Folkets hus- och parkbyggena i Unnaryd.  Vem vet vad han mer kunde fått för sig att locka med andra till, bort från gamla goda vanor och bruk. Ungefär så tänkte de nog, socknens kloke, och  gick in för att dämpa honom.

  

Hilda bar nu sitt flickefternamn. Myndigheterna tyckte sig kanske ta ett självklart beslut när det avgjordes att Edvin och Erik skulle ändra sitt namn från hennes Nilsson till Svantes efternamn. Som minne av att de, om än oäkta, på sätt och vis var avkomna ur ett äktenskap.

När så pojkarna flyttats till Unnaryd gjorde Svante ett motdrag, för han var vid det laget beredd till att bli mer än småskuren för att det på något sätt officiellt, i kyrkböcker och så, skulle framträda en synlig skillnad på Hildas barn med honom och med andra.

Han såg till att Edvin och Erik stavade sitt efternamns slutled med q, liksom han nu själv med sin nya familj konsekvent gjorde. Samtidigt sa han till Berta och Bror men inpräntade särskilt i Ernst att han med fru och barn, om han fick några, alltid måste stava Sandkvist med k.

Från året 1915 var han så noga med den detaljen. Vilken för de flesta tett sig ytligt menlöst men nedärvts som väsensviktig, likt pricken över i, av åtminstone mig.

En själsvist jungande vän från höga utkikspunkters och håliga schweizerostens land hjälpte mig för en tid sedan att identifiera detta lilla jota som  överordnat gudssignum för Självet. Av naasenarna kallad ”den odelbara punkten” och i andras föreställningar överensstämmande med ursprunget och monas/monaden. Jung citerar i Aion, Om Självets symbolhistoria, på sidorna 270-271 Hippolytus ord om vår delbara odelbarhet: ” ---liksom en musikalisk harmoni, som innehåller allt--- Den fullständiga människans sinnebild, säger Monoimos, är jota, pricken över i. ---Människosonen är detta enda streck (keraia), som, strömmande uppifrån och ned, är en allt uppfyllande fullhet, i sig innefattar allt som även Människan (nämligen) Människosonens fader har.

Denna paradoxala föreställning om monaden hos Monoimos skildrar Självets psykologiska natur, som den uppfattades av en tänkare på 100-talet under inflytande av det kristna budskapet.”.

 Hilda hade av domstolen förbjudits att någonsin ingå äktenskap igen, eftersom hon förlupit hemmet och sedan osedligt fått barn som ingen ville kännas vid. 1918 födde hon, liksom på trots, en flicka som hon behöll hos sig: Karin. Just det år då barnavårdsmannaskap inrättades i vårt land, ihop med laglig reglering av utomäktenskapliga fäders underhållsskyldighet. I överhetligt försök att stävja allt gudlöst och ansvarslöst barnafödande.

 När den stränge brodern Frans gått bort1932 lät Johanna sin systerdotter bo hos sig långa tider i Hästveda. Vilket kanske kändes som en stor nåd för Karin, för det var nog inte alltid lätt att vara Hildas dotter.

Emellanåt var det säkert mycket, mycket svårt att vara Stolts Hilda själv.

De rättsåtgärder som lett fram till att Edvin och Erik 1915 gjordes till spelpjäser för gudligt, ogudligt och ekonomiskt sinnade män medförde traumatiska upplevelser för dem.

Knappt sex och tre år gamla var de och hade inte haft en aning om att deras fosterföräldrar inte var deras riktiga mamma och pappa. Trodde att de andra barnen runt dem i hemmet var deras syskon. De hämtade sig aldrig efter chocken att oförberedda en dag skjutsas iväg från sin gråtande fostermor. Från den familj där de haft det mycket bra och dit de längtade tillbaka.

I stället fick de sitt hem på Hemmet, som Fattighuset i Unnaryd under deras tid där började kallas sedan det nybyggt omdöptes  till Försörjnings- respektive  Ålderdomshemmet. Där tröt aldrig maten och de hade alltid hela och rena kläder, men föreståndarinnan var rätt stram och nästan ingen av gamlingarna sade någonsin ett ord, berättade Edvin härom året. Han trodde det berodde på att de alla mer eller mindre försvunnit in i eftertänksamhet eller senilt skymningsland. Det var visst det som varit allra svårast att stå ut med, att tystnaden runt dem var så tung. De tystades förstås också själva om de greps av lust att okynnesbabbla eller på annat sätt oväsnas.

Vårdinrättningen på den tiden var förenad med jordbruk som gav sysselsättande terapi och bidrog till alla intagnas försörjning. Före dess inrättande vid sekelskiftet fanns det många utblottade och skröpliga åldringar som inte kunde klara sig själva i ofta ensligt liggande stugor. De som inte hade något hem alls tvingades gå på socknen, som det kallades när man inhystes hemma hos andra efter tidlista som fastställts av fattigvårdsstyrelsen. Men de gamla ville inte ligga någon till last utan var stolta och frihetsälskande, så det kunde ändå vara svårt att få dem till Hemmet. Där måste de följa det hårda reglemente som gällde till 1920, undertecknat av även landshövdingen och landssekreteraren.

Anita Kindstrand skriver i SUJFHÅ 1998: ”Det fanns 27 paragrafer instiftade som reglerade de intagnas skyldigheter som fattighjon. De som bröt mot dessa stadgar riskerade stränga straff  ---anstaltens bästa avsikt inte blott vara försörjningsinrättning utan även en fostringsanstalt.---Inom anstalten utsågs bland hjonen en ordningsman---skulle alla hjon iakttaga gudsfruktan och ett ordentligt uppförande såväl inom som utanför anstalten. Ohöviskt tal var strängeligen förbjudet –hålla rent och noga se till elden i kakelungnar och spisen. ---Arbeta under tystnad med flit och ordning. Hjon som utför arbete för vilket till anstalten utgår ersättning kunde få lite beroende på flit och duglighet. ---Den som talade illa om anstalten och dess utsedda föreståndare kunde fattigvårdsstyrelsen bortvisa--- Kroppsagan var uppdelad i olika regler ---minskade matportioner--- Förbud att söka utegång--- ibland--- visitation, angående den person som var straffad med förbud att ha en ljusstump tänd.---Alla deras ledigheter kunde även dras in vid söndagar och helgdagar ---säkert var då att de inte kunde straffas mer---”.

Hilda fotograferad 1935 av sin dotter Karin, framför huuvudpostkontoret i
 Göteborg. Den enda bild vi har av henne.

Efter en tid kom Hilda, som fått skjuts till Lidhult och därifrån gått de nästan två milen till Unnaryd. Hon såg sig omkring i Hemmet och pratade med föreståndarinnan och pojkarna en stund. Edvin sade att han då inte kunnat minnas sig ha sett henne tidigare utan tog henne för en vänlig men främmande tant.

Till sist gav hon dem varsin skinande enkrona och berättade att hon var deras mamma men inte kunde stanna. Det har omvittnats att hon vid det tillfället också var nere vid Svantes smedja intill Unnen och pratade med honom en stund. Så gick hon tillbaka till Lidhult för sin vidare färd ut i livet. De båda halvbröderna väntade, men hon kom aldrig tillbaka. Först sedan de blivit vuxna träffade de henne igen. Då de själva i Göteborg sökte upp henne, som nu blivit kallskänka, och halvsystern Karin.

     Men det fanns en ung och glad flicka som arbetade i Ålderdomshemmets kök. Lill-Anna kallades hon. Hon tog sig an de båda pojkarna och ibland fick de följa med henne hem till Fjällansnäs, så de fick känna av hemtrevnad igen. Så småningom betraktade de henne som sin riktigaste mamma och började tillbringa semester- och helgdagar med henne och hennes son Lill-Åke. Det fortsatte de med tills hon på sin ålders höst dog.

                                                         *

Rätt snart nåddes de två pojkarna på Hemmet av informationen att byns smed hette Sandqvist, som de själva, och att han varit gift med deras mamma. Det berättades för dem att han inte var deras far men att Berta, Bror och Ernst var deras halvsyskon; detta var mycket förvirrande och svårt att begripa. De tänkte att han nog måste vara deras far ändå – en dag skulle de säkert få komma hem till honom och syskonen på Fransabo...

Antagligen fick barnen därifrån brått när Edvin och Erik kom i närheten.  Svante hade nog sagt åt Bror och Ernst att försöka undvika sina halvsyskon på Hemmet, utan att vara ovänliga. Varje gång Ernst såg dem fylldes han av sorgsen skam. För att de fanns. Och för att han aldrig gick fram och pratade med dem som alltid var allvarliga i ansiktet som gammalt folk och hade så ledsna ögon, som alltid sökte hans. De båda som han visste var hans halvsyskon likaväl som faderns växande familj där hemma. 

Han skämdes också över att dessa helst osedda bröder bodde där i Hemmet, för att modern var… Ja, vad hon var gick inte att ens tänka på, för det antyddes så mycket.  Fallen, var ett ord, och sjuk….  Dålig  ett annat som hörts i samband med henne, Hilda.  Den alls ej milda, så illa att vara gift med. En skugglik skam och smärta till mor. Så kände Berta, Bror och Ernst henne. 

.

Först på gamla dagar diagnosticerades hon som schizofren och fick vård. Några och 70 år gammal slutade hon arbeta: snart därefter togs hon till Mariasjukhemmet utanför Helsingborg och blev kvar där tills hon några år senare dog i lunginflammation.

 .

Inte heller för Svante och Hulda var detta enkelt. När deras egna fyra barn växte upp kunde de ibland nog mer än ana viskningar som snuddade vid byns rykten och antydningar runt bysmedens relativt invecklade familjeförhållanden. Somliga hade för sig att Edvin och Erik egentligen borde bo med dem på Fransabo. Fast ingen sade någonsin något rent ut till dem om detta. Däremot fick pojkarna på Hemmet en och annan gång höra att de skulle stå på sig mot far sin.

För övrigt fick de naturligtvis lära att i Jesu efterföljd vända sig till Fadern i himmelen, även om de inte senare i livet visade religiöst intresse - åtminstone inte utifrån iakttagbart, såvitt jag kunnat utröna.  Liksom mina föräldrar ansåg de sig väl ha skäl till bitterhet mot det barnaöde som en eventuellt befintlig gud utmätt åt dem. Därför fjäskade de inte för Högsta Majestätet, så att säga.

På den tiden - för bortåt hundra år sedan - var skilsmässa något ytterst ovanligt i lägre samhällsklasser, särskilt på landsbygden. Nästan en pervers omöjlighet.