Kapitel14













                                                                        14
                                                       
      
Ellen på Fällans näst äldsta dotter, min älskade kusin och extramor Margit som trollade bort min mörkrädslas hemska häxa och alltid visat en så ljusvänd attityd till livet, drabbades ganska tidigt av obönhörligt fortskridande demens. Sista gången jag hälsade på hos henne, innan hon flyttades till sjukstugan i Unnaryd, satt hon idogt böjd över ett korsstygnsbroderi. Det var medan hon ännu bodde kvar hemma i det hus vi kallade Långholmen och där det runt 1950 drivits konditori. Omkring henne rådde som alltid nystädad ordning och reda.

Margit i början på 1940-talet.
Hon var glad över att korsstygnen  blev som de skulle, sade hon allvarligt. Och verkade obegripligt klar i tanken när hon talade om sitt svåra handikapp och dess verkningar genom olika stadiers förlopp. Som vanligt fanns inte skymten av sentimental gnällighet hos denna kusin som ji tidiga barndomen fungerade som min extramamma. Personligheten föreföll helt intakt, även om den neutralt allvarliga grundtonen i hennes självsyn  gav mig intryck av märkligt förhöjt livsbetraktande. 

    Händerna klarade nu bara att göra dessa stygn, berättade hon lugnt konstaterande och beklagade att hon inte längre kunde laga mat. För hon kunde inte läsa och  mindes inte ens recepten. De som hon förut haft i huvudet så bra att hon nästan kunnat laga mat i sömnen.                 Sedan tillade hon:
- Kären min heter Östen, det vet jag i alla fall. (Kär, med hårt k-ljud i början, kallar  vi hemomkring vår karlaktige man. Heter det om ett kvinnfolk att hon är så kär, kärig eller käre - med samma k-uttal - då menar man att hon kråmar och gör sig högfärdigt märkvärdig, rentav stortjusig. Kär med tjeljud förstås av oss på samma sätt som av svenskar i gemen - med skånsk bibetydelse gäller ju ordet dessutom om någon som är rar och gullig.)
Margit mindes också att hennes flickor hette Birgitta och Margareta och fanns där hos henne ibland. Inget annat,  hon hade inte en aning om innebörden av begreppet kusin, eller vem Kerstin i Alebo var - alltså jag. Då berättade jag till slut hur fäst jag som liten varit vid deras underbara storsvartlurviga hund: Karo. När jag lämnade henne satt hon där och sydde. Ihärdigt och ödmjukt upprepande hon:
  - Karon...
 Kunde själv, än, lägga till och dra ifrån ett -n. Så likt kären... Tog liksom ordets smak på tungan i försök att logiskt känslospåra eller återprägla en älskad varelses avtryck i svinnande minnesceller. Jag rös till, i högtidlig  förnimmelse av att en djupare gemenskaps evighetsminne väckts inom henne. Diffust omsvepte det oss båda två medan Margit intensivt mumlande anropade Hadesmytens Karon: i grekiska gudasagan är han Dödens färjekarl som, given obolmynt ur vår mun, för oss över floden Acheron.
Då skriver han sig helst Charon. Inte Caro, det latinska ordet för kött – vil-ket vi så dags lämnar efter oss som ett utslitet klädesplagg, vårt hudfodral i livets tidliga dagparad.
   Ryssen Olexandr Lytovchenkos målning av mytens Karon som över
floderna Acheron och Styx för över de döda till en hinsides tillvaro.

   Det är denne Karon som ger våra själar rohjälp när han färjar oss till andra sidan, nära dödsrikets underjordiska gränsflod Styx. Där vi också får chansen att dricka glömska ur Lethes vatten tills vi, om vi lyckas nå ondske-befrielse, slipper Tartaros tristess för att i stället tilldömas vidare färd och få tur in i Elysion: de godas himmelska ängder.              
Hon gick bort, Margit – dit till Elysion, hoppas och tror jag. Till himmelsk tillvaro. Så småningom. Sedan hon länge varit stum och förgäves kämpat mot matbrickan som på sjukstugan höll henne fastspärrad i rullstolen, bredvid mammas. Ångestladdat orolig föreföll hon mig då, fastän hon fick sina rejäla dagsdoser med lugnande medicin.

  • - Det var på mammas dödsdag hon dog, sade min kusin Tyra till sist. Tveksamt menande. Innerst nog i hoppfull tillit inför denna ödets faktanotering. Som var denna sammanfallande dödsdatering ett tecken vilket knöt dolt vet som kunde ge objektivt respekterad betydelsebäring runt hennes närmastes befrielse ur  tunga jordekarnevalen.

             Då jag efter utskriften av detta hade skrivit sista meningen här ovan tog jag matrast och satte på radion. Ett vetenskapsprogram informerade just om rön som visar att kraftiga operationsingrepp i magen med tiden kan leda till svåra minnesskador hos patienterna - ger höggradig demens. Får till följd att hjärnan liksom skrumpnar; krymper, vissnar.
Min glömskedrabbade kusin Margit hade lidit av svåra magsår och fick därför stora delar av magens innanmäte bortskurna. Mamma sade några år tidigare att hennes systerdotter och ungdomsvän hade så lite kvar att smälta maten med, onaturligt sittande på tvärs dessutom, att Margit då inte själv begrep att hon fortfarande kunde äta och leva.


                                                                         *


Av vår mammas syskon, utom de två äldsta: redan omskrivna Anna som några år var utvandrad till Amerika och dog innan jag föddes samt Ellen på Fällan,  träffade Ulla och jag under uppväxten mest vår tattarmörka och temperamentsfulla moster Julia. Hon hade fallenhet för att uttrycka sig än mer rakt på sak än sin lillasyster Elsa. Med åren verkade hon inte finna mig givande att umgås med utan snäste till slut av mig när jag ringde för en pratstund, sedan mamma slagits med muntligt handikapp. Tveklöst såg hon min husliga, händiga och rara syster som sin favorit.



       Julia och Elsa på shoppingtur i Ljungby i mitten på 50-talet, eskorterade
av tjänstvillig granne med egen bil.

Julia hade som ung hänryckts i den religiösa frälsningsvåg som drog fram över småländska landsförsamlingar i spåren av världskrigets nödår och engelska sjukans härj-ningar. Vid den tiden kom hon hem med huvudlöss i sina långa, tjocka hårflätor. Behandlades av syskonen med svidande hårdhänthet, för detta var en skam som man förut sluppit på Fällan.
Nog hade de emellanåt sett en och annan loppa, för att inte tala om otäcka vägglöss: schektor, kallades de - hur det ordet stavas har jag ingen aning om. Men där hade alltid hållits mycket rent och snyggt, så denna sorts ohyra hade hittills inte ofredat dem i deras fattiga tillvaro. Till slut lyckades man få bukt med även Julias huvudplåga.
 I den religiösa mötesyran  försattes hon i ett annat nådens tillstånd och fick en oäkting. Barnets far avvek skyndsamt till Amerika. När han på sin fattiga ålderdom återvände ville han gärna ha hennes omsorger men blev mer eller mindre utkörd av sin ljuva ungdomsmö. Så småningom tedde hon sig för honom som en rasande furie, skulle jag tro.
En stor del av sitt liv arbetade Julia i andras hushåll. Mycket av hennes förtjänst gick i många år åt till att betala fosterföräldrarna som tagit sig an hennes pojke, det kostande beviset för hennes stora ungdomssynd. När mamma berättade om detta tycktes hon, underförstått, lika bestämt fördöma Guds rusande frälsningsverk som slarvor vilka ställt till det för sig och ogifta blvit med barn.
 Men mamma frågade alltid hjärtligt efter hennes son Valter när vi kom på besök till Julia eller hon till oss. Svaren var alltid undvikande. Ulla och jag tyckte mycket om honom, men vi fick träffa honom först sedan han rätt långt kommen på livsstigen pensionerat sig och flyttat till sin mors gård i Angelstad.
I  mogen ålder hade hans mor gift sig med den rejäle bonden Albert Ferm, och tog sig rare Bertil till fosterson. Men Julia blev änka efter bara några år, och Bertil utan sin varmhjärtade fosterfar. Ganska nyligen hade de då köpt en gård och skuldsatt sig, så hon fick till råga på allt svåra ekonomiska problem att dras med.
Morbror Erik hjälpte henne fortsättningsvis med allt det jordiska. En tid efter Alberts begravning tog han rast i utearbetet och satte sig med Bertil vid köksbordet, som väntande med framdukade koppar och rikligt uppbullat kakfat. Då kokade söndagskaffet häftigt över på spisen. Det blev för mycket för Julia. Uppbragt grep hon kaffekokaren i handtaget och kastade ut den genom fönstret – som turligt nog stod öppet:
        - Här har du ditt uhälle! skrek hon efter den.
       
        Mer än en gång hörde jag denna episod berättas medan hon satt för sig själv i ett rum intill, lik en gammal sydländskt mörk och trolsk tant. Hon myste med djupglitter i ögon åt den vänligt ärliga mytbildning som odlades kring henne.
Beskyller man något eller någon för uhällighet menas förstås motsatsen till gohällig - är alltså irriterande otrevlig och därmed ohälsosam att ha i sin närhet.

Då och då fick vi i Aleboköket besök av Pippi. Så kallade Ulla och jag vår älsklingsmorbror Sigfrid – han fick det tillmälet av syskonen och deras barn långt före Långstrumps tid. Jämte Julia var han den i syskonskaran som vi mest träffade och såg hemma hos oss, både på julaftnar och annars. Han hade haft en cykelaffär som gått omkull och var visst ständigt luspank. Utmärkte sig ändå positivt med glädjestänk i ögonen, manligt bullrig röst och överläpp bullig av snusprisen. Var kanske ganska lik morfar Johannes.

Sin magra kassa drygade han ut genom att fiska och sälja fina gäddor till grannarna i Angelstad. Han sågs ofta  i sin eka på sjön där, de sista åren inte sällan sällskapad av en häger  som brukade slå sig ner på akter båtkant.
- Det var som en tavla - som ett levande konstverk: man trodde knappt sina ögon. Så beskrev en av hans grannar sitt livaktigaste Sigfridminne för mig, då jag några år efter min morbrors död tillfälligt bodde i Angelstad.

Han skulle nog gärna ha gift sig, och var i ungdomen en ovanligt stilig karl som inte hade svårt att finna intresserat kvinnfolk. Men han fick aldrig råd, vilket förr var ett vanligt civilståndsöde för obemedlat folk. Att sätta bo krävde att man på förhand hade samlat en hel del till bottenskyle.
Morbror Erik har skaffat kamera och fotograferas
   med 15-åriga Ulla och 10-åriga mig på blankis, 1948.
Rätt ofta följdes han vid besöken av sin motsats,  sparsamme och tystlåtne Erik som var tolv år yngre än han.  Denne var småvuxen och satt i kroppsbyggnaden. Såg ut att från början ha varit mycket tunn men utvecklade med tiden hårda muskler. Genom hela livet arbetade han strängt som bonddräng i Angelstad, varav några knappt betalda år för Julia. Utom i de allra första tonåren då hans kropp nästan slets sönder i Store Mosse medan han, en tid ihop med Nimon, jobbade med torvutvinning där.

Han förblev en nyktert skötsam och mycket ordentlig ungkarl i hela sitt liv. Verkade ensam och lite inbunden. Efter många års slitande och sparande lyckades vår tystlåtne men ofta klurigt leende morbror Erik skrapa ihop medel till körkort och en enkel bil. Den blev jämte sportfisketävlingar hans stora intresse på äldre dagar. Av syskonen var han den som mamma ömkade mest. De båda var inte bara utseendemässigt ganska lika varandra utan drogs också med samma stora duktighetskomplex; arbetade fruktansvärt träget och tog i så det knakade med det som förelagts dem på livsvägen.

Sigfrid och han trivdes inte ihop, ändå bodde de tillsammans i många år. Ekonomiska och praktiska skäl styrde dem tvingande livet igenom. Båda bröderna fick ett svårt slut i magcancer, i åttioårsåldern. De närmaste åren innan, då allt fler av deras vänner börjat försvinna från den jordiska tillvaron, brukade mamma när de träffades säga till dem:
- Vi hade det så svårt som barn att kanske ingenting  biter på oss. Jag tror att vi knappt kan dö…
De båda sambobröderna fick nog av varandras närhet i detta  livet och ligger nu på skilda kyrkogårdar. Sigfrid under en rofyllt susande ask i Angelstad, från vars lövverk en glatt flöjtande lärka uppenbarade sig och gjorde otrolig flyguppvisning runt mig när jag på 90-talet för första gången kom dit med blommor. För den skull tror jag inte att vår morbror Pippi i livet efter detta är en fågel, eller blott och bart en sådan.

1978 får mamma besök på Ryalyckan av Julia, Erik, Nimon och Sigfrid.

Som siste kvarlevande av dem ordnade Erik i minsta detalj för allt runt sin egen död och jordvigning. Innan hade han gjort detsamma för sina ogifta och barnlösa bröder.

Han såg till att få gemensam familjegrav med den olycksfödde Nimon. Deras urnor står tätt tillsammans i Ljungbyjord. Under den svåra uppväxten på Fällan, varav alltså några år i det kallfuktiga Smeatorpsskjulet vid Bolmen-stranden, blev det tidigt han som kände och tog ansvaret för minstingen Nimon. Han fick bli både som en mor och far för honom, brukade min mamma säga. Två år äldre än den minste, ettåringen,  var han ju. 

Hos Valfrid och Anna hälsade vi från Alebo på rätt ofta, innan vi skaffade bil 1947 per cykel den nog mer än halvmillånga vägen; ibland även därefter. I den lilla torpstugan på Hagens backhöjder över Bolmen vid Sunnarydsvägen. Där var de från början av 20-talet torpare under Tiraholm. Två hyggliga söner hade de, Allan och Ture. Särskilt jag var mycket hos dem, veckovis ibland. Alla som kom dit trivdes i deras värme och gammaldags hemtrevlighet, flera av Valfrids syskon besökte dem ganska ofta. Mer sällan sedan det på äldre dagar blivit flyttning av till Annas fädernehem Färda. Hon blev där moderlös redan som åttaåring, äldst av tre syskon. Hade en svårt hårdhjärtad far och fick som liten husmor slitsamt hårt arbeta från morgon till kväl, så gott hon kunde och mer till. Skämdes som vuxen över att bara vara torparfru, hon som var storbondedotter. Så hon arbetade och sparade träget tills hon, med ganska flyttovillige Valfrid föst framför sig, på gamla dagar fick råd att  köpa Färda.
På Hagen 1943: Ulla i spetstoppiga getpälsmössan, den s k killingahuan
som jag sen fick ärva  till huvudbonad . Våra kappor hade sytts av byns 
hemsömmerska, Hildur i Piggebo.Bakom står mamma och pappa jämte 
reslige Valfrid.  Sedan följer Ture, Anna och Julia.
 Alltid strängt prydliga Anna förblev på något sätt en barnslig lillemor som hushållade efter de stränga regler hon som liten flicka gjort upp för sig. Trampade i köket på i sina innesockor till sena kvällen och gick upp i ottan varje morgon; började dagen före mjölkningen med det viktiga sysslan att  noggrant fläta, krusa och i övrigt hydda sitt hår. Aldrig någonsin såg jag något av hennes hårstrån sig egna ostyriga vägar.
Mamma sade mig att hon tyckte att hennes äldste bror var rejäl och hygglig, men att hon aldrig kunnat förlåta honom att han en gång i unga dagar varit alltför hård mot deras far. Gav honom då, till råga på hemska orden, ett hårt slag på käften. Så onödigt, tillade hon, för han hade det svårt nog ändå.

Ture tog fotot där Valfrid synar sin såg, Allan hugger ved och
  jag böjer nacken ner mot backen - min häpna uppmärksamhet
hade fångats av en väldigt stor och  märklig  skalbagge.
Själv tycker jag att Valfrid var en underbar människa, lite bullrig men äkta varm i sinnet: en stark personlighet som lyckats resa sig över sitt öde. Alltid snar till att släppa fram glimten i ögat. Han dog i hög ålder, hemma i sin säng om natten, fridfullt under sömnen utan att ha varit sjuk, såvitt jag vet. Jag hoppas att han vid övergången drömde något riktigt himmelskt som förde honom till nya goda förhållanden i hinsides sköna boningar.
Särskilt alla goda varelser jag känt önskar jag naturligtvis detsamma. Inte minst Anna. Ändå  utsattes hon för en onödigt kvalfull död, kan man tycka. Som så kallad boende på Unnegården, vilket hemmet för byns ålderstigna börjat kallas runt 1970 då allt i Sverige blev mondänt och ytligt uppfrisserat. Med stort och ljust rum där en noggrann städerska ofta skötte sitt, så en Lubbe Nordström av 1938 års lortsvenskkritiska värderingskaliber hade nog varit mer än nöjd.

Men vad är tio smutsiga små fingrar jämfört med den blankt likgiltiga hjärtlöshet som många av oss bestod våra, och andras, sjuka åldringar runt 90-talet - oftast ofrivilligt, förstås? En underlig relationsförlamning smög sig liksom över oss i TV- och datortidens stressvärld.

Anna lämnade sitt älskade Färda och kom till Unnegården i slutet på 80-talet. Särskilt Allan men också Gislavedsboende Ture var ofta hos henne där. Även jag tittade till henne lite i samband med att jag kom på besök hos mamma, som sedan 1983 befann sig i samma ”boende” under Ullas nästan dagliga överinseende. Vår mor Elsa råkade ut för balans- och synrubbningar efter en hjärnblödning. Hon hade gång på gång fallit och gjort sig illa och klarade sig inte längre ensam hemma. Tyvärr var Anna vid det laget helt blind och nästan totalt döv, så de båda svägerskorna kunde inte kommunicera och göra varandras dagar drägligare – de två som förr haft outtömliga källor av samtalsämnen runt gamla tider att ösa ur.
Mamma och jag hälsar på i Färda hos Anna sedan hon blivit
            änka. Kanske 1980. Hon sitter till vänster, jämte en sonson.
Det sista året led Anna av allt svårare magsmärtor som hon inte tycks ha fått adekvat smärtlindring för. Av det hennes söner berättat föreföll det mig som om hon nära nog pinades ihjäl av detta maglidande som nog aldrig blev klart diagnosticerat.  Kanske fick hon aldrig ens träffa en doktor under sina Unnegårdsår. Hon sågs av många mest som  gnälligt deprimerad och lite besvärlig - gavs förstås lugnande medel genom distriktsköterskans vana försorg, kanske också alvedon eller liknande preparat mot smärtorna.

Tyvärr en följd av utbredd attityd och brist i den snålande och allt knappare vård som på 1980-90-talen bjöds, eller inte bjöds, våra gamla.. Medan allt fler av oss  blev stressat likgiltiga, ville helst bara slippa se de gamla. Särskilt läkarna. Tidvis jag själv också, som mest höll mig med stora avståndets ursäkt och dessutom den psyksjukstämplades komplex: att knappt tro mig om att vara uthärdlig som titt och tätt rätt kritiskt och störande inslag i ett sjukhems rationaliserade ordning.


Den lugne och vänlige Artur fick som änkling på ett äldreboende i Ljungby en värdig avslutning på sitt liv. Stödd av besökande endabarnet, Linnea. Det var nog han som var min mammas favoritbror. Men varken honom eller Nimon, som både till utseende och sätt påminde mycket om varandra, såg min syster och jag många gånger under vår uppväxt.

Mamma hade med Arturs hjälp förmått sköta hem och småsyskon hösten 1915. Det var det året hon konfirmerades, efter ha först ha tjänat ihop till sina högtidskläder i Össlöv. De båda klarade då ensamma att göra mat av julslaktens gristarmar och övriga innanmäten.
-  Både gryn- och blodkorven fick vi så hemskt bra, sade hon och tyckte att lillebror varit beundransvärt handflink och duktig.
Innan han gifte sig hälsade Artur på i Alebo alltsomoftast. 1940 omges han på
  denna bakgårdsbild av till vhöger Maja från Fjällansnäs och Margit, som  invid
sig har Alma och mamma.

Nio år var han då. Slog deras ynkliga gamla ko hårt en gång, när hon skulle mjölkas och inte ville lyda honom…  Med tiden blev han det som brukar räknas som bra gift, med den rejäla och kvicksil-veraktigt verksamma Ester i traditionsrika släktearvet Neregård på Bolmsö. De fick några år in på 1940-talet i svår förlossning den ovanligt vackra dottern Linnea, som brås mycket på sin mor. Hon gav föräldrarna mycket tid under deras ålderdom. Sedan hon tidigt blivit änka:  1975 åkte hennes skridskoåkande man,  lik-som skillingtryckets skräddaregesäll, ner sig i en isvak och drunknade. Bländad av en över Bolmens blänkande is lågt stående vintersol. Så småningom blev en av föräldrarnas läkare hennes nye livspartner.
Artur hade fått ett gott hem och hade väl som bonde på fruns gård fullt upp med sitt, behövde inte lika uppenbart som ungkarlarna Erik och Sigfrid en systers omtankar. Men av Linneas berättande förstod jag med tiden att äktenskapet varit olyckligt. Jag tror att hennes far, liksom syskonen, i hela sitt liv försökte värja sig mot barndomens stämpande ryktesspridning runt dem. Mot känslan att inte anses duga och vara helt fullgod, för att han kom från det fattiga och av somliga föraktade Fällan. Dubbelt och livslångt drabbad av barndomsfällan, kan man säga. För att ursprunget inte var lyckligt och ljust. Ödet för de flesta av jordens barn.
Äldsten i syskonskaran firas på 85-årsdagen- Bakom Elsa och Julia radar
Artur, Valfrid,  Sigfrid, Nimon och Erik upp sig.
Att vara avkomma till välbärgat hems släktstolta föräldrar har nog i alla tider ansetts vara mycket viktigt.

 Nimon hade som vuxen en benägenhet att dra sig undan syskonen. Han var mycket skötsam och klarade sig bra med allt praktiskt. De få gånger jag träffade honom gjorde han ett vänligt och tryggt intryck. Han var förlovad några år, och satte upp egen verkstad med tillverkning av träskor i samhället Lagan nära Ljungby. Var nog den mest enstörige av syskonen.
Han kunde väl inte undgå att känna sig som en olycksbringare, fast naturligtvis aldrig öppet och direkt anklagad av någon. Såg möjligen på sin fostertid i Johannas livmoder som om han varit ett slags okontrollerbart växande tvillingsvulst till den cancerknöl som närde och födde sig invid honom.  Uppfattade kanske sig själv och sin tillkomst som början till kulmen av föräldrarnas och syskonens svåra plågotid.


                                                    ***

     Vårt fysiska och psykiska beroende av föregående generationer och deras gruppgemenskaper gör oss till viktiga länkar i kedjan mellan det förflutna och framtiden. Allt finns i detta redan förflyktigade nu. Mina föräldrar - särskilt min mor, och andra som ur deras generation berikade min uppväxt, var starkt medvetna om det. Så jag berättades ofta väsensviktiga minneskonturer inte bara om  deras egna utan även ur andras livsförhållanden: person- och gårdsöden som mina sagesmän och -kvinnor  haft mer eller mindre livlig kontakt med. Det är därför som jag i första delen av denna livsrapport lyfter fram ganska mycket om några av dem som föregående omgett mig. Vilkas samlade och aktuella  resultat jag kan sägas ha utkristalliserats till. Det känns varje ny dag förpliktande, nästan lite högtidligt: jag är inte bara mig själv utan ansvarig del i en större vävs mönsterbroderande hantverk.

 Men just mina sammanhangs minneskonst är kanske inte absolut, inte evigt. Jag befinner mig vid en utvecklingsgräns där beroendekopplingen från jagpersonen till barn och barnbarn kan komma  att upplösas. i en miljösliten och överbefolkad värld. Inte bara för att stam-cellsforskningen öppnar dörren till både förlängda liv och artificiell befruktning av konstrikare slag än hittills. Utan därför att det heliga föräldraskapet är moget att ifrågasätta när vi ser hur grymt och aningslöst det emellanåt utövas. Ibland av bara krassa och kortsiktigt ekonomiska skäl mitt i det hittillsvarande - sedan dryga halvseklet - relativa svenska välståndet. 
Fast... sett i sin förlängning kan förstås egennyttiga skäl sägas  ligga bakom hela män-niskosläktets fortlevnad.

I särskilt de rika länderna borde nog prövas skolning av lämplighetstestade barnlängtare. Frivillig sådan men ändå med sökljus riktat mot dem som anser sig ha rätt att kräva biologiska eller adopterade barn. Ibland för att bruka som lustiga leksaker eller prydnader, tillfälligt.
Inte sällan tycks ömkliga maktspelsbehov ligga bakom omedvetet  utövad föräldrainstinkt.

Sådan testning tror jag kan behövas för att möjliggöra mindre ego- och ägoinriktad omsorg av kommande generationer. Vilket utmanar den nedärvda lusten till parbildad barnalstring under darwinistiska evolutionens revirinstinkt och kamp mellan stark--svag, god-ond med mera. En ”social ingenjörskonst” av detta slag är nog det enda som kan föra bort från det som brukar kallas rasismens gissel på jorden. Eftersom egna barnen, släkten eller klanen hittills dominerat jordiska varelsers värdeval och lett till trygghetsskapandets förmögenhetsansamlingar och stridshetsningar. Vad som är naturligt behöver ändå diskuteras: den kulturella överbyggnaden, med både samhälls- och naturvetenskapliga vinningar eller misstag, utgör ju också del av vår grundberoende utveckling. 
Med de nyaste vetenskaperna, den elektroniska och biokemiska, lär följa chans till värdehöjning av mer abstrakta erövringar, som konstrikt kan öka vår skaparlust.
Anser man att de från egna förfäder utvecklade generna och egenskaperna är alltför väsentliga för att finna detta riktigt tycker jag att rasismen som företeelse ska synas närmare i sömmarna, inklusive dess roll inom nutitdspolitiken och dess mediesatsningar. Fortsättningsvis hoppas jag att den ska utvecklas mindre falskt dubbelbottnat och mer realistiskt än hittills; kanske under delvis positiva förtecken. Om alls...

Framför allt i nära anslutning till de ekonomiska klassklyftornas  problematik, där den praktiskt döljande och destruktivt fungerande vulgärrasismen lätt kan avslöjas som frammanad siamesisk tvilling inom den globaliserande samhällskroppen. Och i listigt polariserande hetspropaganda använts som täckmantlad syndabock för att slippa angripa mer svårhanterade högerkrafter - inom de kungligt privilegierade kretsar där även journalister och författtare omhuldas.  Detta syns tydligt, och känns, från de ekonomiskt och kulturellt nedklassades fönster i boendesegrererade kvarter.


                                                                             *



Harriet Beecher Stowes Onkel Toms Stuga var den första bok som riktigt grep  mig. Jag kände mig hemma i den. Älskade dess stämningston och grät när tragedierna drabbade de mina där. När jag läst ut den – jag var nog i tioårsåldern då jag slukade den i nära anslutning till Barnen från frostmofjället av Laura Fitinghof – var jag säker på att sådant lidande hörde till det förflutna.

Länge trodde jag att biologiskt baserad rasism inte förekom i civiliserade kulturer. Föreställde mig att all folkgruppsträta berodde på obalanserade försörjningsförhållanden eller egoistisk enögdhets etniska sedvaneproblem. Tror väl så fortfarande,  egentligen.
Min far började på äldre dagar likna en negergubbe, tyckte både han och vi, och där hemma skämtades lite småhjärtligt om det.
På liknande sätt var det när jag växte upp och brukade få höra att jag såg ut som en vitskinnad negress - jag märkte aldrig att det låg något förnedrande i det omdömet. Det föll mig inte in att ta åt mig det som en elak beskrivning av mitt utseende. För jag hade, åtminstone på bild, sett fula men också mycket vackra ”svarta” människor. De verkade vara som vi smålänningar mest. Utom de som krigsmålade dansade i bastkjol med  spjut i hand.
Jag uppfattade helt enkelt detta omdöme som ett konstaterande faktautlåtande om mina rundnäst negroida anletsdrag. Tyckte det lät anslående, nästan lite exotiskt spännande,  och har sedan i hela livet - ibland - använt uttrycket när jag skulle beskriva mig själv:
- Är och ser ut som en vit neger.
Till den värderingen av främlingars annorlunda utseenden bidrog nog att jag av min syster och andra där hemma hörde byns läkardotter och målande konstnär, Ingrid Thelander, beskrivas i positiva ordalag när man sade:
- Hon ser alldeles kinesisk ut... 
I så beundrande tonfall att jag för min inre syn riktigt såg henne i spännande kinesiska tempelpaviljonger med spelande fontäner inom hörhåll. Ett levande väsen i de exotiska stillbilders miljö vilka  fanns som smalinramade små tavlor på några av mitt hems väggar.

Jag kan inte minnas någon direkt rasism under min uppväxt. I vår by var det självklart att ingen av Guds skapade varelser var den andra lik, åtminstone inte bland hans människobarn. Zigenare, tivolifolk och andra mer eller mindre tillfälliga främlingar och gäster som avvek från bybon i gemen betraktades visserligen med nyfiknare och vaksammare ögon än en del andra särlingar som vi var vana vid att mer eller mindre jämt ha bland oss. Men såvitt jag kunde märka bara därför att deras klädsel, uttryckssätt och andra kulturella särdrag gjorde dem mycket spännande att försöka komma underfund med. I det kunde delvis finnas beundran, kanske avundsjuka ibland.  Naturligtvis även avståndstagande - särskilt i fall av stöld och andra brott mot rättskänslan i vår gemenskap, den som låg till grund för lagskrivningen och drabbade alla som bröt mot den inom vårt hank och stör.

Det fanns förstås tankeväckande inslag i min barndomstids relativa idyll. Hos någon i byn stod en svart nigger ständigt profilerad, med ringar i öronen och röd turban, hållande fram en brickhand med askfat vid herrummets skrivbord. Denne kanske meterhöge träbetjänt tyckte visst alla var lustig, utom jag. Som var hans like och ibland fått beröm när jag räckt en gäst vad som önskats. På liknande sätt fann jag mina reaktioner annorlunda än omgivningens då jag senare såg mina första Charlie Chaplinfilmer. När alla vrålskrattade åt klumpiga tillkortakommanden uppfattade jag mest svårmodet i huvudpersonens tafatta och dubbelbottnade skepnad.

Inte förrän jag så småningom lärt mer om det som kallas socialaproblem och rasmotsättningar här i världen, och kunde fatta mer av vad jag själv upplevt då jag utsatts för mobbning, började jag begripa det som då kallades neger som en negativ rasbeteckning. Den dimensionen tillkom därefter,  kanske med biton av förakt mot mitt inre jag, vid fortsatta  karaktäriseringen ”en vit neger” gällande mig själv.

Men på senare år har det för mig arkaiska ordet rasist målats som fan på väggen i våra massmedier sedan slutet på 80-talet och har på sina håll slarvigt frambesvurit det som i det stora hela nog saknades här tidigare. Visst kunde vi även förr känna främlingsrädsla och provoceras av andras kulturella eller religiösa egenheter. Om de invaderande hotade vårt av gammalt knappa försörjningsmönster. Att besväras av andras hudfärg och andra biologiska särdrag förefaller mig däremot så infantilt, då som nu, att jag fortfarande inte kan föreställa mig fysiskt betingad rasism bland upplysta människor i ett civiliserat land. Det förefaller mig som om den flitiga hänvisningen till Sveriges enkelt enhetliga folk och kultur bygger på den upplevda strukturen i dessa tyckares egna borgerliga innekvarter.

Nu har vetenskapen lärt sig och oss mer om  sammansättningen av vår fysiska arvsmassa. Forskningsresultaten lär klart utsäga att rasegenheter på gundnivån inte ens är urskiljbara. Att vissa enzymer skiljer folk från olika områden, så att vi till exempel reagerar olika på mediciner och att de därför behöver skräddarsys, är inte mer särskiljande än andra personlighetspräglande egenskaper som orsakats av matvanor och annat i miljöbakgrunde. Vilket  gör oss känsliga för vissa kemiska beståndsdelar. För att inte tala om att somliga av oss har mycket långsammare matsmältning än andra. Vi solsvultna nordbor har dessutom speciella benskörhets- och depressionsförutsättningar. Och har lärt att bälga i oss mjölk utan direkta efterverkningar, vanligen.
Därför borde vi snart fullt ut kunna bli på det klara med att människan helt enkelt är människa. Och ta itu med de abnorma socioekonomiska skillnader vi skapat och behöver åtgärda för att göra jorden till en bättre plats att bebo för alla.

Ska man framöver tala mer om olika raser borde det, på sin höjd,  gälla de två typer av oss människor som onekligen finns och  oftare tycks hata och förtrycka än älska och hjälpa varandra. Nämligen kvinna och man.

Den nya genetiska faktavärldens uttolkare lär ha säkrat bevis på hur avgörande det  fysiska arvet  är för att vi ska ha fötts till jordelivet som en av de väl anpassade individerna i vår biosfär. Tack vare TACG(K...)-bokstävernas kombinationer av ensartat vridna molekyler i genspiralerna. Vilka även ligger bakom vår möjliga livslängd och de sjukdomar eller svagheter som eventuellt kommer att minska våra levnadsdagars kvalitet och kvantitet.

Från första begynnelsens balansakt tror jag att både kvalitets- och skönhetskänsla har följt och charmat oss när vi valt boställe i denna jordevagga. I vilken vi som små termitkryp just försöker andligen resa oss som gemensamt hopskapad  jättegestalt. För att stapplande ta nya slags steg och nå upp till främmande dimensioner – en för alla och alla för en.
Kanske får vi inte vår viktigaste framtidsnäring högt upp över molnens miljöförorenade ångor, i  kvävande och trycksvårhanterliga rymdens riskabla strålningsbälten. Utan måste böja oss djupt. Ta oss ner i underjorden mörka innandömen och genomtränga djupshavsbottnarna. Där lär på syre kravlöst liv ha tänts - och fortsatt nog tänds -  i urmikrobers järn- och svavelrika kemotrofmiljö (enligt vad jag lärt av populärvetenskapande Paul Davies i Det femte undret). Om vi inte för all framtid nöjer oss med medelmåttornas mittimellanrike.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar