14
Ellen på Fällans näst äldsta dotter, min älskade
kusin och extramor Margit som trollade bort min mörkrädslas hemska häxa och alltid visat en så ljusvänd attityd till livet, drabbades ganska tidigt av obönhörligt fortskridande demens. Sista gången jag hälsade på hos
henne, innan hon flyttades till sjukstugan i Unnaryd, satt hon idogt böjd över ett
korsstygnsbroderi. Det var medan hon ännu bodde kvar hemma i det hus vi kallade
Långholmen och där det runt 1950 drivits konditori. Omkring henne rådde som
alltid nystädad ordning och reda.
Margit i början på 1940-talet. |
Händerna klarade nu bara att göra dessa stygn, berättade hon lugnt konstaterande och beklagade att hon inte längre kunde laga mat. För hon kunde inte läsa och mindes inte ens recepten. De som hon förut haft i huvudet så bra att hon nästan kunnat laga mat i sömnen. Sedan tillade hon:
- Kären min heter Östen, det vet jag i alla fall. (Kär, med hårt k-ljud i början,
kallar vi hemomkring vår karlaktige man.
Heter det om ett kvinnfolk att hon är så
kär, kärig eller käre - med samma k-uttal - då menar man
att hon kråmar och gör sig högfärdigt märkvärdig, rentav stortjusig. Kär med
tjeljud förstås av oss på samma sätt som av svenskar i gemen - med skånsk
bibetydelse gäller ju ordet dessutom om någon som är rar och gullig.)
Margit mindes också att hennes flickor hette Birgitta
och Margareta och fanns där hos henne ibland. Inget annat, hon hade inte en aning om innebörden av begreppet
kusin, eller vem Kerstin i Alebo var - alltså jag. Då berättade jag till slut hur fäst
jag som liten varit vid deras underbara storsvartlurviga hund: Karo. När jag
lämnade henne satt hon där och sydde. Ihärdigt och ödmjukt upprepande hon:
- Karon...
Kunde själv, än,
lägga till och dra ifrån ett -n. Så likt kären... Tog liksom ordets smak på tungan i försök att logiskt känslospåra eller återprägla en älskad varelses avtryck i svinnande minnesceller. Jag
rös till, i högtidlig förnimmelse av att en djupare gemenskaps evighetsminne väckts inom henne. Diffust omsvepte det oss båda två
medan Margit intensivt mumlande anropade Hadesmytens Karon: i grekiska gudasagan är han Dödens
färjekarl som, given obolmynt ur vår mun, för oss över floden Acheron.
Då skriver han sig helst Charon. Inte Caro, det latinska
ordet för kött – vil-ket vi så dags lämnar efter oss som ett utslitet
klädesplagg, vårt hudfodral i livets tidliga dagparad.
Ryssen Olexandr Lytovchenkos målning av mytens Karon som över floderna Acheron och Styx för över de döda till en hinsides tillvaro. |
Det är denne Karon som ger våra själar rohjälp när han färjar oss till andra sidan, nära dödsrikets underjordiska gränsflod Styx. Där vi också får chansen att dricka glömska ur Lethes vatten tills vi, om vi lyckas nå ondske-befrielse, slipper Tartaros tristess för att i stället tilldömas vidare färd och få tur in i Elysion: de godas himmelska ängder.
Hon gick bort, Margit – dit till Elysion, hoppas och
tror jag. Till himmelsk tillvaro. Så småningom. Sedan hon länge varit stum och förgäves kämpat mot
matbrickan som på sjukstugan höll henne fastspärrad i rullstolen, bredvid
mammas. Ångestladdat orolig föreföll hon mig då, fastän hon fick sina rejäla
dagsdoser med lugnande medicin.
- - Det var på mammas dödsdag hon dog, sade min kusin Tyra till sist. Tveksamt menande. Innerst nog i hoppfull tillit inför denna ödets faktanotering. Som var denna sammanfallande dödsdatering ett tecken vilket knöt dolt vet som kunde ge objektivt respekterad betydelsebäring runt hennes närmastes befrielse ur tunga jordekarnevalen.
Då jag efter utskriften av detta hade skrivit sista meningen här ovan tog jag matrast och satte på radion. Ett vetenskapsprogram informerade just om rön som visar att kraftiga operationsingrepp i magen med tiden kan leda till svåra minnesskador hos patienterna - ger höggradig demens. Får till följd att hjärnan liksom skrumpnar; krymper, vissnar.
Min glömskedrabbade kusin Margit hade lidit av svåra magsår och fick
därför stora delar av magens innanmäte bortskurna. Mamma sade några år tidigare
att hennes systerdotter och ungdomsvän hade så lite kvar att smälta maten med,
onaturligt sittande på tvärs dessutom, att Margit då inte själv begrep att hon
fortfarande kunde äta och leva.
*
Av vår mammas syskon, utom de två äldsta: redan omskrivna Anna som några år var utvandrad till Amerika och dog innan jag föddes samt Ellen på Fällan, träffade Ulla och jag under
uppväxten mest vår tattarmörka och temperamentsfulla moster Julia. Hon hade fallenhet för att uttrycka sig än mer rakt på sak än sin lillasyster Elsa. Med åren
verkade hon inte finna mig givande att umgås med utan snäste till slut av mig när jag ringde för en pratstund, sedan mamma slagits med muntligt handikapp. Tveklöst såg hon min husliga, händiga och rara syster
som sin favorit.
Julia och Elsa på shoppingtur i Ljungby i mitten på 50-talet, eskorterade av tjänstvillig granne med egen bil. |
Julia hade som ung hänryckts i den religiösa
frälsningsvåg som drog fram över småländska landsförsamlingar i spåren av
världskrigets nödår och engelska sjukans härj-ningar. Vid den tiden kom hon hem
med huvudlöss i sina långa, tjocka hårflätor. Behandlades av syskonen med
svidande hårdhänthet, för detta var en skam som man förut sluppit på Fällan.
Nog hade de emellanåt sett en och annan loppa, för att inte tala om otäcka vägglöss: schektor, kallades de - hur det ordet stavas har jag ingen aning om. Men där hade alltid hållits mycket rent och snyggt, så denna sorts ohyra hade hittills inte ofredat dem i deras fattiga tillvaro. Till slut lyckades man få bukt med även Julias huvudplåga.
Nog hade de emellanåt sett en och annan loppa, för att inte tala om otäcka vägglöss: schektor, kallades de - hur det ordet stavas har jag ingen aning om. Men där hade alltid hållits mycket rent och snyggt, så denna sorts ohyra hade hittills inte ofredat dem i deras fattiga tillvaro. Till slut lyckades man få bukt med även Julias huvudplåga.
I den religiösa
mötesyran försattes hon i ett annat
nådens tillstånd och fick en oäkting. Barnets far avvek skyndsamt till Amerika.
När han på sin fattiga ålderdom återvände ville han gärna ha hennes omsorger
men blev mer eller mindre utkörd av sin ljuva ungdomsmö. Så småningom tedde hon sig för honom som en rasande furie, skulle jag tro.
En stor del av sitt liv arbetade Julia i andras hushåll.
Mycket av hennes förtjänst gick i många år åt till att betala fosterföräldrarna
som tagit sig an hennes pojke, det kostande beviset för hennes stora
ungdomssynd. När mamma berättade om detta tycktes hon, underförstått, lika
bestämt fördöma Guds rusande frälsningsverk som slarvor vilka ställt till det
för sig och ogifta blvit med barn.
Men mamma frågade
alltid hjärtligt efter hennes son Valter när vi kom på besök till Julia eller
hon till oss. Svaren var alltid undvikande. Ulla och jag tyckte mycket om
honom, men vi fick träffa honom först sedan han rätt långt kommen på livsstigen
pensionerat sig och flyttat till sin mors gård i Angelstad.
I mogen ålder
hade hans mor gift sig med den rejäle bonden Albert Ferm, och tog sig rare
Bertil till fosterson. Men Julia blev änka efter bara några år, och Bertil utan
sin varmhjärtade fosterfar. Ganska nyligen hade de då köpt en gård och skuldsatt
sig, så hon fick till råga på allt svåra ekonomiska problem att dras med.
Morbror Erik hjälpte henne fortsättningsvis med allt det
jordiska. En tid efter Alberts begravning tog han rast i utearbetet och satte sig med Bertil vid köksbordet, som väntande med framdukade koppar och rikligt uppbullat kakfat. Då kokade söndagskaffet
häftigt över på spisen. Det blev för mycket för Julia. Uppbragt grep hon
kaffekokaren i handtaget och kastade ut den genom fönstret – som turligt nog
stod öppet:
- Här har
du ditt uhälle! skrek hon efter den.
Mer än en
gång hörde jag denna episod berättas medan hon satt för sig själv i ett rum
intill, lik en gammal sydländskt mörk och trolsk tant. Hon myste med
djupglitter i ögon åt den vänligt ärliga mytbildning som odlades kring henne.
Beskyller man något
eller någon för uhällighet menas förstås motsatsen till gohällig - är
alltså irriterande otrevlig och därmed ohälsosam att ha i sin närhet.
Då och då fick vi i
Aleboköket besök av Pippi. Så kallade Ulla och jag vår älsklingsmorbror Sigfrid
– han fick det tillmälet av syskonen och deras barn långt före Långstrumps tid. Jämte Julia var han den i syskonskaran som vi
mest träffade och såg hemma hos oss, både på julaftnar och annars. Han hade
haft en cykelaffär som gått omkull och var visst ständigt luspank. Utmärkte sig
ändå positivt med glädjestänk i ögonen, manligt bullrig röst och överläpp
bullig av snusprisen. Var kanske ganska lik morfar Johannes.
Sin magra kassa
drygade han ut genom att fiska och sälja fina gäddor till grannarna i
Angelstad. Han sågs ofta i sin eka på
sjön där, de sista åren inte sällan sällskapad av en häger som brukade slå sig ner på akter båtkant.
- Det var som en
tavla - som ett levande konstverk: man trodde knappt sina ögon. Så beskrev en av hans grannar sitt livaktigaste Sigfridminne för mig, då jag några år efter min morbrors död tillfälligt bodde i Angelstad.
Han skulle nog gärna
ha gift sig, och var i ungdomen en ovanligt stilig karl som inte hade svårt att
finna intresserat kvinnfolk. Men han fick aldrig råd, vilket förr var ett
vanligt civilståndsöde för obemedlat folk. Att sätta bo krävde att man på förhand hade
samlat en hel del till bottenskyle.
Morbror Erik har skaffat kamera och fotograferas med 15-åriga Ulla och 10-åriga mig på blankis, 1948. |
Han förblev en
nyktert skötsam och mycket ordentlig ungkarl i hela sitt liv. Verkade ensam och
lite inbunden. Efter många års slitande och sparande lyckades vår tystlåtne men ofta klurigt leende morbror Erik skrapa ihop
medel till körkort och en enkel bil. Den blev jämte sportfisketävlingar hans
stora intresse på äldre dagar. Av syskonen var han den som mamma ömkade mest. De
båda var inte bara utseendemässigt ganska lika varandra utan drogs också med
samma stora duktighetskomplex; arbetade fruktansvärt träget och tog i så det
knakade med det som förelagts dem på livsvägen.
Sigfrid och han
trivdes inte ihop, ändå bodde de tillsammans i många år. Ekonomiska och
praktiska skäl styrde dem tvingande livet igenom. Båda bröderna fick ett svårt slut i
magcancer, i åttioårsåldern. De närmaste åren innan, då allt fler av deras
vänner börjat försvinna från den jordiska tillvaron, brukade mamma när de
träffades säga till dem:
- Vi hade det så
svårt som barn att kanske ingenting
biter på oss. Jag tror att vi knappt kan
dö…
De båda sambobröderna
fick nog av varandras närhet i detta
livet och ligger nu på skilda kyrkogårdar. Sigfrid under en rofyllt
susande ask i Angelstad, från vars lövverk en glatt flöjtande lärka uppenbarade
sig och gjorde otrolig flyguppvisning runt mig när jag på 90-talet för första
gången kom dit med blommor. För den skull tror jag inte att vår morbror Pippi i
livet efter detta är en fågel, eller blott och bart en sådan.
1978 får mamma besök på Ryalyckan av Julia, Erik, Nimon och Sigfrid. |
Som siste kvarlevande av dem ordnade Erik i minsta detalj för allt runt sin egen död och jordvigning. Innan hade han gjort detsamma för sina ogifta och barnlösa bröder.
Han såg till att få gemensam familjegrav med den olycksfödde Nimon. Deras urnor står tätt tillsammans i Ljungbyjord. Under den svåra uppväxten på Fällan, varav alltså några år i det kallfuktiga Smeatorpsskjulet vid Bolmen-stranden, blev det tidigt han som kände och tog ansvaret för minstingen Nimon. Han fick bli både som en mor och far för honom, brukade min mamma säga. Två år äldre än den minste, ettåringen, var han ju.
Hos Valfrid och Anna
hälsade vi från Alebo på rätt ofta, innan vi skaffade bil 1947 per cykel den nog mer än halvmillånga vägen; ibland även därefter. I den lilla torpstugan på Hagens backhöjder över
Bolmen vid Sunnarydsvägen. Där var de från början av 20-talet torpare under
Tiraholm. Två hyggliga söner hade de, Allan och Ture. Särskilt jag var mycket
hos dem, veckovis ibland. Alla som kom dit trivdes i deras värme och gammaldags hemtrevlighet, flera av Valfrids syskon besökte dem ganska ofta. Mer sällan
sedan det på äldre dagar blivit flyttning av till Annas fädernehem Färda. Hon
blev där moderlös redan som åttaåring, äldst av tre syskon. Hade en svårt
hårdhjärtad far och fick som liten husmor slitsamt hårt arbeta från morgon till kväl, så
gott hon kunde och mer till. Skämdes som vuxen över att bara vara torparfru,
hon som var storbondedotter. Så hon arbetade och sparade träget tills hon, med ganska flyttovillige Valfrid föst framför sig, på
gamla dagar fick råd att köpa Färda.
Alltid strängt prydliga Anna förblev på något
sätt en barnslig lillemor som hushållade efter de stränga regler hon som liten
flicka gjort upp för sig. Trampade i köket på i sina innesockor till sena
kvällen och gick upp i ottan varje morgon; började dagen före mjölkningen med
det viktiga sysslan att noggrant fläta,
krusa och i övrigt hydda sitt hår. Aldrig någonsin såg jag något av hennes hårstrån sig egna ostyriga vägar.
Mamma sade mig att hon tyckte att hennes äldste bror
var rejäl och hygglig, men att hon aldrig kunnat förlåta honom att han en gång i unga dagar
varit alltför hård mot deras far. Gav honom då, till råga på hemska orden, ett hårt slag på käften. Så onödigt, tillade hon, för han hade det
svårt nog ändå.
Ture tog fotot där Valfrid synar sin såg, Allan hugger ved och jag böjer nacken ner mot backen - min häpna uppmärksamhet hade fångats av en väldigt stor och märklig skalbagge. |
Särskilt alla goda
varelser jag känt önskar jag naturligtvis detsamma. Inte minst Anna. Ändå utsattes hon för en onödigt kvalfull död, kan
man tycka. Som så kallad boende på Unnegården, vilket hemmet för byns ålderstigna
börjat kallas runt 1970 då allt i Sverige blev mondänt och ytligt uppfrisserat.
Med stort och ljust rum där en noggrann städerska ofta skötte sitt, så en Lubbe
Nordström av 1938 års lortsvenskkritiska värderingskaliber hade nog varit mer
än nöjd.
Men vad är tio
smutsiga små fingrar jämfört med den blankt likgiltiga hjärtlöshet som många av
oss bestod våra, och andras, sjuka åldringar runt 90-talet - oftast ofrivilligt, förstås? En
underlig relationsförlamning smög sig liksom över oss i TV- och datortidens
stressvärld.
Anna lämnade sitt
älskade Färda och kom till Unnegården i slutet på 80-talet. Särskilt Allan men
också Gislavedsboende Ture var ofta hos henne där. Även jag tittade till
henne lite i samband med att jag kom på
besök hos mamma, som sedan 1983 befann sig i samma ”boende” under Ullas nästan
dagliga överinseende. Vår mor Elsa råkade ut för
balans- och synrubbningar efter en hjärnblödning. Hon hade gång på gång fallit och
gjort sig illa och klarade sig inte längre ensam hemma. Tyvärr var Anna vid det
laget helt blind och nästan totalt döv, så de båda svägerskorna kunde inte
kommunicera och göra varandras dagar drägligare – de två som förr haft
outtömliga källor av samtalsämnen runt gamla tider att ösa ur.
Det sista året led
Anna av allt svårare magsmärtor som hon inte tycks ha fått adekvat smärtlindring
för. Av det hennes söner berättat föreföll det mig som om hon nära nog pinades
ihjäl av detta maglidande som nog aldrig blev klart diagnosticerat. Kanske fick hon aldrig ens träffa en doktor under sina Unnegårdsår. Hon sågs av många mest som gnälligt deprimerad och lite besvärlig - gavs
förstås lugnande medel genom distriktsköterskans vana försorg, kanske också alvedon eller liknande preparat mot
smärtorna.
Mamma och jag hälsar på i Färda hos Anna sedan hon blivit änka. Kanske 1980. Hon sitter till vänster, jämte en sonson. |
Tyvärr en följd av utbredd attityd och brist i den snålande och allt knappare vård som på 1980-90-talen bjöds, eller inte bjöds, våra gamla.. Medan allt fler av oss blev stressat likgiltiga, ville helst bara
slippa se de gamla. Särskilt läkarna. Tidvis jag själv också, som mest höll mig
med stora avståndets ursäkt och dessutom den psyksjukstämplades komplex: att
knappt tro mig om att vara uthärdlig som titt och tätt rätt kritiskt och störande
inslag i ett sjukhems rationaliserade ordning.
Den lugne och vänlige
Artur fick som änkling på ett äldreboende i Ljungby en värdig avslutning på sitt liv. Stödd av besökande endabarnet, Linnea. Det var nog han som
var min mammas favoritbror. Men varken honom eller Nimon, som både till
utseende och sätt påminde mycket om varandra, såg min syster och jag många gånger under vår
uppväxt.
Mamma hade med Arturs
hjälp förmått sköta hem och småsyskon hösten 1915. Det var det året hon
konfirmerades, efter ha först ha tjänat ihop till sina högtidskläder i Össlöv.
De båda klarade då ensamma att göra mat av julslaktens gristarmar och övriga
innanmäten.
- Både gryn- och blodkorven fick vi så hemskt
bra, sade hon och tyckte att lillebror varit beundransvärt handflink och duktig.
Innan han gifte sig hälsade Artur på i Alebo alltsomoftast. 1940 omges han på denna bakgårdsbild av till vhöger Maja från Fjällansnäs och Margit, som invid sig har Alma och mamma. |
Nio år var han då.
Slog deras ynkliga gamla ko hårt en gång, när hon skulle mjölkas och inte ville lyda honom… Med tiden blev han det som brukar räknas som
bra gift, med den rejäla och kvicksil-veraktigt verksamma Ester i traditionsrika släktearvet Neregård på
Bolmsö. De fick några år in på 1940-talet i svår förlossning den ovanligt vackra dottern Linnea, som brås mycket på
sin mor. Hon gav föräldrarna mycket tid under deras ålderdom. Sedan hon
tidigt blivit änka: 1975 åkte hennes skridskoåkande man, lik-som
skillingtryckets skräddaregesäll, ner sig i en isvak och drunknade. Bländad
av en över Bolmens blänkande is lågt stående vintersol. Så småningom blev en av föräldrarnas läkare hennes nye livspartner.
Artur hade fått ett gott
hem och hade väl som bonde på fruns gård fullt upp med sitt, behövde inte lika uppenbart som
ungkarlarna Erik och Sigfrid en systers omtankar. Men av Linneas berättande förstod jag med tiden att äktenskapet varit olyckligt. Jag tror att hennes far, liksom
syskonen, i hela sitt liv försökte värja sig mot barndomens stämpande ryktesspridning
runt dem. Mot känslan att inte anses duga och vara helt fullgod, för att han
kom från det fattiga och av somliga föraktade Fällan. Dubbelt och livslångt
drabbad av barndomsfällan, kan man säga. För att ursprunget inte var lyckligt
och ljust. Ödet för de flesta av jordens barn.
Att vara avkomma till välbärgat hems släktstolta föräldrar har nog i alla tider ansetts vara mycket viktigt.
Äldsten i syskonskaran firas på 85-årsdagen- Bakom Elsa och Julia radar Artur, Valfrid, Sigfrid, Nimon och Erik upp sig. |
Nimon hade som vuxen en benägenhet att dra sig
undan syskonen. Han var mycket skötsam och klarade sig bra med allt praktiskt.
De få gånger jag träffade honom gjorde han ett vänligt och tryggt intryck. Han
var förlovad några år, och satte upp egen verkstad med tillverkning av träskor i
samhället Lagan nära Ljungby. Var nog den mest enstörige av syskonen.
Han kunde väl inte
undgå att känna sig som en olycksbringare, fast naturligtvis aldrig öppet och
direkt anklagad av någon. Såg möjligen på sin fostertid i Johannas livmoder som
om han varit ett slags okontrollerbart växande tvillingsvulst till den
cancerknöl som närde och födde sig invid honom.
Uppfattade kanske sig själv och sin tillkomst som början till kulmen av
föräldrarnas och syskonens svåra plågotid.
***
Vårt fysiska
och psykiska beroende av föregående generationer och deras gruppgemenskaper gör
oss till viktiga länkar i kedjan mellan det förflutna och framtiden. Allt finns
i detta redan förflyktigade nu. Mina föräldrar - särskilt min mor, och andra som ur deras generation berikade min uppväxt, var starkt medvetna om det. Så jag berättades ofta väsensviktiga minneskonturer inte bara om deras egna utan även ur andras livsförhållanden: person- och gårdsöden som mina sagesmän och -kvinnor haft mer eller mindre livlig kontakt med. Det är därför som jag i första delen av denna
livsrapport lyfter fram ganska mycket om några av dem som föregående omgett mig. Vilkas samlade och aktuella resultat jag
kan sägas ha utkristalliserats till. Det känns varje ny dag förpliktande,
nästan lite högtidligt: jag är inte bara mig själv utan ansvarig del i en större vävs mönsterbroderande hantverk.
Men just mina sammanhangs minneskonst är kanske inte absolut, inte evigt. Jag befinner mig vid en
utvecklingsgräns där beroendekopplingen från jagpersonen till barn och barnbarn
kan komma att upplösas. i en miljösliten och överbefolkad värld. Inte bara för
att stam-cellsforskningen öppnar dörren till både förlängda liv och artificiell
befruktning av konstrikare slag än hittills. Utan därför att det heliga
föräldraskapet är moget att ifrågasätta när vi ser hur grymt och aningslöst det
emellanåt utövas. Ibland av bara krassa och kortsiktigt ekonomiska skäl mitt i det hittillsvarande - sedan dryga halvseklet - relativa svenska välståndet.
Fast... sett i sin förlängning kan förstås egennyttiga skäl sägas ligga bakom hela män-niskosläktets fortlevnad.
Fast... sett i sin förlängning kan förstås egennyttiga skäl sägas ligga bakom hela män-niskosläktets fortlevnad.
I särskilt de rika länderna borde nog prövas skolning av
lämplighetstestade barnlängtare. Frivillig sådan men ändå med sökljus riktat
mot dem som anser sig ha rätt att kräva
biologiska eller adopterade barn. Ibland för att bruka som lustiga leksaker
eller prydnader, tillfälligt.
Inte sällan tycks ömkliga maktspelsbehov ligga bakom
omedvetet utövad föräldrainstinkt.
Sådan testning tror jag kan behövas för att möjliggöra
mindre ego- och ägoinriktad omsorg av kommande generationer. Vilket utmanar den nedärvda lusten till parbildad barnalstring under darwinistiska evolutionens revirinstinkt och kamp mellan stark--svag, god-ond med mera. En ”social
ingenjörskonst” av detta slag är nog det enda som kan föra bort från det som
brukar kallas rasismens gissel på jorden. Eftersom egna barnen, släkten eller klanen hittills dominerat jordiska varelsers värdeval och lett till trygghetsskapandets förmögenhetsansamlingar och stridshetsningar. Vad som är naturligt behöver ändå
diskuteras: den kulturella överbyggnaden, med både samhälls- och
naturvetenskapliga vinningar eller misstag, utgör ju också del av
vår grundberoende utveckling.
Med de nyaste vetenskaperna, den elektroniska och biokemiska, lär följa chans till värdehöjning av mer abstrakta erövringar, som konstrikt kan öka vår skaparlust.
Med de nyaste vetenskaperna, den elektroniska och biokemiska, lär följa chans till värdehöjning av mer abstrakta erövringar, som konstrikt kan öka vår skaparlust.
Anser man att de från egna förfäder utvecklade generna
och egenskaperna är alltför väsentliga för att finna detta riktigt tycker jag att
rasismen som företeelse ska synas närmare i sömmarna, inklusive dess roll inom
nutitdspolitiken och dess mediesatsningar. Fortsättningsvis hoppas jag att den ska utvecklas mindre falskt dubbelbottnat och mer realistiskt än hittills; kanske under delvis positiva förtecken. Om alls...
Framför allt i
nära anslutning till de ekonomiska klassklyftornas problematik, där den praktiskt döljande och
destruktivt fungerande vulgärrasismen lätt kan avslöjas som frammanad siamesisk tvilling
inom den globaliserande samhällskroppen. Och i listigt polariserande hetspropaganda använts som täckmantlad syndabock för att slippa angripa mer svårhanterade högerkrafter - inom de kungligt privilegierade kretsar där även journalister och författtare omhuldas. Detta syns tydligt, och känns, från de ekonomiskt
och kulturellt nedklassades fönster i boendesegrererade kvarter.
*
Harriet Beecher Stowes Onkel Toms Stuga var den första bok som riktigt grep mig. Jag kände mig hemma i den. Älskade dess stämningston och grät när tragedierna drabbade de mina där. När jag läst ut den – jag var nog i tioårsåldern då jag slukade den i nära anslutning till Barnen från frostmofjället av Laura Fitinghof – var jag säker på att sådant lidande hörde till det förflutna.
Länge trodde jag att biologiskt baserad rasism inte
förekom i civiliserade kulturer. Föreställde mig att all folkgruppsträta
berodde på obalanserade försörjningsförhållanden eller egoistisk enögdhets
etniska sedvaneproblem. Tror väl så fortfarande, egentligen.
Min far började på äldre dagar likna en negergubbe,
tyckte både han och vi, och där hemma skämtades lite småhjärtligt om det.
På liknande sätt var det när jag växte upp och brukade
få höra att jag såg ut som en vitskinnad negress - jag märkte aldrig att det
låg något förnedrande i det omdömet. Det föll mig inte in att ta åt mig det som
en elak beskrivning av mitt utseende. För jag hade, åtminstone på bild, sett
fula men också mycket vackra ”svarta” människor. De verkade vara som vi
smålänningar mest. Utom de som krigsmålade dansade i bastkjol med spjut i hand.
Jag uppfattade helt enkelt detta omdöme som ett
konstaterande faktautlåtande om mina rundnäst negroida anletsdrag. Tyckte det
lät anslående, nästan lite exotiskt spännande,
och har sedan i hela livet - ibland - använt uttrycket när jag skulle beskriva mig
själv:
- Är och ser ut som en vit neger.
Till den värderingen av främlingars annorlunda utseenden bidrog nog
att jag av min syster och andra där hemma hörde byns läkardotter och målande
konstnär, Ingrid Thelander, beskrivas i positiva ordalag när man sade:
- Hon ser alldeles kinesisk ut...
I så beundrande tonfall att jag för min inre syn riktigt
såg henne i spännande kinesiska tempelpaviljonger med spelande fontäner inom hörhåll. Ett levande väsen i de exotiska stillbilders miljö vilka fanns som smalinramade små tavlor på några av mitt hems väggar.
Jag kan inte minnas någon direkt rasism under min
uppväxt. I vår by var det självklart att ingen av Guds skapade varelser var den
andra lik, åtminstone inte bland hans människobarn. Zigenare, tivolifolk och andra mer
eller mindre tillfälliga främlingar och gäster som avvek från bybon i gemen
betraktades visserligen med nyfiknare och vaksammare ögon än en del andra
särlingar som vi var vana vid att mer eller mindre jämt ha bland oss. Men såvitt jag kunde märka
bara därför att deras klädsel, uttryckssätt och andra kulturella särdrag gjorde
dem mycket spännande att försöka komma underfund med. I det kunde delvis finnas
beundran, kanske avundsjuka ibland.
Naturligtvis även avståndstagande - särskilt i fall av stöld och andra
brott mot rättskänslan i vår gemenskap, den som låg till grund för
lagskrivningen och drabbade alla som bröt mot den inom vårt hank och stör.
Det fanns förstås tankeväckande inslag i min
barndomstids relativa idyll. Hos någon i byn stod en svart nigger ständigt
profilerad, med ringar i öronen och röd turban, hållande fram en brickhand med askfat vid herrummets skrivbord. Denne kanske meterhöge träbetjänt
tyckte visst alla var lustig, utom jag. Som var hans like och ibland fått beröm när jag räckt en gäst vad som önskats. På liknande sätt fann jag mina
reaktioner annorlunda än omgivningens då jag senare såg mina första Charlie
Chaplinfilmer. När alla vrålskrattade åt klumpiga tillkortakommanden uppfattade
jag mest svårmodet i huvudpersonens tafatta och dubbelbottnade skepnad.
Inte förrän jag så småningom lärt mer om det som kallas
socialaproblem och rasmotsättningar här i världen, och kunde fatta mer av vad
jag själv upplevt då jag utsatts för mobbning, började jag begripa det som då
kallades neger som en negativ rasbeteckning. Den dimensionen tillkom
därefter, kanske med biton av förakt mot
mitt inre jag, vid fortsatta karaktäriseringen ”en vit neger” gällande mig
själv.
Men på senare år har det för mig arkaiska ordet rasist målats
som fan på väggen i våra massmedier sedan slutet på 80-talet och har på sina
håll slarvigt frambesvurit det som i det stora hela nog saknades här tidigare. Visst
kunde vi även förr känna främlingsrädsla och provoceras av andras kulturella
eller religiösa egenheter. Om de invaderande hotade vårt av gammalt knappa försörjningsmönster. Att besväras av andras hudfärg och andra biologiska
särdrag förefaller mig däremot så infantilt, då som nu, att jag fortfarande
inte kan föreställa mig fysiskt betingad rasism bland upplysta människor i ett
civiliserat land. Det förefaller mig som om den flitiga hänvisningen till Sveriges enkelt enhetliga folk och kultur bygger på den upplevda strukturen i dessa tyckares egna borgerliga innekvarter.
Nu har vetenskapen lärt sig och oss mer om sammansättningen av
vår fysiska arvsmassa. Forskningsresultaten lär klart utsäga att rasegenheter
på gundnivån inte ens är urskiljbara. Att vissa enzymer skiljer folk från olika
områden, så att vi till exempel reagerar olika på mediciner och att de därför
behöver skräddarsys, är inte mer särskiljande än andra personlighetspräglande
egenskaper som orsakats av matvanor och annat i miljöbakgrunde. Vilket gör oss känsliga för vissa kemiska
beståndsdelar. För att inte tala om att somliga av oss har mycket långsammare
matsmältning än andra. Vi solsvultna nordbor har dessutom speciella
benskörhets- och depressionsförutsättningar. Och har lärt att bälga i oss mjölk utan direkta efterverkningar, vanligen.
Därför borde vi snart fullt ut kunna bli på det klara
med att människan helt enkelt är människa. Och ta itu med de abnorma socioekonomiska skillnader vi skapat och behöver åtgärda för att göra jorden till en bättre
plats att bebo för alla.
Ska man
framöver tala mer om olika raser borde det, på sin höjd, gälla de två typer av oss människor som
onekligen finns och oftare tycks hata
och förtrycka än älska och hjälpa varandra. Nämligen kvinna och man.
Den nya genetiska faktavärldens uttolkare lär ha säkrat bevis på hur avgörande det
fysiska arvet är för att vi ska
ha fötts till jordelivet som en av de väl anpassade individerna i vår biosfär.
Tack vare TACG(K...)-bokstävernas kombinationer av ensartat vridna molekyler i
genspiralerna. Vilka även ligger bakom vår möjliga livslängd och de sjukdomar
eller svagheter som eventuellt kommer att minska våra levnadsdagars kvalitet
och kvantitet.
Från första begynnelsens balansakt tror jag att både
kvalitets- och skönhetskänsla har följt och charmat oss när vi valt boställe i denna jordevagga. I
vilken vi som små termitkryp just försöker andligen resa oss som gemensamt
hopskapad jättegestalt. För att stapplande
ta nya slags steg och nå upp till främmande dimensioner – en för alla och alla
för en.
Kanske får vi inte vår viktigaste framtidsnäring högt
upp över molnens miljöförorenade ångor, i kvävande och trycksvårhanterliga rymdens riskabla strålningsbälten. Utan
måste böja oss djupt. Ta oss ner i underjorden mörka innandömen och genomtränga
djupshavsbottnarna. Där lär på syre kravlöst liv ha tänts - och fortsatt nog tänds - i urmikrobers järn-
och svavelrika kemotrofmiljö (enligt vad jag lärt av populärvetenskapande Paul
Davies i Det femte undret). Om vi
inte för all framtid nöjer oss med medelmåttornas mittimellanrike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar